Fy fan vad skönt!
Örebro är tillbaka och här är några knapphändigt formulerade intryck mitt i natten.
Det är natten efter att ÖSK tagit klivet tillbaka till Allsvenskan (eller bara normaliserat det som varit abnormt) och det är fortfarande svårt att greppa att det hänt. Det är en förbaskad tur att artiklar skrivs medelst tangenter för röst har jag ingen kvar längre, de sista spillrorna försvann i duggregnet på Storbron på väg hem.
Jag skrev en krönika i fredags morse där jag pladdrade om hur upplagt det var för mästerlig regi och det är ju just vad det blev. Hade Shakespeare behövt en fotbollsmatch som dramatisk fond för ett drama hade den sett ut exakt så här. Det är som om de två matcherna som avgjorde Superettan 2006 dansade en väl uttänkt koreografi. 0-0 och 0-0 gav BP till Allsvenskan. I halvtid hade vi 1-0 och 0-0 och ÖSK i Allsvenskan. Så kom 1-1 och 0-0 och BP åter i Allsvenskan och hopplösheten började sänka sig över Behrn Arena. Då nätad TFF och vi hade 1-1 och 0-1 och ordet som gick från person till person var ”men det spelar ju ändå ingen roll om vi inte vinner”. Och så kom 1-1 och 0-2 och insikten att ett enda litet sketet mål är vägen till himmelen. Och så kom Thomas Andersson, Sebastian Henriksson och Nedim Halilovic. 2-1 och 0-2 och jag minns att jag gjorde det enkelt för mig själv, jag vrålade ”jaaaaaaaaaaaa” gång på gång för det var ungefär det svåraste uttryck jag klarade av i den stunden.
Därpå följde så en 10 minuter lång pina/fest i väntan på slutsignalen. Inte många på arenan märkte att BP reducerat. Faktum är att inte många på arenan hade märkt om de blivit slagna i nyllet med en rutten sill för all fokus låg på matchen. Tre långa tilläggsminuter blev till drygt fyra när innan domaren satte pipan i munnen och blåste faran över. En signal som betydde att duggregnet smög in under läktartaken i form av glädjetårar på mången kind. Främlingar kramade om varandra och ledordet på läktaren såväl som på planen (se video upptagningar av diverse media) var: ”Fy fan vad skönt”.
Det behöver egentligen inte kläs i ord hur underbart skönt det var att se laget jogga ut mot klacken för att inleda firandet. Jag hoppas i alla fall att det inte behöver kläs i ord för jag är inte förmögen att göra det. Joels blick, Näfvers leende … …och Thomas Andersson, blygsamt nöjd Legend. Ärevarvet var en syn jag alltid kommer att bära med mig, att se hela läktare göra vågen tillsammans med laget är förhoppningsvis en glimt av framtiden.
****
Fyrverkeriet vid Slottet stack ut från andra fyrverkerier jag sett.. Här var det riktigt högt tempo som gällde. Min matchtröja (Danielssons från Nordic Cup) fick en souvenir när något fyrverkerifragment föll ner på min axel men den brunbrända krutdoftande fläcken får gärna klara sig genom nästa tvätt, att vara märkt av en sådan här kväll stör inte alls.
*****
Ibland under firandena såg Nedim ut att känna sig lite utanför så jag ber Mirza eller någon annan att översätta åt Nedim: ”På en skala mellan 1 och 10 är du 12 000”. Nedims facit underhösten är inget annat än jäkligt imponerande. Jag ser redan med spänning fram emot vad han kan åstadkomma i Allsvenskan.
*****
Thomas Andersson gör precis som alltid en stabil insats i sin sista match och han kröner den med delaktigheten i målet som skickar oss tillbaka till svensk fotbolls finrum. 18 år i ÖSK och det avslutet på den aktiva karriären… det går inte att begära mycket mer. Det är bara att sortera in Thomas bland klubblegender som Orvar Bergmark, Sven-Gunnar Larsson och Miroslav Kubisztal.
*****
Det måste sägas att matchen blev lite speciell. Två lag som var missnöjda med oavgjort men där ett mål i baken skulle betyda rullgardin ner rejält. Assyriska ångade på bra och det var faktiskt svårt att förstå att de ska behöva kvala för att hänga kvar i Superettan, det finurliga kortpassningsspelet och de individuella kvalitéerna borde ha säkrat en plats för åtskilliga omgångar sedan. Kan man samla sig psykiskt efter besvikelsen idag tror jag nog att man ska kunna se till att bli kvar i Superettan.
*****
Spenderade en stund nu på natten att se de olika videoklipp som ligger ute på nätet och kommer på mig själv med att instinktivt vilja ställa mig upp. Sådant här ska inte ses sittandes som en hösäck, äras de som äras bör. Tack Patrick, tack spelarna och tack alla som jobbar för ÖSK på alla olika nivåer. ÖSK är tillbaka i Allsvenskan och det är bara så skönt.
Så skönt.
