Det blev dussinet fullt
12 år i sträck stannade Sällskapet i vår högsta fotbollsserie den här gången.
Det är den längsta oavbrutna perioden i Allsvenskan för ÖIS sedan jag blev ”utövande supporter”. Starten inföll egentligen ett par år tidigare men i det här fallet tar jag 1959 som utgångspunkt. 1959 var nämligen året
* då ÖIS återkom till Allsvenskan efter 18 års bortovaro;
* då ÖIS-legenden Agne Simonsson fick Svenska Dagbladets bragdmedalj;
* då en öisare för första gången sedan 1932 (Carl-Erik Holmberg, 29 mål) vann den allsvenska skytteligan: Rune Börjesson nätade 21 gånger;
* då derbyna mot IFK Göteborg drog storpublik. 52 194 på våren och 46 264 i höstderbyt;
* då ÖIS som nykomling slutade på fjärde plats i allsvenskan.
Inte så underligt att min förälskelse för Rödblått cementerades där och då.
Nyligen skrev någon om att en epok var på väg att ta slut i och med att Sällskapet riskerade degradering till Superettan. Min egen känsla är att det bör ställas längre tidskrav för att det skall vara motiverat att tala om epok. 12 år kan också sättas i relation till den tid som förflutit sedan Sällskapet bildades år 1887. Vi talar om 119 Rödblå verksamhetsår.
Fortfarande med utgångspunkt från 1959: Under de 48 senaste säsongerna har Sällskapet spelat 39 i den högsta divisionen. Den längsta perioden tidigare sträckte sig över 10 år – från 1959 t om 1968. Vid sju tillfällen har serietillhörigheten varit en eller två divisioner under Allsvenskan.
Nu är det dags att ny sats i en serie som vi aldrig tidigare spelat i – Superettan. Låt oss förgylla den och låt alla goda Rödblå krafter samverka för att den vistelsen ska bli kortast möjliga, d v s ett år.
Älska ÖIS!