Krönika: Tankar, i ett splittrat huvud...
"Varför kan man älska ett lag så mycket som ÖSK men samtidigt ha någon slags agg mot ett annat? Vad har Degen gjort mot mig som är så hemskt?"
Efter snart två år i Superettan börjar man så smått snegla på en tabell som onekligen ser väldigt trevlig ut. Den tabell som visar att vi ligger på andra plats i Superettan och har en rimlig chans att ta oss upp i Allsvenskan. Vi behöver alla poäng vi kan få i framtiden för att uppnå detta. I den matchen som står oss närmast är det oerhört viktigt med 3 poäng och seger för att kunna nå det slutgiltiga målet, men frågan är vad som är viktigast. Betyder verkligen de tre poängen någonting i jämförelse med själva vinsten i derbyt?
Visst är de tre poängen viktiga men jag ser dock att själva vinsten är viktigast. Eller egentligen vinsten kombinerat med förlusten för det andra laget, laget som heter Degerfors.
Varför kan man älska ett lag så mycket som ÖSK men samtidigt ha någon slags agg mot ett annat? Vad har Degen gjort mot mig som är så hemskt?
Om jag ska vara ärlig så vet jag inte riktigt. Någonting säger mig att det har både med arv & miljö att göra. Familjen har alltid hållit på ÖSK och stöttat dem samt att jag snabbt installerat mig i kulturen kring ÖSK (svar ja, det finns en sådan). Jag tror att hatet (känsliga ombedes läsa agget) började tidigt. Jag kommer ihåg att jag var på en match med min familj på Stora Valla när Benfica skulle komma på besök. Vi satt alla och hoppades få se kanonfotboll från Benfica, men tji fick vi. Benfica träffade virket inte mindre än 9 (!!!) gånger under matchen men förlorade snöpligt med 1-0. Efteråt kände jag mig illa till mods och det var nog där det började.
Men vad är störst då? Hatet mot Degerfors eller kärleken till ÖSK?
Oj, den är lätt. ÖSK är mitt liv och jag kommer alltid älska ÖSK. Det finns inget som kan mäta sig med den kärleken. Glädjen att få se Seb nicka in bollen (”Nu nickar Seb in den”) i 94:e borta i år är oslagbar. Man vill glädjas med laget men man är samtidigt med och känner när det går dåligt. Folk runtomkring en förstår när man vunnit eller förlorat, sånt märks.
Men hur går det i matchen den 23/8 då?
Vi vinner.
Jag menar, så är det ju bara. Det finns inget annat när det är derby. Vi MÅSTE vinna, annars kommer jag må dåligt hela hösten. Om vi skulle förlora så kommer jag gräva ner mig och inte vilja träffa nån. Jag vill inte prata eller vara social när vi har förlorat, allra minst om vi förlorar ett derby. Som tur är så förlorar vi ju inte speciellt många derbyn (och det tackar mina vänner för).
Jag tror att vi går mot oddsen (2-1) och vinner med 3-1. Larsen, Nobbe och Riddez nätar för oss medan duktige Kabous får in en boll för Degen.
Ja, vad vill jag då säga med denna mycket röriga och konstiga krönika?
Jag vet faktiskt inte alls. Kanske förstärka myten om att jag är schizofren, skriva av mig lite, eller bara förmedla konstiga tankar kring årets viktigaste match.
Vinner vi imorgon och senare går upp i Allsvenskan så kommer jag komma ihåg året med stor glädje. Dels att vi gick upp i högsta serien, men kanske framförallt för att vi vann mot Degerfors två gånger på samma säsong.
PS. Om man högerklickar på ordet Degerfors i Word står det ”Beakta ordformen Degerfors. I vanlig text kan den kännas invecklad och byråkratiskt”. Hmm, där ser man...
