Spelarfokus: Boniventure Maruti
"Han sprang och haltade, det var nu som problemen började."
När Boniek är skadefri är han en målskytt av hög klass. Han brukar också vara en duktig framspelare när han lirar med sin landsman Paul Oyuga. Med andra ord, Boniek är en anfallare av hög allsvensk klass. Tyvärr, så har kenyanen ägnat mer tid på Eyrabadet för rehabilitering än på Eyravallen.
Han kom från en okänd liga i Nordamerika och det kändes som att han då var den värvning som Nikola Budalic blev i år. En spelare som var bra mot amerikanska försvarare, som ägnade mer tid åt sina collegebetyg, än på att stoppa framfusiga anfallare. Som tur var blev inte sambanden längre. Det visade sig i stället vara en kenyan med ett härligt spring i benen och med "allsvenskans roligaste löpsteg" som Mats Jingblad handplockade till ÖSK.
Hans första insats i allsvenskan höll på att sluta med succé när han fick en fin chans i slutet av 0-0-matchen mot AIK i premiären 2001. Avslutet blev för lamt den gången, men det första målet skulle inte vänta på sig allt för länge. För bara några dagar efter matchen mot solnaiterna så kom de på besök för match i Svenska Cupen på Eyravallen. Klockan hade tickat fram till den 75:e matchminuten när han tog emot en boll i djupled och rullade enkelt förbi dåtidens AIK-målvakt, Daniel Andersson.
För när spelare som Skoog och Paulsson fick vila fick Boniek spela ensam anfallare i Mats Jingblads 4-2-3-1-uppställning. Han fick glädjefnatt efter målet och drog av sig tröjan, något man inte fick göra då utan att beivras med en varning som resultat. Årets töntigaste regel någonsin.
De första kenyanska målet i allsvenskan någonsin kom i mitten på juni 2001 mot IFK Norrköping på Idrottsparken. Då Boniventure med en elegant nick tryckte in 2-1-målet i en match som de svartvita till slut vann med 5-1. Boniek skulle spela ännu bättre när Niklas Skoog försvann från klubben och han tipsade ÖSK-ledningen om en annan kenyan, gamla barnkompisen Paul Oyuga. Hösten gick bra för båda afrikanerna och det som man har kvar på minnet är förmodligen den enastående uppvisningen man fick bevittna mot Elfsborg när kenyanerna hade afrikansk julafton och pangade in två mål var. Skräcken började spridas hos de allsvenska försvararna.
Säsongen 2002 började lika bra som den föregående sluta och de afrikanska inslagen i ÖSK fixade med sig en poäng i premiären borta mot Göteborg (1-1). I matchen därpå såg man att det inte var den riktiga Boniek som gick att känna igen mot Landskrona hemma. Han sprang och haltade, det var nu som problemen började. Domen kom att Boniek hade drabbats av en stressfraktur på skenbenet och även senare drabbats av benhinneinflammationer. Han gjorde några sporadiska matcher under sommaren och fick i vissa matcher agera inhoppare. Sen blev det ett uppehåll tills vi mötte de dåvarande allsvenska mästarna Hammarby. En match som återigen slutade med succé och Boniek fick spelare som Johan Andersson att framstå som rena rundningsmärket på en halkbana.
Glädjen blev dock återigen kortvarig. Marutis ben ville inte hänga med i samma fart som resten av kroppen. Varje gång han försöker göra comeback så verkar det som att han åker på sin gamla skada. Varken Jingblad eller Stefan Lundin har hittat någon mirakelkur för Boniek.
Han kanske inte är fullärd när det gäller taktik och planering, men det är just det som gör honom så oberäknelig. Boniek är alltid Boniek. En sak kommer alltid att förbli densamma, för nummer 11 i ÖSK-dressen det är respekt.
