Den röda tråden
En resa längs en röd tråd som slutar med en uppmaning om uppspelen.
Örebro SK spelar sina hemmamatcher på Behrn Arena, en arena med konstgräs. Till sin natur, om man nu kan tala om natur när det gäller en imitation av något naturligt, är konstgräsplanen riktigt slät och fin. Inga tuvor i sikte där inte. Fråga bara Kim Källström som febrilt försökte skapa en tuva att lägga upp bollen på vid en frispark. Man kunde nästan se hur han gjorde en mental notering; ”note to self, ta med golfpeggar nästa gång”.
Efter ett svart 2005 är ÖSKs danske spelmotor Lars Larsen tillbaka på innermittfältet. Han spelade båda matcherna mot Falkenberg nere i Turkiet i veckan och enligt rapporterna var han bra. Larsens starka sidor är passningsspelet, kreativiteten, spelsinnet och ett fint skott.
På mittfältets vänstra flank huserar unge Kristoffer Näfver numera så ofta att han känns ordinarie. Extra kul att se att en ung spelare som verkligen sliter kan ta steget in i startelvan. Näfver är snabb, även med boll. Han har bra teknik, öga för passningar och vågar utmana.
Till höger på mittfältet brukar Patrik Anttonen vara förstaval. 2006 har inte börjat något vidare för honom med sjukdom och så men kommer han väl igång är han säkerligen aktuell för startelvan. Han har haft det lite tungt en längre tid och inte riktigt gått att känna igen men när det lossnar är han en snabb spelare med fin teknik och bra speluppfattning. Kommer han igång och utmanar som förr är han ett anfallsvapen av rang.
På ingång till laget har vi förhoppningsvis Ian Jeffs som under sitt provspel på två matcher visade upp spelsinne och öga för passningar.
I anfallslinjen finner vi omskolade mittfältaren Mirza Jelecak som varit försäsongens utropstecken för mig. Det känns som att han verkligen gått framåt i utvecklingen nu och ju mer han snabbat upp sitt spel desto bättre har det sett ut. Även han har bra öga för spelet, goda passningar och teknik. Potentielle anfallskollegan Johan Pettersson är snabb och har ett bra skott. Mirza, Johan och Sandro är långa spelare och helt OK på huvudet om läget är rätt. Den fjärde anfallaren, Herish Kuhi, är kort och inte rätt man för nickdueller.
Jag tycker det inte bara finns förutsättningar att satsa på att passa sig fram över planen, det är rent av receptet med stor R när man inventerar spelarmaterialet. Ändå är det den långa höga raka bollen från (mitt)backarna som dominerar som uppspelsväg. Även om den når Mirza eller Johan och de vinner nickduellen och nickar bollen bakåt så har innermittfältet inte hunnit komma upp långt nog för att vinna bollen. De kommer istället lite senare och försöker vinna tillbaka bollen vilket kanske kan ge en sorts spelvändning men det öppnar hela tiden för motståndarna att vända spelet blixtrande snabbt. Den höga raka bollen är lättläst och upplevs knappast som besvärlig av motståndarnas backar. Dessutom kan motståndarnas anfallare lätt sätta press på våra backar som då hamnar i tidsnöd och slår bollen med sämre precision.
Framförallt på vår släta hemmamatta tycker jag vi ska utnyttja spelarnas styrkor och låta mittfältet bli djupt involverade i spelet. Att ha herrar som Larsen, Näfver och Anttonen agera tennispublik är fullständigt bortslösat. Jag hoppas att Larsens återkomst blir en signal att bollen ska ned på backen igen. Förutsättningarna finns för att ha ett snabbt passningsspel med rörliga spelare som verkligen skulle sätta myror i huvudet på gästande lag. På bortaplan finns inte riktigt samma förutsättningar så möjlighet att variera spelet behövs men det får aldrig förfalla till att bli långbollsfestival i parti och minut. Det spelet har gett väldigt liten utdelning hittills och jag tror inte det kommer förändras under seriespelet 2006 mot taggade försvarare.
När jag ser Fredrik Jansson sända iväg den höga raka bollen mot Kuhi undrar jag nästan om han vill jäklas med honom. En ganska kort och lätt Kuhi har i princip ingen chans alls att vinna den bollen i strid med långa mittbackar och kraftiga defensiva mittfältare. Det känns som helt fel sätt att försöka dra nytta av Herish.
De här uppspelen skulle kunna vara en variant att ta till ibland om de slogs lite längre upp i banan. Om man kunde rulla sig fram till en bättre position närmare mittlinjen så bollen fick längd nog att tvinga motståndarna att vända om och jämte våra anfallare löpa mot eget mål vore den inte lika lätt att plocka bort och framförallt minskar risken för en snabb spelvändning. Det skulle även vara den typ av boll som Herish Kuhi kan ha chansen att göra något med och borde även passa snabbe Johan Petterson riktigt bra.
Så i korthet; den röda tråden skriker ”håll bollen på marken och utnyttja spelarnas starka sidor bättre”.
*****
När ÖSK har hörna emot sig tar man hem hela laget till eget straffområde. En högst ovetenskaplig undersökning av hur andra lag gör ger vid handen att de flesta sparar någon spelare vid mittlinjen och någon på halvdistans. Några har rent av ytterligare någon spelare redo för kontring. ÖSKs metod ger förvisso många spelare på plats som kan skicka bort bollen men kontring omöjliggörs. Och motståndarna kan utan risk sända in fler spelare i vårt straffområde. Det ÖSK vinner i ökad styrka framför eget mål kan motståndarna ganska lätt neutralisera när de inte behöver oroa sig för kontringar. Kanske är det så att tränarparet räknat ut att väldigt få mål görs som kontringar efter hörnor men bara hotet om att det kan hända borde väl ha ett värde?
*****
Hoppas få se ett spelande ÖSK på onsdag när man möter Johan Petterssons förra klubb, Sirius. Det är helt OK om det tar lite tid att rulla in ett mer markbundet spel, i längden tror jag vi tjänar på det då jag har svårt att se långbollarna som vägen upp från Superettan. Vi har spelare som kan mer än vad de får visa när bollen ständigt nosar på stratosfären.
