Krönika: Idrottens dramaturgi
Ibland känns allt bara så wrestling. Där sitter man i publiken och skriker sig hes över det som en smart producent kokat ihop för att sälja så många biljetter som möjligt. Och nu talar jag inte om mygel och uppgjorda matcher. Nej, idrotten håller sig med en alldeles egen dramaturgi.
Här finns det mesta ett girigt filmbolag kan önska sig. Dramatik. Våld. Sentimentalitet. Ibland till och med sex. Fråga Tre kronor.
Men till skillnad från i filmens värld är idrottens dramaturgi ofta övertydlig och nästan löjligt sentimental. Minns avgörandet i vinterns OS-final i ishockey. Sundin vann tekning till Foppa som passade Lidström som sköt stenhårt i mål. Tre av Sveriges största genom tiderna i samspel gav OS-guld. Realistiskt? Knappast.
Det förflutna tycks dessutom ständigt dyka upp igen. År 2000 möttes Italien och Frankrike i en EM-final som avgjordes efter ett Golden Goal av David Trézéguet. Sex år senare möttes lagen på nytt i en final, denna gång i VM. Italien fick sin revansch efter en dramatisk straffläggning där endast en spelare missade sin straff. Gissa vem?
Lördagen den 21 oktober 2006 hade idrottens dramatiker flyttat sin scen till Superettan. Av två vackra sagor kunde endast en få ett lyckligt slut. Rikets samlade mediakår tycktes ha bestämt sig för att det var förortsklubbens dröm om allsvenskan som skulle bli verklighet. TV-sändningen utgick från Grimsta IP, där den samlade pressen också fanns på plats.
Ack, så fel de hade. Det verkliga dramat utspelades sådär en tjugo mil längre västerut.
Och visst är ÖSK:s återkomst en bättre story? Historien om den uträknade klubben som reste sig på nio.
För att inte tala om den überdramatiska avslutningen. Ett bättre manus än det som författades på Behrn Arena och Grimsta IP i lördags kan ingen hitta på. ”Verkligheten överträffar dikten” är en sliten klyscha som sällan känts mer aktuell. Hollywood borde slå en signal till det svartvita kansliet för att försäkra sig om filmrättigheterna.
Huvudrollen är förstås given: Thomas Andersson. Vår egen Rocky Balboa.
Den trygge norrlänningen är redan hyllad av allt och alla. Men här kommer några spaltcentimeter till.
Thomas är den som personifierar ÖSK:s väg tillbaka. Bilden av den utbytte kämpen som ivrigt följer det som sker på planen, samtidigt som det svartvita blodet forsar från ögonbrynet kommer för evigt att vara bilden av klubbens återkomst.
Självklart spelade Thomas även en av huvudrollerna på planen när han nickade fram till lördagen segermål. Men jag vill peka på ett annat avgörande läge. När ett utspelat och i det närmaste sänkt ÖSK plötsligt fick en straff i ödesmatchen mot Norrköping, darrade Kapten Andersson aldrig på manschetten. 0-1 blev 1-1 och senare 3-1. Det är bara att titta i tabellen för att konstatera att om ÖSK förlorat på Idrottsparken hade lördagens lyckojubel ägt rum i Östergötland.
Segern var också balsam för ett av sommarens motgångar sargat svartvitt självförtroende. En nyvunnen självkänsla som märktes direkt mot Qviding och som gav laget förmågan att komma tillbaka i de två avslutande matcherna.
Det finns naturligtvis fler hjältar. Nedim Halilovic som blev den succévärvning vi så länge väntat på. Lars Larsen, superdansken som är så avgörande för ÖSK:s spel. Ur form eller skadad och hela laget går på kryckor. Desto oftare, i normalt slag, en av arkitekterna bakom avancemanget. Sebastian Henriksson som ledde laget genom den fantastiska våren. Peter Westman, Fredrik Nordback… Listan kan göras hur lång som helst.
Och så Patrick Walker. När jag såg honom intervjuas i TV efter matchen kände jag inte riktigt igen honom. Snart kom jag på vad det var. Han var glad.
Nu menar jag inte att Paddy är en surmulen typ, snarare tvärtom. Men hans tid som huvudtränare har varit två år av hård press. Ofta har han, lätt sammanbitet, fått förklara varför allt inte gått som så många hoppats. Patricks breda leende när han skrattande utbrister ”det är skönt att slippa kvala” är ännu en av de vackra bilder jag bär med mig.
Samma gäller Rose-Marie Frebran och de övriga i klubbledningen. Äntligen får de belöning för allt slit med att rädda en konkursmässig förening. Äntligen får de också vara lyckliga ÖSK:are.
För att inte tala om alla fans. Vi som i två års tid fått uppleva den ena motgången efter den andra men som ändå envisats med att hålla fast vid det som länge såg ut att vara ett sjunkande skepp. Nu är det vår tur att få vara lyckliga. Och det kan jag säga, det är tamejfan välförtjänt!
Att den avgörande segern skulle komma mot Assyriska är naturligtvis ännu ett exempel på idrottens dramaturgi. För två år sedan blev ÖSK:s tvångsnedflyttning ett välkommet inslag i historien om Assyriska. Laget som så bittert stupade på mållinjen i kvalet fick en andra chans. I lördags var rollerna ombytta. ÖSK:s lycka blev Assyriskas olycka.
Och nej, jag är inte det minsta skadeglad. Det var inte Södertäljelagets fel att ÖSK flyttades ner. De blev bara en bricka i ett stort spel. Eller snarare, en av rollfigurerna i ett märkligt drama.
I lördags fick Assyriska åter kliva in på scenen. Men den här gången spelades huvudrollen av en annan klubb.
Örebro Sportklubb.
***
Roligaste reaktionen: Licensnämndens Khennet Tallinger som stängde av mobilen när NA bad om ett uttalande. Vuxet.
***
Kul också med alla gratulationer från andra klubbar. Det känns som om de flesta i Fotbollssverige är uppriktigt glada för ÖSK:s skull. Har det någonsin hänt?
***
Jag håller verkligen tummarna för Assyriska i kvalet. Visst finns en rivalitet efter 2004, men kom ihåg att de aldrig har gjort ÖSK något ont. Snarare är det tvärtom.
***
ÖSK Fotboll och ÖSK Bandy avancerar till allsvenskan samma år. 2006 är redan ett historiskt år i Örebros idrottshistoria.
***
Apropå ingressen: Om någon skulle ha missat ”sporten” wrestling, är det i förväg uppgjord amerikansk fribrottning.
***
Till sist: Heja Elfsborg! Kan de kan vi…
