Gästkrönika: Umeå, ett lag i spillror?
Inför söndagens norrlandsderby gästar J G Norrlandsfönstret som krönikör. Han ger sin syn på Umeå FC och tolkar den snart färdigspelade säsongen.
Steve Galloway stod ironiskt nog som Allsvensk guldtränare under höstmånaderna 2006 på Gammliavallens plastgräs, som assisterande tränare för UIK:s damlag. Efter att han fört upp UFC 2005 till Superettan hade laget fått nog av honom och hans metoder. Uppenbarligen framgångsrika men tydligen inte gångbara i truppen. Det må vara hur det vill med den saken men Galloways efterträdare blev UIK:s gamle guldtränare Rickard Holmlund bara för att spä på det ironiska inslaget.
Den kritik som jag läst mellan raderna riktad mot Galloway skulle jag nog också ge Holmlund. Brist på taktisk analysförmåga.
Det som varit UFCs brist innan avancemanget har varit försvaret. Där borde det naturligtvis rekryteras en mittback. Idag finner vi där, sent om sider, den monsterlike Kroaten Mario Dodic, nummer 33, kanske lagets bäste spelare.
Rekryteringarna i sommar visade att truppen varit väldigt ihålig då tämligen mediokra hantverkare höjt standarden i truppen och man förbluffas över att namn som Janne Jonsson och Andres Dahl ansetts dugliga för denna nivå. Att Dahl fått fortsatt förtroende efter nyförvärvens entré visar ännu mer på en fortsatt plågsamt ihålig trupp.
Efter att främlingslegionen Dodic, Severino, Smoliski och Sarics anlände under sommaren väcktes ett litet hopp att det trots allt skulle kunna gå att förnya kontraktet. Detta såg inledningsvis lovande ut med bra spel på hemmaplan. Men då de svagaste länkarna i UFC verkligen ÄR svaga blev avstängningar och skador lite för mycket att klara av.
Giffarna var ett av lagen som gav bort tre poäng under vårsäsongen till UFC, något som tyder på att Mr Wilsons regim verkligen var rutten. Tränare Holmlund var då med rätta mycket kritisk mot just Wilson, då Engelsmannen öppet kritiserade sitt lag i media. Till min förvåning har jag nu sett Holmlund gång på gång kölhalat sitt lag i lokalpressen själv. Laget verkar i dagsläget vara fullt av inre strider och man läser nu om öppna konflikter på träningarna. Allt annonserat av Holmlund.
Senast mot Mjällby AIF började UFC med en märklig uppställning som jag inte fick grepp på…såg ut som ett galet fullskaleexperiment. En märklig 4-3-2-1 uppställning som inte lyckades med mycket (jag hade hört P3s komikergrupp ”Mammas nya kille” innan och kunde inte sluta tänka på att forma handen till en pil…pil-taktiken?). Den hittills genom sin UFC karriär defensive Dahl fick spela offensivt med IFK Göteborgslånet Tommy Lycén i offensiva 2:an. Denna uppställning tror jag Sundsvallspubliken mycket gärna skulle vilja se men detta är föga troligt då tom UFCs ledarbänk till sist fattade hur illa det fungerade.
UFC är som sagt ett lag i spillror men se gärna extra på nummer 23, nämnda Tommy Lycén, kvick och teknisk. Även Mario Dodics goda huvudspel och tuffa tajming. Dessutom förhoppningsvis härliga Magnus Henrysson, som kanske gör ett av sina sista framträdanden på denna höga nivå.
Statoilmacken står där den står, personalen väntar.
Ge gärna Henry en extra applåd...det är han värd!
Vad händer med UFC efter 2006?
UFC är idag ett väldigt bräckligt bygge. Laget har ingen ungdomsverksamhet som alibi. Spelarflykten kommer att dränera laget på ett mycket skadligt sätt. Att IFK Holmsund har som ambition att överta rollen som kommunens stora lag bör oroa, dessutom ESKs Åshöjdendrömmar gör att jag får ilningar i kroppen över att UFC kanske ser en höst med symbolik tillmötes. Som sagt, ironin att Mr UFC, Steve Galloway var vinnare även i år kanske säger något, kanske var han större än klubben?
