Krönika: Hockey för en fotbollsgalning
"Jag känner mig impotent på läktarkänslor. Mitt engagemang är i starkt behov av Viagra."
Jag har blivit förvisad till Leksand. Leksand ligger i Dalarna, och Dalarna är väldigt vackert, annat kan man inte säga. Man tar tåget ungefär 3,000 timmar från Skåne så är man framme. Runtomkring är det skog, men en och annan röd liten stuga finns också. Leksand är en by, Leksand är inte en stad, bara så att ni vet. Jag kan tänka mig att man älskar Leksand om man är född i trakterna, det är en harmonisk plats på jorden.
Allting fungerar bra , det är frid och fröjd och man känner en viss buddhistisk sinnesro. Man skulle, kort och gott, kunna misstänka att allting är så bra som det skulle kunna bli. Om man bortser från att man bor i en riktig liten (vacker) håla, alltså.
Men nej. Givetvis finns det jävligt svarta moln på himlen. Något måste ju vara fel. Och som ni förstår, syftar jag på tillgängligheten till fotboll.
Visst fan skulle jag kunna åka till Borlänge och titta på Brage i division 2, men det känns inte aktuellt. Har även hört att Falun har ett lag i tvåan. Jävligt spännande. Vad ska man ta sig till, förutom att lyssna på HIF:s matcher på radio?
Jo, man går på hockey.
I Leksand finns ett hockeylag (med skånsk ordförande, mind you!) som är sådär allmänt skitdåligt, men ändå lockar trogen publik till ishallen. Nu har jag varit där två gånger på sju dagar. Något för Guinness rekordbok?
Igår var jag på match mot MoDo. Det var nästan norrlandsderby, även om jag VET att Dalarna inte ligger i Norrland egentligen (men för MIG gör det det!).
Upplevelsen
Leksands Ishall är rätt obskyr. Den för tankarna till en ladugård med is på golvet. I ena ändan av bygget finns en hel kortsida fylld med "tokiga masar" som de säger. Det finns också två jättetrummor som håller takten. Härligt, med andra ord. Klacken håller igång jävligt bra, men trummorna är ju ingen höjdare.
På andra sidan finns ännu en ståplatsläktare. Där står jag, för där står bortalagets anhängare. I matchen Leksand-MoDo kom bortalaget med en klack på sju personer. De var jävligt hardcore, måste jag dock erkänna.
Idrott är roligare när man bryr sig, åtminstone blir det mer spännande. Så jag har under båda mina matcher i Leksand gått in för att hålla på bortalaget. Allt för att kunna håna mina arbetskamrater.
Men det går inte. Det går fan inte. Jag känner mig impotent på läktarkänslor. Mitt engagemang är i starkt behov av Viagra. Inte ens djärva oddset-spel får upp mitt engagemang. Jag bryr mig alltså inte ett skvatt. Igår hade jag ändå med mig en helgjuten Modo-supporter från jobbet för att höja mitt engagemang.
De tokiga masarna på södra stå (SuperStars tror jag de heter...) kör sitt race med trumma och coola Bajen-ramsor ("Leksands IF är de bästa - Heja heja heja Leksand!") och det låter ju en del. De sju Modo-supportrarna körde sitt "We are all the winners, we are all the best, alla älskar Modo, det betyder mest" och tja, vad ska man säga? De har hjärta, i varje fall.
Förstår ni vart jag är på väg?
Visserligen vann Modo igår, så mina arbetskamrater (utom Modo-galningen) mår sådär härligt dåligt att man bara måste håna dem, men det hjälper inte.
Jag saknar min fotboll. Och jag saknar HIF.
