Gästkrönika: Den stora kärleken
"För det är exakt det som hänt alla oss som håller HIF kärt. Vi har blivit spolade."
Den svåraste prövning en människa kan ställas inför är ett farväl. Tanken på att lämna en när och kär bakom sig med en kram och ett suckande "adjö" och samtidigt veta att den kärlek du känner aldrig kommer att dö.
Att bara orka tänka tanken att hon inte kommer att vara där nästa gång du ringer på dörrklockan. Hur gärna du än vill smaka den stora kärlekens läppar, följa hennes linjer med dina trevande fingrar och känna hennes värme går det inte längre. Hon är borta, för alltid. och hon kan lika väl stå på dödsflodens strand som ligga i någon annans säng. För du kommer aldrig att få uppleva henne med dina sinnen någonsin igen. Och det sista du smakade av henne med din tunga är utspätt med tårarna som rann längs dina kinder.
Jag pratar som jag gör när saker och ting är åt helvete - i metaforer. För det är exakt det som hänt alla oss som håller HIF kärt. Vi har blivit spolade. I skrivande stund är ju transfersumman ännu inte offentliggjord, men vi vet alla att det inte är mycket över en struntsumma. HIF:s styrelse tycks oavsett ingrediens alltid resonera å den sportsliga biten. Álvaro Santos har gett oss så många upplevelser. Vi har fått njuta av en bollkonstnär i drygt tre år. Det är få förunnat. Det spelar ingen roll att vi inte gör en vinst i den här affären. Álvaro Santos har betytt mycket för klubben även ekonomiskt i biljettintäkter, souvenirförsäljning, sponsorer och uppmärksamhet.
Men man undrar då? Var är alla de pengarna när de mer än någonsin behövs? HIF tycks gå helt emot vad andra klubbars policy är, att köpa spelare billigt och sälja dem dyrt. HIF gör exakt tvärtom, och jag behöver inte gå in på några exempel eller siffror, för det är vida känt att HIF tänker på sportsliga faktorer. När hela guldanfallet skänktes bort 1999 var den sportsliga vinsten det som räknades, ett SM-guld och ett Champions Leaugue kval. Javisst, målet var ju nått, HIF i topp. En svensk klubb kan ju inte bli bättre än så. När alla diskussioner och debatter kring HIF:s usla ekonomi i år väl lade sig, konstaterade den nya styrelsen ånyo att det sportsliga inte skulle bli lidande av det ekonomiska och HIF skulle inte alls vara tvungna att sälja spelare för att överleva.
Och visst menar flickvännen något helt annat än vad hon säger. Álvaro Santos har ju redan gett oss underhållning nog för att räcka i tre-fyra år till.
I vintras skrapade Kärnan in pengar i ett femsiffrigt belopp för att sponsra de sista 67 procenten Álvaro Santos. Pengarna gick visserligen till slut till ungdomsverksamheten efter att en privat finansiär, numera i styrelsen, "skrapade" ihop ett sjusiffrigt belopp. Men vari ligger poängen i hela denna röra? För det är ju ganska uppenbart att alla har tjänat på försäljningen av Álvaro Santos: Bengt Adolfsson, Ámerica FC, FC Köbenhavn och så förstås Álvaro Santos själv. Nej, just det, HIF ja, de tjänade förresten inte på affären. De fick tillbaka exakt det belopp de lade ut för honom, enligt vad Helsingborgs Dagblad skriver i sin nätupplaga.
De första 33 procenten kostade cirka sju miljoner och enligt hd.se "håvar" alltså HIF in 8-9 miljoner på en totalsumma av 17 miljoner. Men på hederligt HIF-manér går ordförande Sten-Inge Fredin ut än en gång med att det sportsliga inte ska behöva bli lidande. Försäljningen av Álvaro Santos var viktig för framtidsbygget. HIF ska bygga upp den raserade borgmuren till 2004, och med början redan i år ryktas det att en anfallare ska inhandlas.
Och jag avslutar med ett inlägg av Dregen i HIF E-zines Forum: "För att avsluta dagens danska tema återstår bara att citera en dansk film. Susanne Biers "Den enda rätta" där adoptivungen Mgala yttrar sitt första "danska" ord.... "FUCK!!!" Det säger det mesta.... Inte fan trodde jag att Alvaros kravlande ut över kortlinjen mot Elfsborg skulle vara det sista jag såg av honom i HIF-tröjan... "FUCK!!!!""
Nej, vi fick inte ens ta farväl av den stora kärleken.
