Gästkrönika: Underhållande besvikelse
"I ett på varje punkt välspelande kollektiv skulle jag vilja blåsa en egen liten hyllningsfanfar för vår egen balkanske mittfältsvirtuos. Mirzas första halvlek var det bästa jag sett 20åringen prestera i år.
På grund av jobb och en allt annat än uttänjd penningpung begränsades min bevakning av våra svartvita hjältars kamp mot Östermalmslirarna till ett besök på Kelly's. Så här i efterhand känns det som lite av en miss att ha, just det, missat en mycket underhållande fotbollsmatch. Men kanske var det skönt att jag inte följde laget i mitt hjärta direkt på Stockholms stadion, för denna kväll fick hjärtat sig en riktigt ohälsosam omrumling. Om jag ju inte hade varit svartvit i själen, utan bara en vanlig fotbollsälskare hade jag lugnt kunnat njuta av en rafflande tillställning regisserad av två för aftonen mycket välspelande fotbollslag.
Men nu är det så att svartvitt är min själs färger, och därför var kvällen allt annat än njutningsfull. Alla ni ÖSK:are som såg matchen vet förstås vilka känslor som vällde upp inom mig under matchens gång. I första halvlek skapar ÖSK inte färre än FYRA målchanser som inte kan beskrivas som annat än solklara. Oyuga och anfallskollegan Jons sammanlagt tre eminenta försök att med de välklippta skallarna spräcka Isakssons nolla förtjänade bättre öden. Det gjorde också vår kenyanska elegants försök att med bredsidan kvittera den djurgårdianska ledningen. Denna gång stod dock mer ÖSK-anfallarens oförmåga än landslagsmålvaktens storspel i vägen för bortafansens jubel.
Om man till dessa stunder av tillfällig hjärtattack adderar Isakssons filmning som föregick Tompas varning, Chris Härenstams helt fantastisk subjektiva kommentering och framförallt serieledarnas turliga och orättvisa mål, får man en stor fet besvikelse. I efterhand kan man kanske tänka att det ju inte är i bortamatchen mot de regerande svenska mästarna som vi ska ta välbehövliga poäng, men vi var ju så förbannat bra! I ett på varje punkt välspelande kollektiv skulle jag vilja blåsa en egen liten hyllningsfanfar för vår egen balkanske mittfältsvirtuos. Mirzas första halvlek var det bästa jag sett 20-åringen prestera i år. Hans klack på lyftningen från Larsen, som sedan via vår kaptens överraskande känsliga vänsterfot resulterade i Simbas friläge, ingick inte bara i ett tårframkallande vackert anfall utan var i sig själv fotbollskonst på hög nivå.
Andra halvlek blev inte alls lika roligt. Jag själv ägnade den åt sörja en potentiell storskräll och att förbanna domarens insats. Männen i svarts insats var visserligen inte sorgligt nog det sämsta jag sett, men bra var dem inte, den här gången heller.. Att herr Domare lyckades trolla fram två gula kort ur en situation där den övertände Stenman bara saknade brottartrikåerna medan Gawelin i alla fall satsade på bollen är för mig en gåta.
Som den uppmärksamme noterat har jag hittills inte nämnt det för alla Sveriges fotbollsskribenter så heliga namnet Kim Källström. Trots att den överskattade Partillegrabben följde upp en urusel insats i den första halvleken med en klart bättre i andra, och dessutom lyckades pillra in 3-0 målet, imponerade han inte på mig. Att Källström av många rankas som Allsvenskans bästa spelare och kallas "svensk fotbolls framtid" gör mig mörkrädd.
Trots förlusten måste vi ändå ta med oss att vi gjorde en riktigt bra insats. Det finns mina vänner, trots fjärde raka matchen utan vinst och ÖSK-mål, hopp för framtiden!
