Gästkrönika: Tack Hasse!
Första gången jag fick ett intryck av hur Hasse Eklund agerar som ledare var för ungefär fyra år sedan. Hasse och Gud var och föreläste på vår skola och redan då insåg man att den här människan kan mer än att spela fotboll. Gud stakade fram några ord men fick knappt öppna munnen innan Hasse tog över. Man satt som förstenad. Om Eklund hade påstått att vissa spelare i laget brukade äta barn hade vi säkert nickat förstående och trott på honom.
När väl nu HIF sparkade Swärdh och utsåg Hasse som tillfällig tränare blev vissa lite tveksamma och kritiserade att man inte behöll Swärdh tills man hittat en tränare redan, eller varför inte Peter Gerhardsson som ju kände truppen bättre tog över. Själv jublade jag, framförallt för att det kändes som att det behövdes en ny röst och Hasse är ju ett ypperligt alternativ.
Med facit i hand gav ju inte poängutdelning i Allsvenskan någon direkt Eklundeffekt, poängsnittet blev marginellt bättre än det var under Swärdh och detta med en viss Henrik Larsson i laget, men:
*HIF har gått till semifinal i Svenska cupen och vägen dit inkluderar svåra matcher som Hammarby borta och Elfsborg hemma. Hur många tror på allvar att vi skulle slå Bajen borta med Swärdh? Har själv vissa dåliga minnen från Stockholmsmatcher de senaste åren om man säger så.
*HIF har vänt en hel del trender den senaste tiden. Först vände man en match mot Kalmar och sen tvålade man till Elfsborg i cupen i en match där psyket spelade en hyfsad roll. Psyke som vi inte har sett på Olympia sen Åges tid. Helt underbart att se. Nu kom även den första bortavinsten på över ett år (iofs med viss hjälp av Baxter). Med andra ord väntar vi bara på ett hörnmål också så är man i himlen.
Utan att dra några 100 % säkra slutsatser kan nog de flesta skriva under på att detta inte hade skett om en viss Benny Hill hade varit kvar vid rodret. Förmodligen hade vi ställt upp med en viss 4-5-1 formation (ja det var en sådan formation som Swärdh spelade med) och vunnit bland, men oftast kommit för långt ner i banan och släppt in mål som vi sedan inte haft psyket att hämta upp. Visst hade det kanske sett annorlunda ut med en Henrik Larsson på plan men förmodligen bara marginellt. Nu kan Baxter ta över en trupp som spelar ett spel där spelarna känner sig trygga i sina roller och som är mentalt förberedda inför de hårda kraven som Baxter kommer att ha.
Överlag känns det som att något har hänt med truppen och självförtroendet, som var vid fryspunkten under Swärdhs tid, har skjutit i höjden. Baxter tar över en trupp där det fortfarande finns stora problem. Backlinjen kan agera som ett söndrigt durkslag vissa stunder och den som tycker att Daniel Andersson är säker där bak bör åka till Trellehåla för att se hur en riktig målvakt bör uppträda. Men HIF är på gång och även om det inte blir några topplaceringar i år börjar man se ljuset i tunneln och vem vet, vi kanske vinner cupen också. Vilket i så fall framförallt är Hasses förtjänst. Så därför: Tack Hasse och välkommen Stuart!
/Jonatan Nilsson
