När får vi komma hem igen?
Det är och likna med en tragisk kärlekshistoria som aldrig får ett lyckligt slut.
Jaha! Här står man helt, eller halvligger på trekvarts livslåga, i en åttondels lycklighet inom ett splittrat i tusendelat ÖSK-hjärta.
Jag som i min naiva barnslighet trodde att detta år skulle få oss att ta tillbaka allt som stulits ifrån oss. All tid vi fått utstå som utpekade ekobrottslingar, allt herrans liv i olika ”instanser” och alla försäsongsmatcher på smått löjligt enkla segervissa sätt. Allt ont skulle ju sköljas bort av smekande segrar i en serie vi borde dansat igenom.
Men här är vi alltså nu när höstmörkret faller som tyngst över gård och arena, utan en chans att rentvå vår sportsliga ambition för världen, och framförallt för oss själva. Det känns ganska miserabelt och ledsamt på samma gång.
Att hålla på ett lag som ÖSK innebär ju ingen glamour i överkant, men det vet väl alla förgiftade supportrar vid det här laget. Det är och likna med en tragisk kärlekshistoria som aldrig får ett lyckligt slut. Eller är det lyckliga slutet att vi får se laget spela och att vi inte gått i konkurs än. En ganska klen tröst måsta jag påstå, för oss som framgångstörstande och framgångsvärda fans.
Vi borde ha fått uppleva en betydligt roligare säsong än den som varit, och varför orkar jag inte dra en gång till. Okey då, kanske lite. Vi hade/har ett allsvenskt lag, men har inte uppträtt så och varför verkar ingen kunna förstå. Sedan det här med bortaplan och bortaspel är ett psykiatriskt kapitel för sig självt som omgående måste redas ut. Jag menar det är ju helt otroligt, om vi så möter Stora Mellösa borta så är vi borta, VARFÖR?
Okey. Nu skall man inte gräva ner sig kilometervis för spilld sillmjölke. Men inte ens jag orkar vara glänsande, rosenglimrande när motgångarna står som ”spjut i bowlinghallen”. Det måste ibland finnas lite tid för eftertanke och viss deppighet för att sedan gå vidare och bygga på något nytt.
Allt har ju som tur är ett slut, så även denna tragikomiska säsong. Allt har även en början och nya chanser kommer att finnas där för oss att greppa. Och är det något en otvättad, tvättäkta ÖSK:are vet, så är det att: ”det alltid är för sent för att ge upp”. Så därför gör vi ju egentligen aldrig det. Vi vet ju hur det är med vårat ÖSK. Visst låter och härjar vi och visst kräver vi huvudrullningar jämte bollrullningar, men ger upp, nä fan, skit i det.
Så, nu har jag brölat färdigt med galla denna gång, och ser fram mot en värdig avslutning som skall byggas vidare på nästa år när vi står där lika sprängladdade med förväntningar som aldrig förr. Det kan vi i alla fall lita på!
Någon gång kommer vi hem igen…
ÖSK-Boldt.
