Giffarnas premiärmotståndare Åtvidaberg
Dax för allsvensk seriestart på måndagen. Giffarna möter Åtvidaberg och Norrlandsfönstret har tagit sig en koll på motståndarna.
Åtvidabergs FF
Bildad: 1907
Första allsvenska säsongen: 1951/52
Placering maratontabellen: 19 (GIF 24)
Allsvenska säsonger: 15 (GIF 12)
Säsonger i näst högsta serien: 45 (GIF 34)
Svenska mästare: 2 gånger (1972, 1973)
Cupmästare: 2 gånger (1970, 1971)
Publikrekord: 11 049 mot IFK Norrköping 1968
"Sveriges bästa korplag" var i årtionden en populär beskrivning av våra motståndare i premiären, Åtvidabergs FF. Företaget som det syftades på var Facit, landets största tillverkare av kontorsmaskiner, och kopplingen mellan fotbollsklubb och företag var total. Facit byggde arenan (Kopparvallen), köpte spelare, anställde spelare, möjliggjorde engagemang av några av landets mest meriterade tränare.
Företagsledaren som agerade mecenat var förre förbundsbasen Elof Ericsson. Hans grundidé var att ett bra fotbollslag var bra för affärerna, den ärvdes senare av sonen Gunnar, som även var ledamot i Internationella Olympiska Kommittén.
Namnet Åtvidabergs FF fick klubben 1935 efter att Åtvidabergs IF delats upp i en fotbolls- respektive bandyklubb. 1936 invigdes Kopparvallen - namnet kom av att Åtvidaberg är en historisk bruksort i kopparnäringen - och föreningen började sikta uppåt i seriesystemet.
Från 1930-talet var man ständigt ett division II-lag och 1951/52 gjorde Åtvidaberg allsvensk debut, tyvärr utan att direkt glänsa. Bara en seger (mot Djurgården) kompletterades med åtta kryss och oundviklig degradering till andradivisionen. En nivå som klubben sedan med undantag för ett kort besök i trean befann sig på till hösten 1967.
Den elitsatsning som klubben och Facit gjort sedan början av 1960-talet började då betala av sig. Första bekanta namnet i klubben var bollgeniet Roger Magnusson (senare proffs i Frankrike). Med hjälp av nya starka nyförvärv som Ove Eklund (skyttekung) och Bengt "Julle" Gustavsson (tränare) kom man 1967 tvåa i ett kval som toppades av Öster.
Nypremiären i Allsvenskan 1968 blev en föraning om vad som komma skulle. Laget gick kanske inte fullt så sensationellt bra som nykomlingskollegan från Växjö - Öster vann Allsvenskan - men en sjunde plats skämde inte för sig. Man slog därtill storebror IFK Norrköping (det var då publikrekordet sattes) och dessutom vann Eklund skytteligan.
1970/71 var ÅFF ännu starkare. Båda åren kom man tvåa, en respektive två futtiga poäng efter vid tiden mäktiga Malmö FF.
Men allt detta var ändå bara en uppladdning inför explosionen under säsongen 1972. Laget - med spelare som Ulf Blomberg, Conny Torstensson, Kent Karlsson, Ralf Edström och Roland Sandberg - hade endast kompletterats med veteranen och arbetsmyran Ingvar Svensson - samtidigt som man hade tappat Anders "Puskas" Ljungberg. Många spådde att det skulle bli svårt att upprepa silvermedaljerna.
Resultatet blev att ÅFF stod för ett fotbollsfyrverkeri som det var länge sedan man skådat i den vanligtvis målsnåla Allsvenskan. Matcherna slutade med siffror som 6-1, 5-1, 5-0, 5-2 och även 6-1 på bortaplan mot Örebro. Totalt 65 mål var den bästa siffran sedan IFK Norrköping 1960 och paret Edström/Sandberg toppade skytteligan med vardera 16 mål.
Men vad viktigare var: Åtvidabergs FF blev guldmedaljörer. Något som upprepades säsongen därpå och som kompletterades med klassiska insatser i europeiskt cupspel mot först Chelsea och sedan Bayern München.
I kulisserna hände dock saker som initialt bagatelliserades, men som skulle visa sig få långtgående konsekvenser. Facit köptes upp av hemelektronikbjässen Electrolux. Att affären skedde just guldåret 1972 fick några år senare stort symbolvärde. På Electrolux hade man inte alls samma positiva syn på kombinationen elitfotboll/storföretag. Det var troligen talande när VD Hans Werthén första gången såg Kopparvallen och enligt myten muttrade: "Här får vi ett utmärkt virkesupplag".
Men Electrolux ska naturligtvis inte ha hela skulden för Åtvidabergs successiva nedgång från och med 1974. Precis som hos andra brukslag - från Sandviken till Degerfors - blev det alltmer uppenbart att orter med 10 000-20 000 invånare inte längre var stora nog att hysa allsvenska fotbollsklubbar. Åtvidaberg stretade dock på ganska bra i ytterligare tiotalet år. 1974 bildade klubben fortfarande stommen i Georg "Åby" Ericsons VM-lag - åtta spelare hade anknytning till ÅFF - och efter att ha åkt ur Allsvenskan 1976 var "Åtvid" tillbaka såväl 1978 som 1982, båda gångerna dock utan större framgång.
I modern tid har man skiftat mellan Superettan och division II. 2003 kom ÅFF så bra som fyra i Superettan. 2005 slutade man på tionde plats men nådde finalen i Svenska Cupen (förlust mot Djurgården). Klubben har även haft växlande framgångar ekonomiskt. I en aktion för att undvika konkurs sökte man häromåret upp Djurgårdens IF. Förra året var det samarbetet nära att innebära en flytt av ÅFF till Linköping. Slutresultatet blev dock att klubben blev kvar i ”bruket”. Vi är många fotbollsnostagiker som andas ut, en flytt hade varit ett kulturmord.
På spelarfronten har ÅFF inför den här säsongen tappat Yannick Bapupa till Gefle. Nyförvärven är inget som direkt skrämmer motståndare även om Dago Funes förra säsongen gjorde 7 mål för IFK Norrköping. Men man har fått behålla den för oss utomstående mest bekante spelaren, Kristian Bergström.
GIF-relation:
För att vara två klubbar som på vissa sätt har ganska parallella historier har vi stött på varandra överraskande sällan. Om inte Norrlandsfönstret läser helt fel i historieböckerna har det bara inträffat under säsongen 1975. Under vår andra allsvenska sejour var det tyvärr i bortamötet mot ÅFF som vi fick nådastöten i 22:a omgången. Innan matchen hade vi trots jumboplacering ändå fem klubbar inom tre poäng ovanför oss. Poäng mot Åtvid och vi skulle definitivt haka på i streckstriden. Inför 1948 åskådare på Kopparvallen inledde också GIF med att ta ledningen i den 35:e minuten (Anders Grönhagen). Men inte nog med det, Giffarna dominerade spelet så pass att förbundskaptenen Georg ”Åby” Ericson lär ha sagt till Expressens utsände: ”Det skulle inte förvåna mig om Sundsvall hänger kvar.”
Då slog Reine Almqvist till. Visst, det fanns IFK Sundsvall-kopplingar när vårt öde beseglades…Almqvist gjorde fyra mål. På 12 minuter! Efter 1-4 mot Åtvidaberg och i omgången efter 0-1 hemma mot AIK blev resten av serien en deppig formsak. Deppig var förresten även hemmamatchen mot Åtvidaberg samma säsong. 0-2 inför 5 495 på IP (mål av Göran E Karlsson och Kent Karlsson).
