Försvaret och moralen gladde
Matchen gav en del att glädjas åt, men också en del som var mindre bra. Här kommer sent om sider några reflektioner från matchen ÖIS-BoIS 1-1.
Jag har tyvärr inte haft tid att kommentera Landskrona-matchen förut, men det är kanske bättre sent än aldrig. Det blir ingen längre analys, men här kommer några lösryckta intryck i punktform.
* Försvarets insats var oerhört mycket bättre mot BoIS än i tidigare matcher. Nu höll de ihop, var samordnade och stabila, och vi slapp se det märkliga chansspelet med jättehögt utgångsläge och offsidefällor som oroade så t ex mot AIK. BoIS skapade ett par heta målchanser, men det går inte att säga att de fick någon av dem till skänks. Målet kom på en riktigt fin prestation av Farnerud, inte på ett backmisstag. Det är bara att hoppas att backlinjen kan bibehålla den här nyvunna stabiliteten även mot Malmö, trots att Anegrund är avstängd då.
* Sämre ställt var det med det offensiva spelet. Det är kanske förståeligt, det gällde ju först och främst att få slut på de förödande läckorna bakåt så det togs inga risker. Men så himla kul att se på var det inte. Precis som tidigare verkar det helt saknas uppspelsidéer. Backarna har bollen, duttar mellan sig men hittar inga andra spelalternativ utan tvingas till en långboll. Så har det sett ut hela våren. Det känns som om största felet ligger hos mittfältet, som av någon anledning inte lyckas göra sig spelbara.
* Det blev dock bättre ju längre matchen led. Framför allt blev det en märkbar förbättring när Afonso gick ner från anfallet till mittfältet. Allt som krävdes var en person på den platsen som både kunde och ville hålla i bollen. Plötsligt fick vi ett helt annat flyt i spelet, inte bara just där utan genom hela laget. Att detta gjorde så stor skillnad är inte bara ett kvitto på Afonsos kvaliteter utan också ett kraftigt underbetyg till alla andra som försökt och misslyckats på den platsen under våren.
* Det stora glädjebeskedet, förutom att försvaret fungerade igen, var lagmoralen. Återigen fick vi ett svidande baklängesmål precis innan paus. Mot AIK fick det oss på knä, men nu stod vi upp och krigade. Att vi kämpade på och fortsättade våga och vilja, även om spelet inte fungerade något vidare, och att vi faktiskt fick en poäng som belöning, det kan vara viktigt att ta med till kommande matcher.
* Ett negativt besked får man säga att Hemberg gav. Hemba, som vi i många år sett som en framtida skytteligevinnare, visar inga tecken på att någonsin ta klivet upp till god allsvensk klass. I den här matchen vägde han alldeles för lätt och fick ingenting uträttat. Visst, han är grymt målfarlig, det vet vi. Men han måste få allting serverat för att få till det, han kan inte skapa något på egen hand. Han är lite för liten för att kunna ta för sig ordentligt, och detta kompenseras inte av någon större snabbhet. Jag kan inte kritisera Hamrén för att ha tagit ut honom från start mot BoIS, han gjorde trots allt fyra mål mot Floda i cupen. Men i fortsättningen borde Hemba hamna bakom Fredholm i kön. Freda, som har ett betydligt bredare register som spelare än Hemberg, har också varit bättre än honom i samtliga matcher under våren (inklusive den här), men ändå fått färre chanser.