Voffor dådå?
Vi gör ett försök att analysera varför premiären gick käpprätt åt h-e.
Aj då. Det här var inte bra. Tvärtom var det riktigt hejdundrande uselt. Varför gick det egentligen som det gick? Jag ser tre huvudskäl, utan inbördes rangordning:
* ÖIS försvar var för dagen otroligt dåligt
* ÖIS mittfältsspel, framför allt centralt, fungerade inte alls
* Helsingborg hade mycket bra anfallsspel
Angående försvaret: Vissa dagar går det inte att låta bli att peka finger. Björkqvist var fantomdålig! Prytz var fantomdålig! Bärkroth var lite bättre, spelade framför allt upp sig en del i andra halvlek. Valter var i alla fall i närheten av normal klass, även om han också gjorde bort sig vid baklängesmålen. Aldrig någonsin har man väl sett ett så passivt, stillastående försvar tillåta motståndaren att så fritt trilla boll i straffområdet som vid HIF:s andra, tredje och fjärde mål. (Första målet däremot orsakades primärt av att Jeff klumpigt tappade bollen vid mittlinjen när laget var på väg upp. Avslutet av Gustaf Andersson var för övrigt av allra högsta klass. Liksom alla HIF:s mål, förresten.) Bytet av Prytz mot David Marek i paus var en välgärning. Den kanten stabiliserades omgående. Björkqvist var dock dessvärre kvar inne i mitten...
Angående mittfältet: Inför matchen pratade vi om 4-2-3-1 kontra 4-4-2. Det verkade råda osäkerhet även bland spelarna. ÖIS ställde upp med två regelrätta anfallare, ingen av dem släpande, och med yttermittfältarna i normalposition. Trots det ställde både Johannesson och Lohm upp sig som defensiva mittfältare, som om vi hade kört med 4-2-3-1. Resultatet blev ett jätteglapp mellan dessa båda och anfallet, där HIF kunde regera ostört. Det är svårt att inte skylla detta på Lohm, som nog borde ha varit den av duon som var mer offensiv. Både Jeff och Ulander var dessutom ganska bleka. Ulas kom inte alls med i spelet. Jeff var med lite mer, åstadkom också en del men gjorde det oftast alldeles för svårt för sig. Nu fick istället både Lohm och Johannesson, och i synnerhet backlinjen, ägna sig åt långbollning mot anfallarna, då mittfältet i princip var stängt för oss.
Varför blev det då så här, mer allmänt? Det är svårt att inte skylla på säsongsupplägget. Hamrén ville inte pricka formen för tidigt. Grattis Erik, du lyckades! Laget visade en stor och tydlig brist på samspelthet och matchträning. Någon annan förklaring, bortsett från en del skador som vi dock borde kunna hantera med vår breda trupp, ser jag inte. Snacket bland besvikna Öisare efter matchen om spelare som inte gjorde sitt bästa kan givetvis avfärdas. Naturligtvis var alla i laget heltända i premiären. Men ibland låser det sig ändå.
Istället för att gräva ner sig ännu djupare i misären känns det mer uppbyggligt att avsluta med att försöka hitta lite glädjeämnen från denna premiär:
* Bosco! Wow, vilket inhopp! Killen har en strålande teknik och en härligt Öisig vilja att utnyttja den i alla lägen. Någon som lyckades räkna alla tunnlar han slog? Och en del härliga passningar i flykten, som visar på speluppfattning och split vision, bjöd han också på. Av allt att döma är yttermittfältet hans bästa plats, och landslags-Ulander har i fortsättningen ingen som helst anledning att känna sig säker på sin plats.
* Anfallet fungerade faktiskt hyggligt. De gånger bollen väl letade sig fram dit skapade vi riktigt mycket chanser. En del kan nog skyllas på att HIF:s försvar var rätt virrigt (om än förstås inte i klass med vårt eget), men ändå. Bäst av de tre anfallarna var Fredholm, som visserligen tycks ha lite dysfunktionell teknik (läs träben), men som hela tiden är med där det händer, kan skapa chanser på egen hand och är väldigt bra på att gå segrande ur trånga situationer. Det var förvånande att se att han och inte Paulinho fick lämna när Hemberg byttes in.
* David Marek visade att han, trots sin struliga försäsong, är en kraft att räkna med. I nästa match bör han få spela från start.
* Ulander visade att han funkar rätt bra som offensiv mittfältare. Om Lohm inte hittar formen igen, och om Bosco fortsätter att aspirera på Ulanders normala plats, så är detta en lösning väl värd att överväga.
Trots detta pinsamma debacle tror jag fortfarande på en riktigt bra säsong för Sällskapet. Tanken var ju att vi skulle börja halvknackigt och öka eftersom. Nu blev det helknackigt istället, men det finns ändå all anledning att tro att vi blir bättre för varje match. (Sämre kan vi inte gärna bli...)
Närmast på tur står Elfsborg borta nästa söndag. Nu låter vi di gule sota för det här. Krossa dem! JA!