Konsten att vara medveten om sina behov
Det snackas om back hit, och anfallare dit. Men är det verkligen vad Öis behöver?
”Ivica Skiljo på väg till Öis” - jippie en grym back! Och Ola Toivonen med, en av landets mest lovande anfallare! Ännu bättre!
Men vänta lite, en back och en anfallare? Är det verkligen vad vi behöver?
Visst, vi har blivit av med Edwin Phiri, men backbesättningen är ändå stark med fina backups i form av bl.a. Marcus Dahlin och Dejan Jurkic. Och vi har ju även Dominic Yobe som spelade både höger- och vänsterback under den gångna säsongen. Och gjorde det med bravur. Att Örgryte släppte in så pass många mål under fjolåret berodde naturligtvis till en del på backspelet, det kan inte förnekas. Men vad man bör ha i åtanke är att merparten av de mål som Öis släppte in kom under den närmast katastrofala vårsäsongen.
Anledningen till detta ser jag i att spelarna inte var vana vid 4-3-3-systemet och således inte visste hur de skulle spela. Ytterbackarna hamnade ofta på mellanhand, något som bl.a. Anders Prytz fick oförtjänt mycket skit för. En annan bidragande orsak var skadan som Johan Anegrund ådrog sig på Borås Arenas nya konstgräs i början av säsongen. Detta ledde till att det inte blev någon kontinuitet i backlinjen, någon som är viktigt när det just gäller försvarsspel.
När sedan Anegrund kom tillbaka i spel gjorde Öis sin bästa höstsäsong på länge och det kändes stabilt bakåt för det mesta. Anfallsspelet kan man inte heller direkt klaga på. Trots att vi inte hamnade på den övre halvan av tabellen var vi ett av de målgladaste lagen framåt i serien. När Zoran väl hittat den ultimata rollen för Aílton som central forward såg anfallsspelet stundtals mycket trevligt ut, som mot Hammarby och Elfsborg hemma t.ex.
Nej, problemet för Örgryte låg (när man väl fått ordning på hur man skulle spela) inte i anfallet eller i försvaret. Den svagaste lagdelen var enligt mig det defensiva mittfältet. De matcher jag bevittnade på Gamla Ullevi (och det var en hel del) fick motståndarna sina absolut vassaste chanser efter att Öis tappat boll i uppspelsfasen. Detta gav då motståndarna farliga kontringar. Ofta, jag säger inte alltid, men ofta var det någon av de defensiva mittfältarna som blev av med bollen. De blev stående för länge, eller slog en alltför dålig passning.
Som defensiv mittfältare i dagens fotboll måste du kunna göra mer än kämpa och vinna boll. Drömmen och föredömet gällande defensiva mittfältare stavas Andrea Pirlo. Nu förstår jag naturligtvis att man inte kan kräva samma kvalitet och tempo av en spelare i Allsvenskan som en spelare i ett av världens bästa lag. Men det är spelartypen jag är ute efter. Den tidigare bollvinnande slitvargen på innermittfältet måste idag även kunna servera anfallarna och den offensiva mittfältaren med bra passningar, eller göra ”sin gubbe”.
Jag anser att varken Robin Ganemyr eller Tuomas Uusimäki håller tillräckligt god klass för att klara av detta. Nu vill jag inte kasta skit på dessa spelare som gör det de är bra på strålande, d.v.s. vinner boll på mittfältet. Men enligt mig är Öis i behov av en mer spelskicklig defensiv mittfältare om drömmen om Royal League skall bli sann.
Det jag vill komma till är att vi, istället för att jaga efter en anfallare och en back, bör leta efter en mer tekniskt begåvad innermittfältare, en ”regista” som det så vackert heter på italienska. Jag är inte tillräckligt insatt i spelarmarknaden för att kunna ge några konkreta förslag i nuläget, det överlåter jag åt de mer sakkunniga.
Men jag säger er, rödblå vänner, gräm er inte om vi nu missar att signa den unge Toivonen, utan håll istället tummarna för att de pengarna läggs på något som vi behöver.
Kanske är det ont om denna spelartyp på marknaden, vad vet jag. Men om det finns någon där ute som tillfredställer detta behov bör Jukka Ikäläinen och gubbarna göra sitt bästa för att han skall bli rödblå.
Det kan kanske vara värt att slå en signal till Berlusconi trots allt?
