Rödblå terapi
Krönika om att hantera en derbyförlust.
Och hur hanterar man det här då?
Vi snackar derbyförlust här. En av de saker man absolut inte vill vara med om under en säsong. Hur handskas man med det?
Ska man, som jag gjorde under matchen, skylla på domaren? ”Två matchavgörande situationer, där domaren avgör”, säger jag direkt efter matchen till Juaninho och Rudi. Tänker på straffen och Afonsos andra varning, som bägge ser billiga ut från ÖIS-sektionen.
Men nej, kommer hem och slår på Sportnytt, och det är bara att konstatera: Martin Hansson har dömt helt korrekt. Att Afonsos första varning är diskutabel är en annan sak – har han en varning måste han veta med sig att han ska ta det lugnt.
Ska man istället försöka skoja bort det?
Säga något om att ”fantasilösa Blåvitt kan naturligtvis inte komma på ett eget derbyresultat, utan måste planka det klassiska rödblå från 1998 och 2002.” Eller säga något nedsättande om motståndarnas enormt fantastiska succéförvärv från Senegal, mannen som har fotbollskläder på sig men som i övrigt inte precis ser ut som en fotbollsspelare och som enligt G-P inte orkade springa ut till sina landsmän vid sidan av planen eftersom han skulle orka springa på plan i 90 minuter?
Nej, det funkar inte, han gjorde faktiskt mål, visserligen ett skitmål, men ändå.
Det är bättre att söka en annan väg för att få rätt perspektiv på förlusten.
Snackar med Loffe efteråt och han börjar ge mig rätt ledtrådar.
”Ah, jag har en positiv känsla för det här”.
Loffe har nämligen de senaste omgångarna övergett sitt ständiga gnällande på laget och försökt skapa en positiv karma. Det är väl halvt på skämt, halvt på allvar, men det funkade jäkligt bra mot Örebro. Igår satt vi inte ihop, kanske därför som denne tidigare gnällspiks nya karma inte spreds ordentligt?
”Visst, det rann iväg med något mål för mycket, men på det stora hela var det väl rättvist. Fast skit i det, nu gäller Hammarby på söndag” säger han över en löddrig mobillinje när vi under gårdagskvällen sitter på varsitt pendeltåg till förorten.
Vi snackar en kort stund om att Mareks misstag vid kvitteringen ändrar matchbilden, att Blåvitt har två klasspelare i Martin Ericsson och Jonas Henriksson, att vårt försvar såg darrigt ut, men att det hade faktiskt kunnat bli en definitivt mer nervös avslutning för de blåvita om inte Patric ”Langos” Andersson fått på ett skott som han sätter i ett fall av hundra, och det var just igår det, och det ledde till 4-2.
Och så konstaterar vi att Blåvitt faktiskt spelade något bättre.
Och det är då det släpper för mig. Jamen herregud, jag har varit med under de 154 säsonger när vi spelat överlägset och ändå förlorat. Då har det känts rejält bittert. Att få stryk när siffrorna rinner iväg på slutet, med en man utvisad och vi faktiskt har varit det sämre laget är inte i närheten av att vara samma sak.
Så det känns faktiskt lättare idag. Var och en får självklart hantera det här som den vill, men testa det här: Säg ”Blåvitt var bättre igår” en gång, och släpp sen hela skiten. Le åt arbetskamraterna eller skolkompisarna när de skrävlar om sitt lags förskräckligh… förlåt, förträfflighet, och hantera det som en god förlorare.
När man gjort det är man renad. Vi ÖIS-supportrar och laget kan bara fokusera på oss själva och gå vidare. Konstatera att det sket sig igår. Det passningsspel som var så vackert vid förspelet till 1-0 kom aldrig igång riktigt. Första halvlek är ändå jämn, men sedan blev det ängsligt, det blev frustrerat, framförallt hos Afonso, rörligheten försvann och några rejäla individuella misstag gjorde att vi släpper in avgörande mål.
Nu måste Hamrén och truppen hitta tillbaks till det som såg så lovande ut inför den här matchen. Det fanns glimtar av det igen under första kvarten igår, men det måste hålla i 90 minuter mot Hammarby.
Låt dom jobba med det under veckan, så kan vi andra koncentrera oss på läktarjobbet. Det fanns två saker att glädjas åt igår, bägge sakerna kom från sektion VXY.
För det första: Balders Hage ska ha en sån otrolig eloge för det snyggaste tifot i ÖIS historia. När guldkonfettin exploderade framför mig kändes det magiskt. Banderollerna, som jag först såg på TV:n hemma, andades något eget, med känsla för klubbens historia (”Amor et fides”*) och distans och humor (”Be till Gud så svarar Hamrén”) (för en jämförelse: På andra sidan stod det ”Ultras” och ”Det här är vår stad nu”). Ni som lagt ner timmar, svett och pengar på det här är värda allt beröm ni kan få!
För det andra: De fåtaliga som vid 5-2 tog upp sångklassikern ”Ojojojoj, Rödblått ska vinna” illustrerar precis det jag försöker säga om hur förlusten bör tacklas. Fokus på oss själva, glädje över att få vara Öisare, ta det med lite humor och en stor portion distans.
Tack, ni som sjöng. Det var så mycket klass. Så mycket stil. Så mycket profil.
Så mycket ÖIS!
P.S. Nu ringer Loffe på mobilen igen. ”Det är konstigt, men efter en derbyförlust blir man faktiskt mer sugen på att gå på fotboll. Ses vi på söndag eller?”
Det gör vi!
D.S.
*Amor et fides är latin och betyder kärlek och trohet. Det är ÖIS Supporterklubbs valspråk och syns också i färgerna. Rött symboliserar kärlek och blått trohet.
