Helsingborgs IF-IF Elfsborg 1-1
Elfsborg har Målramen och Johan Wiland att tacka efter att man mycket tursamt fått med sig en poäng från mötet med Helsingborg på Olympia. Matchen slutade 1-1, ett resultat som inte speglar matchen särskilt väl.
Det var med spänd förväntan man tog plats på Olympia denna afton. Dels för att Elfsborg, ett lag som brukar spela trevlig fotboll, stod för motståndet, men också på grund av den tveksamma inledning Helsingborg presterat av årets säsong. Matchen hade alla förutsättningar att bli riktigt underhållande, trots det faktum att bland annat Anders Svensson saknades på grund av skada.
Inledningsvis var det HIF som tog tag i taktpinnen, tryckte på ordentligt i anfallen och pressade elfsborgarna långt bak i sina positioner. Helsingborgsspelarna visade upp en sällan skådad aggressivitet på mittfältet vilket resulterade i att man dominerade detta fullständigt. Som luttrad åskådare hade man i bakhuvudet det faktum att HIFs spel brukar kunna komma av sig efter de första femton minuterna, men så hände inte ikväll. Ett par frilägen brändes under de första tjugo minuterna, men Alvaro Santos kunde på det tredje göra 1-0 för hemmalaget efter ungefär halva halvleken. Matchbilden förblev sådan att HIF var det klart bättre laget, och om man bortser från en femminutersperiod omedelbart efter ledningsmålet var Elfsborg märkbart tama i sitt spel.
Första halvlek gick till HIF klart. Man hade bland annat 12-1 i avslut, men i Elfsborgs mål stod talangen Johan Wiland, en målvakt vi säkert kommer att få höra mycket mer om framöver, han har verkligen alla förutsättningar att bli en riktig stormålvakt, och lyckas sprida harmoni trots tung press mot sig själv och sitt försvar. Elfsborg hade annars problem med aggressiviteten, man tappade många närkamper och vann inga andrabollar. Mycket berodde kanske på att Helsingborg för dagen var väldigt tända och gav 110% i varje situation, samt att man hade halvlekens gigant i Björn Johansen som fanns överallt och till och med på några ytterligare platser. En del berodde säkerligen också på saknaden av Anders Svensson. Visst, ett lag är mer än en spelare men ikväll var det påtagligt vad som saknades för Elfsborg, nämligen en spelare som kunde vårda bollen och komma med vettiga bollar fram mot ständigt påpasslige Berglund och Carlstrand.
Andra halvlek inleddes ganska tempofattigt, även om det var tydligt att Elfsborgsspelarna verkade försöka ha mer intensitet i närkampsspelet. Man hade dock fortfarande svårt att skapa något framför Helsingborgsmålet. Det var fortsatt HIF som skapade de hetaste lägena och hade kommandot i matchen, men drygt en kvart in på halvleken fick så Elfsborg en frispark. Duktige försvararen Kristoffer Arvhage smet upp vid bortre stolpen och tryckte in 1-1 till publikens överraskning. Ett skott, ett mål. Det kallas effektivitet. Efter detta mål drog HIF upp tempot igen och började anfalla allt mer frenetiskt. Intressant är att man dock inte skapade lika många chanser som i första halvlek, men detta kanske kan skyllas på att Elfsborg backade hem med i stort sett hela laget. Endast Fredrik Berglund var kvar vid mittplan och hade ett otacksamt jobb. Detta otacksamma jobb gjorde han dock bra, och det fanns ett flertal tillfällen då han höll på att rinna igenom HIFs mittförsvar som för dagen bestod av Ola Nilsson och majestätiske Jesper Jansson.
Under slutet av matchen öste HIF på med allt man hade, men närmare än en ribbträff från Rade Prica kom man inte. För övrigt hade man tre träffar i virket under hela matchens gång, något som speglar det oflyt man har i de avslutande lägena för tillfället.
Positivt för HIF: Passningsspelet och anfallsspelet. Det såg riktigt bra ut stundtals, och när man driver upp tempot hinner inte motståndarna riktigt med. Det skapas lägen och det är bara en tidsfråga innan det blir fler mål. Positivt också att Alvaro fick göra sitt första mål för säsongen. Kul att se Lars Bakkerud göra en pigg insats på mittfältet, med sitt snabba passningsspel borde han dock hamna längre fram i banan oftare!
Positivt för Elfsborg: Försvarsspelet. Det var inte försvararnas fel att HIF skapade så många chanser i första halvlek, det var istället mittfältarna som får ta på sig den bristen. Arvhage och Sjöberg var utmärkta som mittbackar och hela försvarslinjen stod upp bra trots HIFs stundtals tunga press. För att bli ett topplag i Allsvenskan måste dock mittfältarna skärpa till sig, yttermittfältarna var obefintliga genom hela matchen!
Kort sagt, en bra allsvensk match med ett orättvist resultat. Men säg, vore det inte trist om resultatet alltid var förutsägbart och logiskt?
