På besök hos Christian Järdler i Turkiet
SvenskaFans.com har haft Henrik Hägg på plats i Ankara för att besöka Järdler i hans klubb Gençlerbirligi. Vill du veta varför Christian Järdler trycker i sig femtioelva deserter i veckan, varför han hellre spelar i division 6 än i BoIS eller vad han tycker om Swärdhs coachning? Häng då med i vår odyssé i Turkiet.
Klockan är tio i tolv på kvällen och jag och min flickvän sätter oss i bussen för en 8 timmar lång bussresa genom Turkiet. Mina värsta farhågor om standarden på bussarna var klart överdrivna. Standarden var betydligt bättre än de flesta bussar rullandes på våra svenska vägar. Det fanns en flyginspirerad dryckesvagn med tillhörande flygvärd (dock inte i kvinnlig skepnad), men likheterna med flyget stannar inte där. I bussen sitter det skyltar med ett stort streck över en mobiltelefon. Jag sätter mobilen på ljudlöst med hänsyn till den sena avgångstiden och förstår att de inte vill ha en massa ringande och pratande i 8 timmar. Pratar lite med en yngre kille i 25års åldern. Precis som alla andra jag träffat, är han lika undrande över vad en turist från Sverige ska göra i Ankara. Förklarar mitt ärende och somnar efter en tids diskussion.
Klockan halv åtta glider bussen in mot en busstation som även denna har väldiga likheter med flyget. Tre våningar med ett hundratal bussar och en otrolig massa gater. Min första tanke är att hur satan ska jag reda ut detta i en stad där inte många pratar engelska. Direktiven från Christian Järdler var att hoppa in i en taxi och säga Gençlerbirligi. Försök själva att uttala detta så börjar ni förstå svårigheterna. Den nyfikna turken från bussen säger att han ska hjälpa oss dit, och att det blir lättare med tunnelbanan. Vi följer med på vinst och förlust och det slutar väl efter en väldans massa frågor. Till slut blev vi lämnade och fick förklarat för oss vilken station vi skulle av på.
Vi kommer till träningsanläggningen exakt när Christian svänger upp med sin bil där även Fredrik Risp sitter. Skönt att träffa på dem utanför anläggningen så att man inte behövde försöka sig på att förklara för vakten utanför. Väl innanför grindarna börjar en rundvandring på området och man förstår direkt att det är en proffsig klubb man besöker. Utanför den första byggnaden som är till för A-laget samt styrelsen står det två statyer. Jag får förklarat för mig att det var klubbens president som ville ha en staty av sig själv utanför, men detta går inte utan att ha Turkiets stora frihetskämpe Ataturk antingen större eller på en plats framför presidenten. Ataturk är i stort sett ett helgon här, och nästan alla restauranger och butiker har en stor bild på honom.
Väl inne i byggnaden möter man ännu en vakt som ser till att inga obehöriga ska ta sig in. Här är det vissa av spelarna som bor men även de som har egen bostad får tilldelat ett eget rum var man har obligatorisk vila då man har dubbla träningspass, samt att man måste sova här natten innan hemmamatch eller avfärd till bortamatcherna. Reglerna för spelarna är rigorösa och böter ges ganska lätt. Christian säger att två av spelarna som bor på anläggningen kom hem halv tolv en kväll (kravet är elva). De hade inte druckit alkohol eller någonting, bara haft oflyt med trafiken, böterna blev motsvarande 30000 kronor var.
Visningen går vidare och pressrum, matsal och fritidsrum visas snabbt innan vi kommer ner i ett folktomt gym/relaxavdelning (där flickvännen inte får följa med på grund av religiösa skäl).
-Här har vi personliga datachips som ska sättas in i de olika träningsredskapen och det kommer upp personliga träningsprogram för var och en av spelarna. Programmen ändras beroende på skador och vilken del av rehabträningen man är i. Systemet registrerar tyngder och antalet gånger man ska göra övningarna, allt för att tränarna ska kunna ha koll på allt. Kör vi för mycket tyngd blir även det registrerat. Det är omöjligt att komma undan de tråkiga övningarna.
Hur var det med en ny tränare så tätt inpå din ankomst?
-Det är både positivt och negativt. Det var den förra tränaren som ville ha mig, så det känns lite osäkert med den nya tränaren. Han har heller inga givna favoriter sedan innan så det spelar ingen roll. Jag vet vad jag kan och det är bara att jobba på så får jag mina chanser.
Det tog ett par matcher på grund av en lättare skada innan du fick göra debut och då fick du spela som anfallare, varför?
-Vi har haft ett bra spel men har haft svårt att göra mål. Vi fick ett mål mot oss och då satsades det hårt framåt med en 3-4-3 uppställning där jag fick ta steget upp från vänstermittfältare till vänsteranfallare. Tyvärr gick det inte trots bra press och de fick in ett mål till i slutminuten.
-De har föresten köpt en ny anfallare. En kille från Jugoslavien, och han ska tydligen känna Petar Puaca. Han förstog inte varför HIF gjorde sig av med en så bra spelare. Tydligen hade han lite kontakt med en av Hammarbys videojuggar med. Han hade väl ungefär samma uppfatning om honom. Det känns väl som en ganska osäker värvning, men han har visat en hel del bra på träningarna. Vi får hoppas på det bästa.
Hur tar supportrarna er start på säsongen, förra året blev ni 5:a. Men på 4 matcher i år bara 2 poäng samt att ni inte har lyckats att göra ett enda mål?
–Vi har inga supportrar. Här i Turkiet finns det bara 3 kanske 4 lag som människorna håller på. Normalt brukar vi ha 12000 på läktarna som är där för att se på fotboll, men när vi möter något av de stora lagen är det fullt, och ett jäkla tryck på publiken. Det känns mer inspirerande även om det blir som en bortamatch även om vi spelar hemma.
Efter detta måste Christian iväg till träning och vi sitter senare på en restaurang vid de trendigare kvarteren i Ankara. Vi andra tar en lunch men
Christian nöjer sig med en dessert.
-De har så jäkla fina desserter här nere. Jag kommer antagligen åka på diabetes innan jag flyttar härifrån. All mat äts ju på anläggningen, så när jag träffar Linda (Christians flickvän) och hon äter middag så blir det alltid någonting sött för mig.
"-Va fasen! Bara 372 olika deserter att välja mellan? Skitställe! Vi går till nästa..."
Måste ni äta alla måltider på anläggningen?
–Ja, det spelar ingen roll om vi är spellediga. Det kan vara lite jobbigt att sätta sig i bilen bara för att åka in till anläggningen för att äta.
Svenska spelare sköter i regel sina matvanor ganska bra. Tydligen är disciplinen hos andra spelare inte lika bra.
Hur är det att sitta så här på en uteservering, känner folk igen dig?
-Det börjar bli lite mer nu efter mitt första inhopp. För Fredrik Risp är det lite mer folk som frågar om det verkligen är han. Han har spelat lite mer än mig, men det händer som sagt även mig.
Så det är ingen hysteri när ni går utanför dörrarna?
-Nä det är folk som känner igen en men ingen folkrusning efter autografer.
Då är det värre när vi ska handla på marknader. Jag och Fredrik var ute med våra flickvänner, och de frågade om ett pris på en väska och det blev väl inte billigt om jag säger så. Sedan går ryktet runt till de andra försäljarna och det blir likadant överallt. När tjejerna kom ensamma en vecka senare så blev priset betydligt lägre.
Har ni någon spelare som drar folk runtom sig när han är ute, en riktig
stjärna?
-Nä, så fort någon börjar bli riktigt bra drar de stora klubbarna i honom direkt. Den största stjärnan i laget är i så fall 2:a tränaren Bülent Korkmas. Han vann UEFAcupen med Galatasaray och spelat många matcher i det turkiska landslaget. Sedan han kom hit har tv-team börjat dyka upp på träningarna, men det verkar som om det bara är honom de filmar.
Vad är den största skillnaden mellan turkiska ligan och Allsvenskan?
-Tempot helt klart. Allting går fortare här nere. Sedan är den enskilda nivån på spelare högre här. Alla kan vad de ska göra lite mer än de som spelar i Allsvenskan.
Hur tror du HIF skulle klara sig i turkiska ligan?
-De hade helt klart stannat kvar, men mot topplagen skulle det bli svårt.
Ett typiskt mittenlag tror jag.
Om det inte skulle lyckas för dig här, vill du tillbaks till HIF då?
-När jag nu tagit steget ut som proffs vill jag gärna fortsätta det ett tag till efter tiden i Gençlerbirligi. Men skulle absolut inget annat dyka upp så är det inte omöjligt.
Om det nu är pengarna det handlar om. Låt säga att Malmö kommer med ett riktigt fett kontrakt, skulle du gå dit då?
-Oj, en känslig fråga. Jag vill som sagt fortsätta utomlands efter denna sejour, men när det är dags att återvända spelar jag helst i HIF. Skulle de inte ge mig ett kontrakt har man kanske inte så mycket till valmöjligheter. Men skulle båda parter vara inblandade skulle jag ta ett lägre bud från HIF före ett högre bud från MFF. Hade det varit ett val mellan en division 3 klubb och Malmö hade jag valt Malmö, men hade Bois hört av sig hade jag hellre spelat i division 3. Bois vill jag verkligen inte spela i. Jag hatar verkligen Bois! Jag vet att rivaliteten är större mellan HIF och MFF, men det spelar ingen roll. Bois är det värsta som finns! Jag spelar hellre i sexan. Får jag välja spelar jag helst i HIF när jag kommer tillbaka. Jag trivdes i staden och i klubben.
Vad är din uppfattning om Swärdh som tränare, du får tre kategorier? Dom tre är fotbollsteoretiskt, praktisk träning och coachning.
-Fotbollsteoretiskt: Absolut hög klass, jag har aldrig träffat någon som
kan så mycket fotboll som Peter.
-Praktisk träning: Bra, men inte riktigt lika bra som teorin. I början var
det lite enkla övningar. Det märktes att han inte tränat på toppnivå, men det lärde han sig snabbt. När jag slutade var det en jämn och bra klass på
övningarna.
-Coachning: Den svagaste sidan. Här märktes orutinen mycket i början, men det blev bättre. Han var inte dålig, det vill jag inte säga. Men han har lite kvar med den biten.
Jag ser senare på kvällen en bollträning. Kommer på mig själv att drömma mig bort. Träningen verkar väldigt seg till en början med en otroligt lång uppvärmning och minst lika mycket stretchning. Efter detta kommer träningen igång på alvar med offensiva spelare mot defensiva. Jag vaknar snabbt ur dvalan då det smäller på friskt i närkamperna. 3 stycken springer för glatta livet mellan spelare som får lättare blessyrer. Efter övningen väntar man förgäves på att de ska köra på mer men i stället börjar det att joggas ner och sedan en ny orgie i stretchningsövningar.
-Det är otroligt mycket uppvärmning, och så fort vi står still ska det stretchas. Det var mycket innan men den nya tränaren kör ännu mer med den stilen. Vad jag har förstått är det så i alla lag här nere, jag vet inte
varför.
Det smälldes på ordentligt på träningen, blir det mycket skador? Det såg ut som om läkarteamet fick lika mycket träning som spelarna.
-Innan var det inte alls så. Vår gamla tränare sa till direkt om det smällde för mycket men det nya tränarteamet säger ingenting. Alla vill visa upp sig för att ta sin plats i startelvan. Jag hoppas att det lugnar ner sig snart. Det sista jag vill är att åka på en ny skada nu när jag fått börja spela.
Efter jag väntat på att Christian blir klar med duschning och ännu en av
de obligatoriska måltiderna är det dags att åka tillbaks till Alanya. Tack och lov kör han oss till den flyginspirerade busstationen. På bussen sätter jag på mobilen igen och genast gnäller någon högljutt. Jag måste fråga vad som gör att man inte ens kan spela spel på mobilen och får som svar att denna skulle slå ut ABS-bromsarna på bussen. Snacka om mindervärdeskomplex till flyget. Genast insåg jag varför en otymplig vagn rullades fram och tillbaka under hela färden.
Väl framme sitter vi på en restaurang som vi besökte innan vi åkte iväg till Ankara. Ägaren frågar om det var bra med ”Jargler” eftersom han var född i Ankara. Jag visar honom bilderna och han ber om en bild. Självklar går jag med på det, om han som kompensation även sätter upp den på väggen vid sidan om Ataturk. Med vilje väljer jag en storlek på bilden som är större än deras nationalhelgon, och i och med detta är Järdler den enda i Turkiet som är större än deras stora härförare Ataturk.
