Krönika: Om revanschlusta, Porschar och spilld mjölk
Lite funderingar kring revanschlusta och vad som triggar äkta sådan samt en antydan till framtidshopp mot slutet.
Låt mig börja med en liknelse för att bygga grunden till mitt resonemang. Liknelsen handlar om en ung man vid namn Lage. Han heter egentligen Lage TS Mannschaft men det räcker med att skriva en gång. Lage är en bilintresserad kille som under hela sin skolgång drömt om att äga en egen Porsche. Han sommarjobbar och sparar pengar. Han pluggar hårt för att nå ett bra jobb och får det till slut. Lage fortsätter spara pengar och en dag blir drömmen sann. Han köper sin Porsche, utan lån dessutom. Bra jobbat, Lage! När Lage hämtar sin nya Porsche kan han inte låta bli att sträcka armarna mot skyn och jubla. Han har nått ett mål, tagit sig någonstans. En riktig seger.
Ett par dagar senare kommer Lage till garaget och finner sin Porsche stulen. Med andra ord finner han den inte alls. Bilen var låst, larmad och inlåst i ett låst och larmat garage. Det är inte Lages fel att bilen är stulen men han får ändå ta smällen. Självrisk, ovisshet och cykelturer fyller Lages vardag tills den dagen försäkringsbolaget får tummen ur och ersätter Lage. (Det här är bara en liknelse kring händelseförloppet i stort, räkna aldrig med att ett försäkringsbolag ersätter någonting. De har alltid en klausul som hindrar att just DU får ersättning.) Nåväl, Lage får ut ersättning och har snart en ny Porsche beställd. Värt att notera är att när han hämtar ut sin nya Porsche sträcker han inte armarna mot skyn. Lage jublar inte. Han är inte på väg mot en seger. Han är på väg mot normaltillståndet. Han har ju egentligen varit ägare till en tämligen ny Porsche hela tiden.
Det här är inte ett inlägg i debatten kring rätt eller fel att flytta ned ÖSK till Superettan. Att det blev så är ett faktum och hur det skedde är ett viktigt faktum. ÖSK slutade på sjunde plats innan SvFF började hantera olika ärenden. Raset ner till Superettan var inte spelarna fel och därför tror jag att vissa viktiga mekanismer för ett lyckat återtåg aldrig aktiverades. Ett lag som spelar ned sig en division har spelare som blir förbaskade på sin egen prestation, som känner fansens och sin egen besvikelse. Redan under den långa kalla försäsongen byggs en längtan upp, en glödande längtan att spela laget tillbaka upp igen. Den växeln trillade nog inte i ordentligt för ÖSK-spelarna.
Man säger att man är revanschsugen men har egentligen inget att revanschera sig för. Jag tror definitivt spelarna vill tillbaka till Allsvenskan men jag tror inte att de fick samma glöd i bröstet som vaknar hos spelare som spelat ned sitt lag själva. Lägg till att våra svart-vita favoriter inte visste säkert förrän en god bit in på 2005 vilken serie de skulle spela i. De visste inte om det var revansch eller ’business as usual’ som skulle gälla. Krasst sett hade spelarna ingenting att vinna eftersom avancemang till Allsvenskan togs så förgivet och en allsvensk tillvaro dessutom betraktades som normaltillståndet för sportsligt hade man säkrat spel i Allsvenskan med råge. Däremot har man hela säsongen haft massor att förlora. Risken att fastna i Superettan (både som spelare och som lag), risken att hamna i bakvatten karriärmässigt. Utsikt mot lönesänkningar och minskat publikintresse.
Jag tror att de här mekanismerna är naturliga, omedvetna och tämligen mänskliga. Den mycket udda försäsongen och dess effekter på spelartruppen borde kanske ha förutsetts av klubbledningen och man kunde ha kopplat in en idrottspsykolog i förebyggande syfte. Revanschlusta är en stark drivkraft som borde ha räckt för att ta ÖSK med befintlig spelartrupp tillbaka till finrummet men revanschlusta väcks nog bättre när man har något att revanschera sig för. Spiller man själv ut mjölken kan man med frenesi torka upp den men spiller någon annan känner man sig knappast lika manad att städa. Degradering till Superettan var klubbledningens spillda mjölk (med eller utan god hjälp från SvFF) och de som satts att genomföra städningen kände sig knappast förpliktade till att göra den. Jag tror det här handlar om djupt liggande mer eller mindre omedvetna reflexer så invändningen att spelarna trots allt är betalade yrkesmän håller inte hela vägen i mina ögon. Arbetsinsatsen är avhängigt mer än det faktum att man får lön, det gäller inte bara för fotbollspelare utan vilken yrkesgrupp som helst.
Den säsong som nu snart är slut blir förhoppningsvis bränslet som driver klubben tillbaka till Allsvenskan nästa säsong. Jag tror det kan vara så att först nu väcks den verkliga revanschlustan hos spelarna, den som bor längst inne i hjärtat och inte i huvudet. Misslyckandet med ett snabbt återtåg bör tända glöden och viljan att bevisa sig. Nu har spelartruppen på allvar något att revanschera sig för mer än andra människors valhänta hantering av pengar och diverse redovisningar. Jag ser gärna att ÖSK blandar in lite mental träning under vintern så att försäsongens självsäkra spel kan överleva i tävlingsmatchernas skrämmande verklighet.
Jag hoppas gnistan plötsligt bara finns där, den som får spelarna att väsa ”nej, nu jävlar” mellan sammanbitna käkar på väg mot träning en vinterdag.
