Krönika: Klacktankar
"Det är en otrolig skillnad att vara på Vallen idag än för 2-3 år sedan."
Bror Welander skriver om klackens betydelse för laget.
Jag är fascinerad av klackar. Jag är ännu mer fascinerad av de som står i klackarna. Fast jag vet inte om "stå" i klacken är rätt ord, deltagarna i klacken är väldigt sällan stillastående. Det är just där en del av min fascination finns. Hur mycket kan de egentligen se av matchen? Blir deras matchbild ungefär som NHL-sammandragen på betal-TV där man bara får se skottet i mål och inte förarbetet som bäddat för målet?
En annan del av min fascination är uthålligheten, och den fascinationen växte än mer efter hemmamatchen mot IFK Göteborg. I strålande solsken och värme, i ett av de värre regnvädren på bra länge så står de där, dansar, hoppar, ropar, sjunger om och om igen. Fantastiskt. Dagen efter att ha gjort det så ska de orka gå till jobb och skola med röster som låter mer än lovligt rossliga och hesa.
Den sista delen som jag är fascinerad av är att alla de som gör detta är så totalt osjälviska. De gör flaggor, banderoller och ramsor, de finns på plats när matchen börjar och sjunger tills den slutar, och de gör det för de 11 man på planen som man önskar ska göra stordåd.
Något som kanske klacken glömmer bort, men som vi andra på Eyravallen blir mer och mer medvetna om är vilket mervärde klacken gör för resten av publiken. Det är en otrolig skillnad att vara på Vallen idag än för 2-3 år sedan. Det är mycket roligare, matchen får en fin inramning med ljudet från klacken. Med Kubanerna har ännu en viktig pusselbit i ordet "fotbollsunderhållning" ramlat på plats på Vallen.
Kubanerna har i år tagit stora kliv framåt. De har lyckats locka fler medlemmar, det är fler som står i klacken och de som står där låter mer, bättre och oftare. Det är stort och väldigt viktigt att ÖSK har en klack värd namnet, och det har vi verkligen nu. Att vi dessutom har en av de trevligaste, fyndigaste och roligaste klackarna känns kanon. Jag tror inte någon som var med på Kubas storhetstid kan låta bli att le när klacken börjar med sitt "Kuba! Kuba!". Inga hatramsor, inget oförtjänt buande och de välkomnar gamla ÖSK:are när de besöker Vallen med sina nya lag och de har hela tiden glimten i ögat i ramsorna och sångerna.
I år har Kubanerna varit ÖSK:s 12:e spelare på hemmaplan. Detta är viktigt, för nu får vi ännu lite mer övertag över motståndarna på hemmaplan.
Utöver hur viktigt det än är med klacken, så är det också förbaskat trevligt!
