Rubrik saknas
HIF vann sitt genrep mot HBK med 2-1 och visade att man är på rätt väg inför den allsvenska omstarten. Måndagens seger var den 5e av 6 möjliga för HIF sen allsvenskan tog sitt VM-uppehåll. Spelmässigt ett steg bakåt jämfört med Hammarbymatchen, men ett gigantiskt steg framåt jämfört med den fotboll som presterades under våren.
Det var en skön sommarkväll i Hässleholm igår. Ni vet en sån där kväll som bara svenska somrar kan erbjuda. Efter att ha slussats mellan stats-TV och det ”fria alternativet” TV4 under en månads tid för att följa Zidane, Deco, Ballack och dom andra pågarna i metropoler som Berlin, München och Hannover, kändes det befriande att strosa in genom grindarna till Österås IP. Att stå och beskåda hur granarna bakom huvudläktaren vaggade i vinden var att komma så långt ifrån en VM-final i Berlin som det bara gick.
Efter att ha blivit matad med mer världsfotboll på mastodontarenor än vad som förmodligen är hälsosamt, kändes det nästan som om jag på nytt fick tillträde till det oskuldsfulla inom fotbollen. Jag passade på att ta ett varv runt planen innan match och doften av nybryggt kaffe och söndergrillade kabanosser kittlade näsan. Samtidigt passade några ungar försedda i landslagströjor (Larsson på ryggen så klart) på att spelade ”boll” med en tillplattad Colaburk. Ofta är ett fotbollsevenemang vackrast i all sin enkelhet.
Även om där fanns ett par IFK Hässleholmsbekantingar på plan (Arvidsson i HBK och Dahl i HIF) var det inte för dessa som folk hade gått man ur huse för att beskåda en träningsmatch. För den som inte redan visste det, så är Henkeeffekten något som sträcker sig bra mycket längre än till Helsingborgs stadsgräns. I förra veckan var det Hammarby som fick ta del av den när 9000 åskådare slöt upp för en cupmatch. Igår fick IFK Hässleholm ett rejält tillskott till klubbkassan när 2685 personer beskådade HIF-HBK. Henrik Larsson har ensam sett till att marknadsansvariga på klubbar landet över kan damma av epitetet ”Mjölkkossan” gällande HIF. Helsingborgs IF gör åter skäl för sitt smeknamn.
Matchen då?
Första halvtimmen utspelar sig i ett högt och välspelat tempo. Båda lagen ville visa att man var redo för den allsvenska nystarten. Trots en bra HIF-start var det HBK som tog ledningen. Som bekant är släkten alltid värst, en klyscha som Martin Fribrock ville realisera genom att göra 1-0 på sin gamla klubb i den 12e minuten. Hoppas lillebrorsan Henrik (som är lovande spelare i HIF-ledet) ger Martin en kick på smalbenet vid nästa familjemiddag. Målet var en tjusig lobb/chip över en utrusande Daniel Andersson.
HIF spelade bra under dom första tjugo minuterarna utan att riktigt få till det i avslutningsfasen. Djupledsbollarna till paret Larsson och Shelton uteblev. Något som Henke Larsson själv fick för sig att få slut på. I 19e minuten drog sig Larsson längre ner på mittfältet och kunde servera Shelton en boll på djupet. Tyvärr gjorde HBKs Conny Johansson en bra räddning på det följande skottförsöket. Paret Larsson/Shelton skulle få chansen att revanschera sig ett par minuter senare. I 21e minuten var det ånyo en djupledsboll signerad Larsson som hittade fram till Luton Shelton. Den här gången gjordes inget misstag och kvitteringen var ett faktum. 1-1 var ett resultat som stod sig halvleken ut. Det kunde ha stått 2-1 till HIF i halvtid om bara Eldin Karisik haft marginalerna på sin sida. Istället för mål i den 37e minuten blev det ett rungande stolpskott. Trist för Eldin som än en gång gjorde en mycket stark insats ute på vänsterkanten.
Andra halvlek innehöll inte alls samma tempo som första halvlek och spelkvalitén sjönk därför något. Halmstads Martin Fribrock hade den första riktigt farliga målchansen i andra halvlek, men hans hårda skott tog i stolpe. Istället var det HIF som drog det längsta strået när Andreas Dahl, efter en fin djupledslöpning, petade bollen förbi Conny Johansson i 82a minuten. Henrik Larsson stod för assisten även denna gång efter en snabb vrickning som höll absolut högsta klass. 2-1 var ett resultat som stod sig tiden ut.
Även om anfallsspelet inte alls var lika bra som mot Hammarby, fanns det ändå en hel del att glädja sig åt:
1) Backlinjen skötte sig bra. Andreas Granqvist visade än en gång upp sig från sin bästa sida, och visade upp varför han jämt och ständigt beskrivs som ett av Sveriges stora backlöften. Med beröm godkänt får även argentinske provspelaren Franco Miranda. Vänsterbackspositionen har länge varit en akilleshäl för HIF, men sannolikt presenteras Miranda som nyförvärv inom kort.
2) Eldin Karisik blir bara bättre och bättre ute på vänsterkanten. Är det verkligen läge att sluta nu när det börjar bli roligt? Viborg? Hur skoj blir det där? Skriv på!
3) Shelton/Larsson. Bara två matcher tillsammans, men det lovar gott för framtiden. Med Henkes förmåga att dra på sig försvarare kommer Shelton att få öppna gatan mot mål. Hittills har han visat att han vet hur han ska förvalta sina chanser.
4) Man lyckades vända ett underläge till vinst. Inget man är bortskämd med som HIFare…
5) HIF kan vinna. Efter att bara lyckats vinna två av nio allsvenska matcher har HIF spelat tre matcher mot allsvenskt motstånd sen VM-uppehållet började. Resultatet? Vinst i samtliga. Det kan bli en rolig höst.
Även om dagens match inte var en av Henrik Larssons bästa i karriären (han stod i och för sig för båda assisten, och det räcker för mig) var han mån om att ge fansen valuta för pengarna. Efter matchen visade han en ängels tålamod när allt från block och tröjor till bollar skulle signeras. Ett fullblodsproffs på plan så väl som vid sidan av, som visade samma tålamod mot en femåring med gnistrande ögon, som mot en ordningsvakt med autografblocket i högsta hugg. Det var en smågullig avslutningsbild från Österås med fyra ordningsvakter med penna och autografblock och bönande blick. Vet i fan om inte ordningsvakternas ögon tindrade lika mycket som femåringarnas…
