En spark som ger kalla kårar

Krönika om ÖIS tränarbyte.

Att sparka Zoran Lukic och ge uppdraget som huvudansvarig för A-laget till Sören Börjesson ge mig tyvärr kalla kårar. Inte för att jag misstror Sörens kapacitet. Tvärtom. Sören är oerhört duktig på personlig utveckling och en “mysfarbror” som sprider trygghet och glädje omkring sig. I alla fall är det den uppfattning jag fått av Sören efter att ha följt hans karriär på supporteravstånd ända sedan han 1973 gjorde sin debut i ÖIS.

Jag är dock osäker på hur han hanterar den situation vi hamnat i nu. Sist i allsvenskan efter uruselt spel, mängder av skador och ett försvar i upplösning. Att Sören med sin fotbollssyn skulle kunna få fart på anfallsspelet, särskilt om Ailton nu åter är tillgänglig för spel, tvivlar jag inte på. Men är Sören Börjesson, den offensiva ÖIS-fotbollens främsta företrädare, verkligen mannen att täta ÖIS försvar? Eller blir det Janne Carlssons uppgift? Zoran Lukic har i alla fall inte lyckats med den uppgiften.

Man kan ju alltid hoppas att Sörens inträde som ansvarig betyder en uppryckning. Men jag är inte säker på det. I alla intervjuer under våren, efter att Zoran gått ut och talat om att han ifrågasatt sina idéer inför spelartruppen, har alla spelare som uttalat sig enhälligt
fastslagit att man tror på 4-3-3-taktiken och vill fortsätta jobba på den. Sören har hela sin karriär spelat 4-4-2 och gjort det bra. Kan han motivera spelartruppen att åter byta spelsystem, trots att man, i alla fall muntligt, vill spela 4-3-3? Eller har Sören under det senaste ett och ett halvt året bytt inställning så att han numera förespråkar 4-3-3? Kanske får vi en fingervisning i cupmatchen i Landskrona på torsdag. Tyvärr har jag inte möjlighet att se den matchen. Det skulle ha varit intressant att se hur Sören formerar trupperna.

Men att ÖIS nu åter sparkar en tränare och tar in en kraft från de egna leden att leda laget gör mig livrädd för vad som skall hända i höst. Jag hade verkligen hoppats att Sören skulle slippa hamna i detta läge. Han är värd ett bättre öde. En enda spelare från de egna leden har lyckats som tränare för ÖIS i modern tid. Två gånger dessutom. Det är Agne Simonsson. Men så kom han inte heller in på ett bananskal utan slussades in i laget som förstaval på tränarposten, både 1971 och 1983.

Läs här bara:
1973 var Agne Simonsson tränare och skulle börja sin tredje säsong, men innan serien startade fick han kicken efter krav från spelarna! In kom Helge Börjesson som fick träna sonen Sören under dennes första allsvenska år. Men resultatet var katastrofalt. ÖIS tog 15
poäng och åkte ur. En degradering som jag fortfarande inte har förlåtit spelarna i A-truppen eller den veka styrelsen för! Agne hade en fotbollsidé som han kunde förmedla och få att fungera i laget. Det hade varken Helge Börjesson eller Yngve Brodd som kallades in på hösten för att vända skutan.

1976 gjorde ÖIS om misstaget. Sid Huntley, som 1974 såg till att ÖIS omedelbart kom tillbaka till allsvenskan med bländande spel och en fantastiskt talangfull trupp, och sedan såg till att hålla laget kvar 1975, fick inte förlängt kontrakt. In med Lennart Wing och Jan Hallén. ÖIS blev stensist och tog bara tio poäng i serien.

Sen var det lugnt ett tag på tränarsparkarfronten. Vad det ledde till 1985 kommer väl alla ihåg!

1989 sade Bob Houghton upp sig tidigt på säsongen. Nyblivne andretränaren Conny Karlsson, en av hjältarna från 1985, fick ta över och lyckades faktiskt hålla ÖIS kvar, mesttack vare en bra vårsäsong. Men 1990 var det roliga slut. ÖIS åkte ner i ettan igen.

Sedan 1991 har ÖIS hunnit med att åka ner i tvåan, vinna två serier på en säsong, ramla ur allsvenskan 1993, göra snabb comeback och sedan hålla sig kvar. Två gånger har vi varit ytterst nära att åka ur. 1998 blev vi kvar tack vare två kvalmatcher mot Umeå, och 2004 tack vare ett mål på övertid i sista kvalmatchen mot Assyriska.

Vad är den gemensamma nämnaren mellan 1998 och 2004 tror ni?

Alldeles rätt. ÖIS valde tränare från de egna leden och det gick käpprätt åt helvete. 1998 var det Bosse Backman, mångårig ungdomstränare i ÖIS, som hamnade i heta stolen efter Kalle Björklunds sorti. Mycket kan sägas om Kalles fotbollsfilosofi, men han lärde ÖIS att spela försvarsspel och höll föreningen kvar i allsvenskan med små resurser både 1995, 1996 och 1997! Det skall dock sägas till Bosse Backmans försvar att han fick ta över för att ÖIS inte hade råd med någon utomstående. Ekonomin var så usel att man mitt under säsongen, utan att först tala med Bosse, sålde både Jozo Matovac och Svante Samuelsson. Inte lätt att då klara allsvenska kontraktet. Trots det var det ju vad Erik Hamrén gjorde med ett nödrop.

2004 var det Jukka Ikäläinens otur att bli vald till tränare i den förening han gjorde så många fantastiska matcher för på 80-talet. Tyvärr för honom valde han att flytta hem till Finland för barnens skull på våren 1985. Om han bara vetat vad han skulle missa hade han nog stannat. Men 2005 fick han gå, och jag högaktar både honom och föreningsledningen för att man valde att inte kicka honom, utan ge honom en plats lite “högre upp” i organisationen, fast man inte hade råd med det. Den “kicken” är väl en av orsakerna bakom den katastrofala ekonomin som nu räddats av Dunross, Rosén och Stena.

Nu sitter alltså ÖIS åter med två tränare på lönelistan igen, men bara en bidrar till laget. Jag har varit avvaktande neutral till Zoran ända sedan han kom, men måste säga att förra hösten lyfte hans anseende i mina ögon. Men två katastrofala vårar på raken var mer än styrelsen tålde. Kom ihåg att vi låg sist även i fjol efter åtta omgångar, liksom vi nu gjort under hela våren. Då kom vi igen storstilat. Det har varit mycket snack om tung träning och uppbyggnad av självförtroendet sedan Zoran kom. Tyvärr har jag inte sett så mycket av det på planen i vår. Det har varit lika ängsligt försvarsspel som alltid då ÖIS blir pressat, och konditionen verkar hålla till att springa, men inte för att spela boll. Jag tillhör inte dem som håller med Björn Afzelius i hans lysande text om ÖIS från Aftonbladets försäsongsrapportering 1983 (tror jag det var), då han skrev: “ÖIS har aldrig haft något försvar, och jag hoppas vid Gud att dom aldrig får ett.” Däremot hoppas jag, i likhet med Björn, att ÖIS kan fortsätta att se på fotboll som en lustgas för åskådaren och ett sätt att sprida glädje.

Kan Sören lyfta laget genom sitt inträde? Jag hoppas det! Oh, vad jag hoppas det! För jag vill verkligen inte att Sören skall förknippas med något annat än de lysande åren fram till 1985 eller de lysande åren som andreman bakom Erik Hamrén. Han är värd att kommas ihåg för det!


Hans Egeskog2006-05-16 17:30:00
Author

Fler artiklar om Örgryte

Det krävs trygghet för spelarna i ÖIS
Är ÖIS inte bättre än såhär?
Kvantresultat för ÖIS mot ÖFK