Snön föll, och vi med den

Andra halvlek mot AIK var riktigt smärtsam att skåda. Sällskapet tycks vara ett mentalt labilt lag i år, som inte klarar en motgång. Vi vältrar oss i denna text lite till i misären, och försöker reda ut vad det är som inte stämmer.

Vilka prövningar man utsätter sig för för er skull, kära läsare! Jag har tvingat mig själv att se om AIK-ÖIS på video, i akt och mening att kunna skriva något vettigt om matchen. (Jag var på Råsunda men jag var för bedrövad, för frusen och hade för dålig vinkel från bortaläktaren för att få någon riktigt rättvisande bild av det hela.) Första halvlek av videon gick bra, men det tog mig lång tid att samla mod nog att våga mig på den hemska andra. Nu är dock pärsen överstånden, men det vete fåglarna hur mycket klokare jag blev.

Första halvlek var som sagt helt OK. Eller ja, det var den ju inte, det var en bedrövlig match med idel felpassar och bristfälligt tempo. Men ÖIS stod i alla fall upp mot AIK, hade hygglig kontroll på det hela och var på inget sätt det sämre laget. 1-0-målet var ren och skär otur, det var inte ens en målchans. 0-0 hade varit ett rimligt pausresultat, men ÖIS hade faktiskt aningen fler av de få målchanser som bjöds. (Minns t ex Hembergs friläge där han missade bollen, Paulinhos för lösa nick i bra läge och samme brasses förhastade avslut i burgaveln när han kom ren i straffområdet.) Så här långt kunde man om man ville (bort)förklara spelets brister med hjälp av snöstormen och den dåliga planen; det var lika illa för bägge lagen.

Men efter pausen var det en helt annan match. ÖIS stod inte längre upp utan vek ner sig, AIK fick göra som de ville. Frågan är bara varför.

Jag är visserligen kategoriskt hemmablind och förklarar alltid alla skeenden i matcherna enkom utifrån vad ÖIS lyckats eller misslyckats med, men ibland kan man inte helt bortse från att det finns två lag på banan. AIK var betydligt bättre i andra halvlek än i första. Plötsligt hittade de rätt med passningarna och sprang i luckorna. Bitvis presterade Gnaget faktiskt ganska imponerande fotboll med tanke på förutsättningarna.

Men det är inte hela sanningen. ÖIS hade nu återfallit i synderna från de två första matcherna. Det fanns ingen rörelse, det fanns inga spelidéer. Vad som däremot fanns, till skillnad från första halvlek, var ett rikt mått av ängslan hos snart sagt varje Öisare på planen. Om detta sedan berodde på det snöpliga 1-0-målet, AIK:s plötsliga lyft eller något annat är svårt att säga. Men Örgryte IS våren 2003 är alldeles tydligt ett mentalt labilt lag, ett lag som inte klarar av motgångar.

Spelmässigt yttrade sig problemen främst på två sätt - ett obefintligt mittfält och en backlinje utan säkerhet. Att yttermittfältarna sällan kom med i matchen är inte bara deras fel, de måste ha bollar att jobba med också. Och det vi ändå skapade kom i allmänhet den vägen. Men att innermittfältet var så totalt frånvarande är svårare att smälta. De var ospelbara i princip hela matchen, och lyckades heller inte störa AIK:s mittfältsspel. Och om bollen väl nådde dem så lyckades de inte hålla i den och ge medspelarna tid att göra sig spelbara - just det som Källa var så bra på. Tyvärr gäller kritiken inte bara den offensive mittfältaren, en plats där vi ju hela tiden har famlat efter den rätte, utan även Johannesson. "Dräparen" var sig inte lik i den andra halvleken, han vek ner sig lika mycket som någon annan. Och utan mittfältsalternativ tvangs backlinjen förstås till idel lönlösa långbollar mot anfallarna.

Backlinjen, ja. I första halvlek hade de rätt bra kontroll på AIK:s anfall, men redan då frågade man sig: Varför står de så förtvivlat högt upp hela tiden? Att lita så mycket till offsidefällor är riskabelt, det krävs en oerhört samtrimmad och välorganiserad backlinje för att klara av det. En sådan har vi inte just nu. Visst, fyra gånger av fem går fällan hem, men den femte blir det ett friläge. Ett stort antal gånger slog AIK den där djupledsbollen bakom vår backlinje och fick livsfarliga lägen. Vårt mittfält störde inte passningsläggaren, det är ett av problemen. Men det finns anledning att ifrågasätta hela försvarstaktiken som sådan. Och hur det skall gå mot Landskrona, som ju åtminstone i fjol byggde hela sitt spel på sådana djupledsbollar, det vågar jag knappt tänka på.

Efter Elfsborg efterlyste jag kontinuitet och oförändrad startelva för att hitta tryggheten. Men nu vete sjutton vad jag tycker. Innan man kan spika laget måste man ju hitta rätt elva att bygga på, och jag undrar om vi har gjort det. Laget mot AIK var identiskt till 100% med det som slog Enköping, men den elvan höll inte måttet på Råsunda. Vi har inte råd att förlora så värst många matcher till medan vi väntar på att de skall bli samspelta.

Kanske är det dags att prova en annan variant - "trygghet KGB-style". Med det menar jag Kalle Björklunds metod att bygga lag genom att säkra bakåt först. Med en trygg defensiv har man något att utgå ifrån. Förslagsvis görs detta genom att gå tillbaka till den på försäsongen flitigt använda varianten med två mer defensiva centrala mittfältare i Johannesson och Atli - det som jag envisas med att kalla 4-2-3-1. Förhoppningsvis kan detta ge den tyngd på mitten som vi saknar. Framåt blir förstås offmitten än viktigare med en sådan uppställning, och hittar vi inte rätt person kan offensiven bli lidande. Men just nu känns det faktiskt - även om det som Öisare tar emot att säga det - som om defensiven kommer främst. Vi kan inte hålla på och släppa in tre eller fyra mål i varenda match, det är helt ohållbart! Ett argument som talar för denna uppställning är också att Afonso nu är på väg tillbaka, platsen som släpande anfallare utan defensivt ansvar är ju skräddarsydd åt honom.

Ett intryck till tog jag med mig från mitt genomlidande av matchen på video: Det var faktiskt inte fullt så horribelt som jag mindes det. Visst, AIK var det mycket bättre laget i andra halvlek, men så jättelångt från att greja det var vi inte. Vi lyckades ändå skapa en del chanser, och med lite mer tur hade vi kunnat få ett mål och kanske vända matchbilden. Fredholm hade ju bl a en nick i stolproten, och Marek borde definitivt ha fått en straff när han blev nedgjord precis framför mål. Trots att vi var helt under isen hade det inte krävts särskilt mycket för att vi skulle ha fått med oss en pinne. Nästa gång är det förhoppningsvis vår tur att ha stolpe in!

Lite spelarkritik till sist: Anfallet var trots allt vår bästa lagdel, och Paulinho får min röst som bäste Öisare. Han skapade en hel del där framme, trots få vettiga bollar. Även Fredholm får godkänt, han gjorde ett antal bra saker, medan Hemberg tyvärr inte hittade rätt. På mittfältet får Marek godkänt, han vek i alla fall inte ner sig. Bosco däremot åstadkom ingenting och släppte ibland till alldeles för enkelt bakåt. Lohms inhopp var också misslyckat, det enda han tillförde var att slå ett par bra hörnor. Även Eric Gustafsson var dålig. Jag tror att han kan bli riktigt, riktigt bra, men kanske är han inte mogen att spela från start i så här svåra matcher än. Däremot var det riktigt kul att se Valters inhopp som offensiv mittfältare, det lovade mer! Kanske något att prova igen vid tillfälle? I backlinjen ger jag med viss tvekan godkänt till Edwin. Han gick bort sig ett par gånger, men slutade aldrig att våga försöka. Övriga backar får underkänt. Dicken slutligen hade en riktigt otacksam match, fick dåligt med hjälp och var chanslös på målen. Han får godkänt, även om han har gjort bättre matcher.

Magnus Börjesson2003-04-30 02:05:00

Fler artiklar om Örgryte

Det krävs trygghet för spelarna i ÖIS
Är ÖIS inte bättre än såhär?
Kvantresultat för ÖIS mot ÖFK