Krönika: Fotboll i nöd och lust
Efter tjugotre minuter vaknade han plötsligt. På bred östvärmländska började den rödklädde ovanför mig på läktaren skrattande kommentera allt som hände på Behrn Arenas vackert mörkgröna konstgräs. Degerfors hade just gjort 1-1 och nu skulle minsann hela sektion D få veta vad han tyckte och tänkte om matchen.
Varje avblåsning som gick rödvit väg följdes av ett högljutt ”bra domarn!”. Kommentarerna kring spelet var lika intensiva som det regnväder som just dragit förbi. Glädjen över kvitteringsmålet överträffades bara av skadeglädjen över det grus i maskineriet som drabbat vårens svartvita segermaskin. När inget hände på planen brast han ut i kommentarer som ”ja, Örebro måste ju vinna den här matchen för att gå till allsvenskan”. Följt av ännu ett rått skratt.
Men på planen störtade en man med samma dialekt mot det rödvita målet. Fredrik Samuelssons inlägg förvaltades så elegant som bara en stor målskytt kan göra. Och samtidigt som resten av publiken vrålade ”Henriksson”, tystnade den nyligen så glade mannens väloljade munläder. Resten av matchen satt han tyst, så när som på något enstaka muttrande till kompisarna intill. När Andres Kovacs efter nittiotvå minuter blåste av spelet satt han kvar en stund och såg lite moloken ut. Förmodligen drömde han sig tillbaka till kvarten mellan minuterna tjugotre och trettioåtta.
Den rödkläddes beteende fick mig att fundera lite på begreppet ”medgångssupporter”. För visst är det så: Det är alltid lättare att hålla på sitt lag i framgång.
Trots att ÖSK hör till de klubbar som behållit hyfsat mycket publik sedan de flyttades ner i Superettan, är det två-tretusen som nu tycker att det finns viktigare saker att lägga sin tid på. Några av dem väljer russinen ur kakan och dyker upp på matcher som den mot Degerfors.
IFK Norrköping hade ett hemmasnitt på nära 11 000 i Allsvenskan. I Superettan har snittpubliken på Idrottsparken minskat med över 50%. Och var finns alla IFK Göteborgs fans från det glada 80-talet? Då höll de till över hela landet. Nu tycks bara den blåvita kärnan vara kvar.
Undantag finns givetvis. Även om man kunde se AIK:are som sålde sitt säsongskort på Blocket efter fjolårets svaga inledning, var de som svek laget när de behövde det som bäst ändå ganska få. Gnagarna ställde upp för sitt lag som tackade för stödet och promenerade hem serien. Nu, när AIK slåss om guldet, får de trogna supportrarna sin belöning. Jag vågar nog påstå att årets toppstrid är roligare för många AIK:are än den varit på länge. Nu vet man hur det är att befinna sig på bakgården.
Bland Gais supportrar frodas berättelser om de som följde med på bortamatcherna mot lag som Skärhamn när de grönsvarta huserade långt från eliten. Även om de inte var många är det få supportergrupper är så härdade som gaisare. Trots det är Gais publiksnitt idag långt högre än på division 3-tiden. Även här är medgångssupportrarna många.
Samtidigt är det svårt att klandra de som bara hänger på i uppgång. I grund och botten intresserar vi ju oss för idrott för vårt eget höga nöjes skull.
Hur kul är det egentligen att se sitt lag förnedras, vecka efter vecka? Den frågan ställde i alla fall jag mig förra sommaren när ÖSK:s väg till allsvenskan såg oändligt lång ut. Vem orkar engagera sig när man bara blir på dåligt humör hela tiden?
Ändå är det motgångarna som bygger upp glädjen. Jag vågar lova att de som ägnat sitt liv åt Chelsea sedan sjuttiotalet njuter mer idag än de som bara följt med de senaste åren.
Själv har jag varit frölundait sedan 1977. Under åttiotalet såg jag mina hockeyidoler förlora matcher mot lag som Mölndal, Rögle och Västerås. Jag har upplevt nedflyttning, missade kval till elitserien, förlorade SM-finaler och Gud vet vad. Ändå är det inget jag skulle vela ha varit utan när Patrik Carnbäck – som jag en gång sett debutera i Frölundatröjan – lyfte SM-bucklan 2003. Eller när Niklas Andersson – som för mig fortfarande är 16 år och en tvärhand hög – dunkade in guldmålet 2005. Några av mina största idrottsupplevelser kommer faktiskt från division 1-tiden. Vem minns Thomas Sjögrens segermål på straff mot Skellefteå i elitseriekvalet 1988 när det bara var tretton sekunder kvar? Jag gör det. Och jag njuter fortfarande. På samma sätt är Johan Wallinders 2-1 på Assyriska i kvalet 1999 mitt största ögonblick med ÖSK. En hårsmån från den totala förnedringen. Men ack så underbart.
Allt har en mening. Och förr eller senare får de flesta också sin belöning. Luttrade gaisare, elfsborgare och kalmariter som i många år följt sina lag, fjärran från de stora arenorna, har fått jubla över stora framgångar. För att inte tala om alla bajenfans och djurgårdare.
Paradoxalt nog är det inte helt lätt att följa sitt lag i medgång. När serieseger och stora titlar blir ett krav snarare än en bonus, är besvikelsen aldrig långt borta. Segrar blir det normala och alla avvikelser en besvikelse. För några år sedan höjdes få ögonbryn om Chelsea förlorade på bortaplan mot Middlesborough. Idag är det en katastrof. Ett praktfiasko.
Dessutom ett praktfullt lyxproblem. I synnerhet för en som ägnar sin energi åt att följa ett lags väg upp i högsta serien. Och för oss känns det betydligt lättare idag än efter matcherna mot Umeå och Qviding.
Igår såg vi vad ett lag med starkt publikstöd kan uträtta. Jag hoppas att de pinsamma publiksiffrorna mot Sundsvall och Landskrona bara var ett olycksfall i arbetet.
De tusentals örebroare som hellre går på allsvensk fotboll borde ta sig en allvarlig funderare på varför de numera följer ÖSK:s hemmamatcher via radio eller Text-TV. Publiken kallas ibland den tolfte spelaren. Och det är ingen tillfällighet.
Sedan finns ju alltid de som hanterar med- och motgång på sitt eget lilla vis. Mellan mig och den under femton minuter så högljudde värmlänningen sitter, vecka ut och vecka in, två gubbar som gnäller lika mycket oavsett hur bra det går för de svartvita. Taktiken är alltid fel, Walker en värdelös coach och de enda bra spelarna är de som sitter på bänken.
Också ett sätt att hantera saken. Men en sak är säker. De kan i alla fall inte beskyllas för att vara medgångssupportrar.
