Gästkrönika: Cirkeln är sluten
"45 minuter senare fällde man upp hakan, torkade i smyg bort lite saliv ur mungiporna och konstaterade att matchen slutade 3-3 i Alvaros favör."
Cirkeln är på något märkligt sätt sluten.
En sommardag 2000 styrde jag stegen mot Olympia för att se en oviktig match. HIF tog sig under uppehållet an FC Köpenhamn, det knappt tonåriga laget från huvudstaden, i en träningsmatch. Egentligen var det inte för själva matchens skull man gick dit utan för ryktet att man skulle bjudas på något stort. Visst blev det så. Efter paus fick man hans fotbollskunnande som en blöt grusboll rakt i ansiktet. HIF låg under med 0-3 när Alvaro Santos från Belo Horizonte, som ligger jävligt långt bort över vattnet, gjorde entré.
45 minuter senare fällde man upp hakan, torkade i smyg bort lite saliv ur mungiporna och konstaterade att matchen slutade 3-3 i Alvaros favör. Jag vet inte om man ska beskriva den typen av blickar, med vilka vuxna män tittade på den fyrkantige gossen på plan endast ett par dagar efter Pridefestivalen, men det var många blöta blickar den eftermiddagen. Fotboll är som alla vet kärlek.
Tre år senare knallar man in genom samma grindar för att se en tämligen obetydlig match på Olympia. Man går inte dit för just själva matchen, man går dit för man har hört rykten att det var något mindre behagligt på gång. Snacket hade skruvats upp under hela dagen, jobbet blev lidande för man var tvungen att följa de mest bisarra konspirationsteoretikerna på forumen. "Santos på väg" skrek en ständigt växande tråd mot mig från Kärnans forum, när jag nu kikar in är man inne på elfte sidan men jag orkar inte läsa. Jag promenerar alltså in på Olympiaområdet för att så att säga lugna massorna, det vill säga den flock personer som sagt sig se B-lagsmatchen och sprida lite ljus över affären Santos. Man har ju varit med förr, tänker man, och jämför Berlinske Tidernes "skrönor" med Kvällsposten och andra mindre nogräknade alster för alla som vill höra på.
"Inte fan går han till FCK", och man drar upp precis alla argument som bara vi besserwissrar besitter. Då ringer telefonen, en kall ilning går längs ryggen när texten skyddat nummer visar sig på displayen. Skyddat nummer innebär telefonväxel, vilket innebär media, vilket innebär bad news när de hör av sig till supporterklubben Kärnan. Mycket riktigt, herr HD sporten ger mig nyheten som en förbannat blöt, tung grusboll mitt i ansiktet. Jag har inte en aning om vad jag svarade på de följande skjutjärnsfrågorna, jag minns bara att jag jämförde vissa högt uppsatta personers kompetens med deras föregångare och dålig frukt. Jag får väl helt enkelt läsa det i tidningen imorgon (tur att det inte var en skånsk kvällstidning, då hade jag aldrig fått reda på vad jag egentligen sa).
Låt oss hoppas att jag hade fel i mina svamlande omdömen om personerna bakom affären. Låt mig få be om ursäkt med mössan i hand när det visar sig att jag hade in i helvete fel om herrarnas förmåga att göra ett bra avslut. Vi återvänder till sommaren 2000, det känns liksom lite roligare. 14 matcher och 12 mål och fotbollen efter Stavrum och ett femtiotal andra som lämnade efter guldet kändes plötsligt mycket roligare, undrar varför. Lite show i Europa hanns ju också med. Året efter blev det endast 5 mål på 23 matcher, men det var ju även året då Markarydsmessias Kurt-Arne Bergstrand såg en fin poäng i att skola om Alvaro till i det närmaste Mittback.
Visst, allt för kollektivet, men man sätter för fan inte en propeller mitt i ett flygplan. Att nöta in defensivt ansvar i en spelare som Alvaro Santos är som att låta Angus Young i AC/DC sitta på en pall bakom Phil Rudds trummor och spela lead guitar, surrealistiskt.
Förra säsongen gav Medborgarplatsmessias Sören Cratz unge herr Santos glädjen tillbaka och han stänkte in 16 bollar, givetvis en del efter att herr Cratz firat iväg sig.
Nådens år 2003 skulle bli det stora sambatåget för Àlvaro i svensk fotboll och som det började! 45 minuter spelglädje som smittade av sig på hela föreningen. Alla tunga moln på HIF-himlen var under 45 minuter så långt borta att det kändes som de aldrig varit där. Sedan var det dags för landsmannen Walter Traktor Jr att visa prov på fel val av yrkesbana. Resten vet vi. Hela våren och halva sommaren fick vi klara oss utan frälsaren.
Tänk tillbaka till runt åttasnåret den 20:e juli mot Hammarby. Pausen var slut och spelarna började masa sig ut mot planen. Om man fick uppleva den stämningen på Olympia varje match. Olle Larsson överträffade sin enda överman, sig själv, i primalskrik. - HIF har gjort sitt första byte, konstpaus/möjlig syrehämtning, ja ni har sett det, ALVARO SANTOOOS!!!
Det blev inga fler mål i den rödblå dressen och 125 minuter senare är det slut. Den störste fotbollspelaren jag sett i rätt färger under den tid jag följt laget har gjort det vi alla visste att han skulle göra, gå vidare. Att det blev en timme härifrån var en överraskning, men måtte vi ha fått bra betalt. Allt annat än "äckligt mycket" pengar är inte försvarbart om ni frågar en totalt outbildad yngling som dock förstår sig på attraktionsvärdet i en yngling från jäkligt långt bort på andra sidan vattnet. Måtte det giva riktigt klirr i kassan. Snälla, jag ber till Gud, om han nu kan höra mig över sundet.
