Mattias förspel och eftersmak
Ett litet citat, denna gång signerat Aftonbladets Lasse Anrell: ”För övrigt anser jag att Örebro ska spela i allsvenskan..."
Örebro Sportklubb spelar i Allsvenskan år 2007!
Med andra ord, vi är tillbaks! Lika bra att ta det på en gång, jag hade fel! I min förra krönika skrev jag att det lutade åt kval för ÖSK: s del, allt för att inte bli grymt besviken utan kunna bli glatt överraskad. Och glatt överraskad det blev jag sannerligen! Vilket också innebär att undertecknad har ett löfte att hålla, dock ska det löftet införlivas först i 2007 års krönikeskrivande. Och löftet var? Att inte vara negativ i mitt skrivande, typ skriva att domaren håller på bortalaget osv.
Hela säsongen har jag haft ett par förhoppningar, det kanske jag har tjatat om i tidigare krönikor, kan inte avslöja alla förhoppningar ännu då en av dom inte är avgjord. Men ett par av mina förhoppningar har gått i uppfyllelse. En gällde att inget lag skulle ta 6 poäng på ÖSK, det gjorde inget lag heller, inte en Trelleborgs FF. En annan var att ÖSK skulle ta sig tillbaka till Allsvenskan helst via serieseger, i andra hand via andra platsen och i tredje hand via ett kval. Också det uppfyllt!
Jag hade även tidigt på säsongen fått en liten fin bild i huvudet. Tänk er in i följande situation – som förresten skulle göra sig ypperlig som reklamfilm på TV4 eller någon annan reklamkanal. Tänk er en konferenslokal av något slag, fullt med folk som minglar, uppklädda herrar som står och pratar med varandra, det skojas och skrattas, man dunkar varandra i ryggen och gratulerar varandra. Personerna du ser framför dig är dom allsvenska tränarna och man gratulerar varandra till att man spelar allsvensk fotboll även nästa år. Där står Magnus Haglund, Rikard Norling, Stuart Baxter, Anders Grönhagen, Nanne Bergstrand med flera.
Plötsligt öppnas dörren och i dörröppningen uppenbarar sig Patrick Walker, iförd ÖSK: s svartvita matchställ. Gräs- och jordfläckar på kläderna, hål och revor och några blodstänk på tröjan också, skobanden har gått upp. Och så säger han på bästa Arnold Schwarzenneger-manér: ”Hi, I’m back!”
Ungefär så känns det att vara ÖSK-supporter denna söndag den 22 oktober 2006. Vi har tagit revansch! Nåt annat ord känns inte mer passande. Finns fortfarande personer som tror att ÖSK inte har pengar och att klubben fortfarande är misskött. Tycker inte jag, ÖSK har gått igenom ett stålbad som heter duga och har faktiskt klarat av en hel del som andra allsvenska klubbar har kvar att genomföra. Det är bara en tidsfråga t.ex. innan vi har en av Sveriges finare och modernare fotbollsanläggningar.
Matchen då, den får väl inte glömmas bort mitt i all segeryra. Av någon underlig anledning var jag inte nervös tills det återstod en timme till matchstart. Och till skillnad från en del andra supporters hade jag inte drömt någonting om fotboll natten innan. Inte som jag minns i varje fall. Men verkligheten kom ikapp även mig och det var pirrigt när jag när jag sneddade över Rudbecksgatan mot Behrn Arena och det regnade småspik. Första matchen i år iförd regnställ, ÖSK har ju haft en sagolik tur med vädret som jag nämnde i förra krönikan.
Kubanerna hade gjort ett strålande jobb för att ge matchen en fin inramning, beväpnade med flaggor, matchtröjor, paraplyer och trummor ställde dom upp på parad utmed Rudbecksgatan och hälsade tillströmmande åskådare, mycket pampigt och magnifikt! Folk strömmade till och speakern fick vid ett par tillfällen uppmana åskådarna på ståplats att ta ett steg in mot mitten så att fler fick plats. Tänk om det kunde vara så på alla matcher!
Fast läktarplatserna på södra läktaren gapade oroväckande tomma. Den läktaren blev ju först med att bli utsåld och så finns det lediga platser. Jag spekulerade lite med svågern om det kunde vara så att det är ett antal företagsabonnemang som var sålda på den läktaren och som stod tomma av den anledningen. Förklaringen stod i dagens Nerikes Allehanda, tydligen är det strul med bokningarna som hade föranlett en del missade biljettintäkter. Skriv upp det på nästa års fixa-lista att få den saken åtgärdad.
Matchen blåstes igång och det märktes direkt att det var två taggade lag som möttes. Fast gästande lag spelade hårt på gränsen till fult tyckte jag. Gula kortet åkte upp redan efter 10 minuter och den lycklige vinnaren blev nr 20 Patrick Amoah. Dessutom hade vi förärats med en domare som gillade att blåsa i pipan och peka med hela handen. Det hände mer än en gång att frisparkar fick göras om bara för att bollen låg 19 cm ifrån den punkt domaren tyckte den skulle ligga.
Det var full omgång och resultattavlan var ordentligt upplyst, målen började trilla in i dom övriga matcherna och vi var nog många som slängde en orolig blick då och då mot resultatet i match C. Den gällde nämligen Brommapojkarna – Trelleborg. Men det lyste behagliga 0 – 0 hela första halvlek. Mindre behagligt var det att det även lyste 0 -0 på dom stora siffrorna på resultattavlan.
Men i den 44: e matchminuten kom äntligen det förlösande målet, framspelad av Sebastian Henriksson sätter Nedim Halilovic iskallt 1 – 0 till ÖSK och jublet visste inte veta några gränser. Så skönt och så psykologiskt riktig att ÖSK kunde gå till halvtidsvila med en ledning, i det läget som allsvenskingar. Repliken från Assyriska lät dock inte vänta på sig. För att undvika kval var gänget från Södertälje piskade att vinna och det hade man gett sig den på.
1 -1 av Göran Marklund i den 61: a matchminuten, ett snyggt mål även om jag tyckte att den gode Marklund var offside, men det tyckte inte linjemannen. Inte den gången i varje fall, flaggan åkte upp desto oftare när ÖSK låg i anfall. Assyriskas fans blev så glada att dom fyrade av en bengal. Den hade ni naturligtvis tillstånd att tända va?
Jag har tidigare i år påpekat ÖSK: s brister i passningsspelet. Gårdagens match var tyvärr inget undantag på den fronten även om jag har stor förståelse för att det var mycket nerver iblandade och ett motståndarlag som hade någonting att spela för. Ta även med den punkten på fixa-listan grabbar, öva mer på att slå korrekta passningar.
Dom misslyckade passningarna gjorde sitt i bidraget till oroliga nerver hos åskådarna. Inte blev det mindre nervöst då det på resultattavlan, match C lös 0 -1. Alltså, ÖSK behövde ”bara” göra ett mål till så var saken klar. Något som inte var så bara, Assyriska stred tappert och pressade ÖSK högt. En ribbträff var så när nära att förstöra dagen, säsongen ja till och med året för oss Örebroare. Den här gången hade Peter Westman trävirket på sin sida och Patrik Haginge tog det säkra före det osäkra och sparkade bort bollen innan Peter Westman hann greppa den. Lika bra det kanske, det gick ju vägen.
Men det stod fortfarande 0 -0 och borta i Stockholms västra förorter hade Trelleborg ökat på sin ledning till 2 -0. Det var med andra ord ännu mer säkert att ett mål till för ÖSK: s del skulle räcka till allsvenskt avancemang. Men ÖSK tilläts ju knappt anfalla och kom vi till anfall så antingen bröt Assyriska snyggt eller så slog dom svartvita spelarna bort bollen i sin nervositet att forcera in ett ledningsmål.
ÖSK gjorde även ett dubbelbyte, in med Kristoffer Näfver och Mirza Jelecak, ut med Glenn Holgersson och Ian Jeffs. Joel Riddez ner som vänsterback, Näfver som vänstermittfältare, firma Riddez-Näfver var alltså tillbaka och Mirza i sin gamla position som mittfältare istället för anfallare. Och det var faktiskt Mirzas förtjänst att det blev ett 2-1 mål tycker jag. Han slår ett inlägg mot straffområdet, där finns Thomas Andersson som nickar vidare till Sebastian Henriksson som istället för att nicka mot mål slår en riktig smörpass till….just det….Nedim Halilovic.
Och plötsligt var det ingen hemma i Assyriskas mål, en enkel bredsida och resultatet 2 – 1 är ett faktum. Några millisekunder senare står jag upp och bara skriker rakt ut. Glädjen visste inga gränser och jag var långt ifrån ensam om att skrika ut min glädje, det skreks, hojtades, visslades, hoppades, kramades… ja...man trodde nästan inte det var sant. ÖSK var ju tvungna att göra mål men hur skulle det gå till anfallen kom ju av sig, bröts på mittfältet och förvandlades till kontringar.
Sen blev det nervöst, det var nämligen hela 7 minuter plus en massa tilläggsminuter kvar att spela. Skulle ÖSK orka stå emot? Att Assyriska skulle vända och vinna det trodde väl ingen men dom kunde gott peta in ett mål och sabba för ÖSK, det stod ganska så snabbt klart. Så nervös som jag var under dom sista 11 minuterarna det blev mellan målet och slutsignalen så nervös har jag bara var tre gånger tidigare i mitt liv. När jag gifte mej och när mina barn föddes. Vet inte om jag har nerver kvar att vara med om en nervpers av den kalibern en femte gång.
Mitt i all den nervösa persen så kommer Thomas Andersson gående tvärs över planen mot ÖSK-bänken. Och han blöder från ett jack ovanför vänster ögonbryn, men det verkar inte bekomma honom det minsta. Den bilden kommer nog att etsa sig kvar på min hjärnhinna länge. För mej känns det som den ultimata symbolen av en hjältes avsked. Helt iskallt blir han stående längs sidolinjen medan ÖSK: s läkare Ulf Nordström skyndar till undsättning och syr eller rättare sagt nitar ihop såret och jag såg då inte till någon bedövningsspruta. 6 stygn stod det i tidningen, på bilden av Thomas syns bara 3 men han kanske fick det lite snyggare gjort i lugn och ro i omklädningsrummet.
Det blev en liten krock i straffområdet mellan Lars Larsen och en av Assyriskas spelare som blev liggandes en liten stund och det var några byten i andra halvlek. Skulle det bli mer än 2 minuters tilläggstid. Det blev 3 eller rättare sagt det stod 3 minuter på tavlan som fjärdedomare Johan Lundin höll upp. Vet inte om huvuddomare Tobias Mattsson såg den eller om han ville retas med Örebro-publiken eller om han helt enkelt ville att Assyriska skulle få in en boll i mål. Men han höll på att knäcka mig totalt när pipan inte sattes till munnen och ljöd när matchuret stod på 93 minuter.
Det han gå nästan 4 minuters tillägg innan domare Mattsson från Karlstad slutligen tyckte att matchen hade spelats tillräckligt länge. Och som vi skrek, hoppade och dansade! Alla stod kvar, ingen ville gå hem som man normalt gör i tråkiga, träliga Närke. Fyrverkerier avfyrades så fort slutsignalen ljudit och speakern ropat ut att nu är vi i Allsvenskan igen. Fyrverkeriet blev ju en liten försmak av vad ÖSK bjöd senare på kvällen
Det delades ut löpsedlar från Aftonbladet där det stod att ÖSK är tillbaks i Allsvenskan igen. Tänk om det inte blivit så, hur hade ni tänkt gömma undan och kasta dom sen då? Hehe…Men det bryr vi oss inte om nu. ÖSK bjöd på ett sprakande fyrverkeri för oss fans nere vid slottet kl 21 igår kväll. Och det var ganska så många fans som hade letat sig dit trots att det regnade. Åter igen ett bevis på att invånarna i den här staden nog inte är så mycket tråkigare än svenskar i allmänhet. Dialekten är som den är men den tänker vi inte ändra på!
Nu verkar det som om vi får behålla Kristoffer Näfver och Joel Riddez trots allt. Och vad det gäller Nedim Halilovic, snälla fort fram med papper och penna och skriv kontrakt ÖSK! Sen är det bara att förstärka. En spelare jag gärna ser i ÖSK-dressen igen är Robert Mambo-Mumba. Vi får väl hålla en tumme för att Häcken inte klarar nytt kontrakt. Och så vore det kul om Magnus Wikströms hemlängtan från Gefle blev stor nog för att han ska bestämma sig för ÖSK.
Sen får vi se vilka överraskningar som kan dyka upp, gärna någon mer i Nedim Haliovics kaliber. För nog måste man säga att ÖSK värvat klokt. Även om Johan Pettersson inte har tagit en plats i startelvan är det ingen värvning som har floppat, Johan t.ex. värvades ju som påläggskalv. Och Ian Jeffs, han är också en stor anledning till att ÖSK spelar allsvenskt. I måndags skrev Allehanda så här: ”Jeffs fick träff – men räcker det?” i samband med Ian Jeffs 1 – 1 mål borta mot Trelleborg. Med facit i hand, tack för den Ian, utan det målet hade vi tvingats till kval.
Nu är det väl lite fel att lyfta fram enstaka spelares insatser. Fotboll är och förblir en lagsport och ett lag är aldrig bättre än sin sämste spelare. Det är nog det som varit till ÖSK: s fördel, vi har ingen skyttekung men vi har många spelare som kan göra mål. Vi har ingen målvakt med högst räddningsprocent men vi har ett stabilt försvarsspel. Och mitt emellan dessa två ett riktigt vasst mittfällt med två riktigt spännande spelare i Joel Riddez och Patrik Antonnen som har utvecklats till att bli suveräna ytterbackar och yttermittfältare på sina respektive kanter. En styrka i sig att kunna komponera ihop ett lag efter dagsform och motstånd. Se bara på AIK så förstår ni vad jag menar, inga stjärnor där men ett hårt arbetande kollektiv.
Jag har fortfarande inte riktigt fattat att vi lyckades och det känns rätt skönt med tanke på årets resultat. ÖSK skrapade ihop 58 poäng i år. Norrköping som fick 54 poäng hade nästan kunna knipa en andraplats förra året med den poängskörden. Så hårt var det i år och bara det gör ju att årets bedrift är större än fjolårets. Förra året hade inte ens Östers 55 poäng räckt till en kvalplats i år.
Ett sist ord nu och det handlar om dåliga förlorare. Och jag tänker absolut inte på IFK Norrköping eller Brommapojkarna. Nä, någon helt annan, Nerikes Allehanda hade nämligen ringt upp ett antal intressanta personer och frågat vad dom tyckte om att ÖSK spelar i Allsvenskan nästa år. Licensnämndens ordförande 2004, Khennet Tallinger fick en påhälsning och han lät svara så här på frågan: ”Det har jag inga som helst kommentarer kring. Det är inte mitt bord över huvud taget”. Sedan slängde han på luren i örat på Allehandas reporter och stängde dessutom av sin mobiltelefon. Så agerar en äkta looser!
Det bästa till sist va? Ett litet citat, denna gång signerat Aftonbladets Lasse Anrell: ”För övrigt anser jag att Örebro ska spela i allsvenskan..." Tack Lasse för att du som reporter har ställt upp bakom oss Örebroare i den soppan som Lars-Åke Lagrell var med att dra igång, nu har vi fått vår revansch och det var rörande att höra dej vara så glad över att ÖSK är tillbaka i Allsvenskan.
Vi ses i Allsvenskan 2007! Fast jag återkommer nog med några skrivna ord emellanåt från träningsmatcher och dylikt. Dessutom är ju inte min bevakning av Fair Play-ligan avslutad ännu.
