Rubrik saknas
Man ser gång efter annan sura miner som uppstår efter att en spelare blivit petad inför morgondagens match. Det är klart att alla vill spela från start, men jag kan inte låta bli att fråga mig själv om det verkligen är så viktigt, att ens ego går före lagets bästa?
Senast på gårdagens träning kunde man se Luton Shelton, besviken över att ha placerats på bänken igen efter att ha gjort ett bra inhopp mot Kalmar där han avrundade prestationen med att själv avgöra i slutminuterna. I många fall kan det vara så att en spelare slår sig in i startelvan på det viset, men är det verkligen så i HIF? Jag tvivlar. När man själv sitter där och försöker få ihop en startelva så går det en knappast förbi att vi har tre mycket bra anfallare men bara två forwardplatser i spelsystemet, så med all logik och erfarenhet (av Karekezi som mittfältare t.ex) kommer en av dessa tre få inleda matchen på bänken. Är det Henke? Knappast. Valet står givetvis mellan Olivier Karekezi och Luton Shelton, och för mig är det inte så mycket att snacka om. Båda är väldigt bra anfallare men tveklöst är det så att de är av olika typ, Luton är av den äckligt snabba och målsäkra, medan Karekezi är av den starka, tekniska men inte fullt så kvicka. Vad kan man då tänka sig behövs mest när klockan tickar upp mot 60-70 minuter och det är dags att göra det där bytet?
I ledning kan både Olle och Luton vara nyttiga att slänga in. Den ena skulle utnyttja det faktum att motståndarna tvingas upp i banan med hjälp av sina hjulben-kvalitéer och den andra skulle kunna hålla fast bollen i anfallet vilket skulle göra det aningen jobbigt för det andra laget. Luton vinner på poäng, för trots allt är det ju en gyllene chans att punktera matchen med ytterligare ett mål (trots att man som HIF-supporter knappt vågar tro på det längre..).
Vid oavgjort beror det desto mer på vad det är för lag man möter; ett lag som försöker vinna eller Kalmar FF. I en klar majoritet av matcherna kommer motståndarna fortsätta anfalla vilket gör Luton till ett överlägset alternativ här. En snabb, ettrig målskytt mot trötta försvarsben och segern är inom räckhåll. Karekezi är visserligen även han jobbig att möta på grund av sin styrka, men jämför man de två så är jättefrilägen med backarna tre meter bakom liiite mer effektivt än targetplayer-spel. Luton vinner på knockout.
I underläge är det aldrig lätt, och jag kan inte minnas särskilt många som HIF lyckats vända OCH vinna ur de senaste åren. Faktum är dock att Lutons bästa kvalitéer hämmas när/om motståndarna backar hem för mycket, även om vi fått se prov på både huvud och fötter från den killen i annat än kontringar. Karekezi känns som ett säkrare kort ändå, föreställ dig själv att du är mittback i ett lag som vill försvara sin ledning och du ställs mot en nyss inkommen pigg och stark jätte som inte låter dig vinna en endaste duell. Dessutom är han ju inte allt för tokig framför mål heller.
Totalt sett skulle jag hellre se Luton Shelton börja på bänken, även om han enligt mig är den bättre av de två. Det låter säkert konstigt för många, men man kan inte tänka så enkelspårigt hela tiden. Think outside of the box heter det ju och vissa vapen är det bättre att vänta med, för kom ihåg att matchen avgörs över 90 minuter, och oavsett om man tar ledningen tidigt så spelar det ingen roll om man till slut står där som förlorare.
Min stora önskan med allt det här är att folk, men framförallt spelarna själva, förstår att allt inte handlar om att vara med i startelvan. Det handlar om att vinna matchen som ett lag, och en inhoppare är en del av laget. En större del än de flesta tror. För mig är det en nyckelroll.
PS. En del kanske undrar var Gustaf Andersson är. Han är kvar på bänken.
//Adam Huttunen
