På väg uppåt!
ÖIS vann rättvist mot Örebro. Men det var små marginaler, tre nyckelsituationer avgjorde matchen. Nu kan vi börja titta uppåt i tabellen.
Erik Hamrén tvangs till två sena ändringar i truppen mot Örebro. Edwin Phiri insjuknade lagom till matchdagen, och Anders Prytz drabbades av ett sorgebud i familjen och fick förstås ledigt. Detta innebar att jag trots allt fick som jag önskade inför matchen; Bosco fick gå från utanför truppen och direkt in i startelvan. David Marek flyttades ner på Edwins vakanta backplats, Robin Ganemyr tog höger mittfält och Bosco in på vänster.
Helt enligt ritningarna spelade Örebro till en början väldigt tillknäppt. Deras första prioritering var att inte ta några som helst chanser bakåt. Inom de ramarna var de sedan inte ovilliga att gå framåt när tillfälle gavs, men aldrig med mycket folk, aldrig på bekostnad av defensiven. Detta spel behärskar de väldigt bra, vilket t ex Djurgården tidigare fått erfara. Jag kan förstå att en del kallar det tråkigt, men jag skulle inte komma på tanken att ställa Örebro till svars för det. Det är ett spel som funkar för dem, ett skickligt taktiskt drag. Det är inte för inte som fotboll kallas "det gröna fältets schack". Jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt.
ÖIS motvapen mot detta kunde bara vara tålamod, något annat finns inte. Man får spela på, försöka angripa deras samlade försvar så listigt man kan och hoppas över allt annat att man får första målet. Det brukar vara det som avgör sådana här matcher. Hur som helst så är det den här säsongen, som jag skrev inför matchen, faktiskt ganska skönt att få ett spelövertag till skänks, trots att ÖIS normalt har svårt för sådana här matcher.
Första halvtimmen hade ÖIS mycket boll, men hade klara problem att skapa något. Det var för dåligt bolltempo, för dålig rörlighet - vilket är svårt att undvika när man inte automatiskt tvingas röra sig pga motståndarpress. Örebro å sin sida skapade inte heller något, och matchen var så här långt ganska tråkig. Men Mirza Jelecáks vackra frispark, som rammade kryssribban, ändrade matchbilden lite grann. ÖSK blev synbart uppmuntrade och satsade nu lite mer framåt. Detta öppnade i gengäld lite mer ytor för ÖIS, som också började få igång sitt spel. Och faktiskt kändes det som om den där frisparken i slutändan hjälpte ÖIS mer än ÖSK.
Det pratas mycket om små marginaler i den här sporten, och inte utan anledning. Tre nyckelsituationer, två i slutet av första halvlek och en i början av andra, avgjorde den här matchen. Den första var ett ÖIS-inkast från vänster i höjd med ÖSK:s straffområde, i 40:e minuten. Paulinho rusade fram och tänkte kasta ett snabbt inkast, men domaren blåste av eftersom en örebroare behövde vård. Istället började Paulinho ivrigt vifta efter Valter Tomaz Jr, som stod i godan ro på egen planhalva och inte haft en tanke på att gå upp. Men OK då då, Valter masade sig upp i offensivt straffområde. Inne i detsamma fanns också Paulinho, medan kastet togs av Robert Bärkroth. Bärk kastade mot främre stolpen, och som en springbok-antilop studsade spänstfenomenet Valter rakt upp i luften och nådde högst på bollen. Han skarvade vidare bakåt, och där kom Paulinho och kunde enkelt nicka bollen i nät. En uppenbart intränad variant som fungerade perfekt! Men hade inte en ÖSK:are råkat behöva vård så hade varianten aldrig blivit av. Små marginaler, som sagt. För övrigt var det underbart att Valter nu fick använda sina bakåtnickarfärdigheter i offensivt syfte. Han har därmed kvitterat på sig själv efter jättemissen i Malmö.
Nu när de låg under kunde Örebro inte kosta på sig att spela defensivt längre. De lyfte sitt spel märkbart. Detta skapade förstås ytor för ÖIS också, och är en matchbild som egentligen passar oss betydligt bättre (det är därför första målet är så viktigt). Men för tillfället, med tidigare erfarenheter från säsongen i färskt minne, ville ÖIS inget annat än att hålla undan de få minuterna till pausvisslan och få gå till vila med ledning för en gångs skull. Följaktligen blev det lite krampaktigt, lite desperat, och Örebro började se farliga ut. Nu kom nyckelsituation nr 2. Herrish Kuhí slog ett högt inlägg nerifrån högra hörnflaggan. Inne i straffområdet vann Patrik Anttonen en höjdduell mot lille David Marek och nickade bollen mot mål från mindre än två meters håll. Den gick en bra bit till höger om Dick Last, men med en helt fenomenal reflex kunde Dicken ändå få dit händerna och freda sin bur. Det kan omöjligt finnas någon målvakt i Allsvenskan med snabbare reflexer än Dick! Utjämnat där och matchen kunde ha fått en annan utgång, men nu fick ÖIS gå till vila med ledningen intakt. Tack, Dicken!
Man kan föreställa sig hur örebroarna peppat varandra i pausen: "Nu går vi ut och vänder det här", "Det är bara ett mål, kom igen gubbar" osv. Och visst, ett mål är inte mycket, det hade de kanske kunnat ta igen. Men istället skulle ÖSK per omgående dränkas av en rejäl kalldusch i form av nyckelsituation nr 3. Direkt i halvlekens första minut gensköt Bosco en förlupen boll på mittplan och drev framåt. Han väggade med Afonso och fick tillbaka bollen på väg med full fart in i straffområdet. Väl därinne tvärstannade han, i akt och mening att lura de två försvararna, men tappade balansen och höll på att ramla baklänges. Men han fick ner en hand i backen för att stödja sig, kom på fötter igen och kunde fullfölja dragningen. Blixtsnabbt vände han mot mål och sköt en knorrad insida som skruvade sig in vid bortre stolpen bakom en hjälplös Alvbåge. Hur snyggt som helst! Och Boscos enorma glädje efter målet var oerhört charmig och smittade hela läktaren. Men hade han inte återfått balansen så... Sade jag något om små marginaler?
Med 2-0 mot sig, och rejält kuschade av det snabba ÖIS-målet, hade nu Örebro en rejäl uppförsbacke. Samtidigt började ÖIS hitta självförtroendet och spelglädjen, nu när det började bli uppenbart att det här var en match där bollen rullade vår väg. ÖSK gjorde vad de kunde för att anfalla, men det var tydligt att de inte var lika hemma i det spelet som i den mer tillknäppta variant de utövade i första halvlek. Visst fick de till en del bra chanser, bl a en stolpträff, men det var Sällskapet som nu hade matchen där vi ville. Det var betydligt närmare 3-0 än 2-1. Nu började ÖIS också lira boll på ett sätt som vi inte sett tidigare i år. Det var snabba kortpassningar, fina löpningar, fyndiga tekniska nummer, skott, dribblingar... Andra halvlek var en riktig fröjd att titta på! Fortfarande hade nog en reducering kunnat skapa rödblått nervdaller och obehag, men så länge det stod 2-0 så kunde sådana tankar inte störa. En mer avslappnad och trivsam halvlek har jag inte upplevt ännu i år!
Sammanfattningsvis så var ÖIS det bättre laget och vann rättvist. Men det var små marginaler som gjorde att vi fick matchen dithän, det hade lika gärna kunnat gå åt andra hållet. Men vi har haft en hel del otur i år, med snöpliga baklängesmål, mål i slutminuterna osv, så det var inte mer än rätt att vi hade turen på vår sida den här gången. Att liret kom igång i andra halvlek var också viktigt. Nu vet såväl spelare som supportrar att ÖIS är Lirarnas Lag även i år. Vi vann den här otroligt viktiga matchen, den här vattendelaren. Nu är vi på G, nu kan det börja bära uppåt i tabellen!