Gästkrönikör: Calle Jacobsson
"Anttonen, Alvbåge, Mirza och ett antal till kommer bara att bli bättre och bättre, det finns absolut hopp om en ljus framtid."
Ett mittenlag, som vanligt.
Nu är den över. År 2003:s upplaga av Allsvenskan är efter 26 svettfyllda omgångar till ända. Vårt svartvita gäng slutade som vanligt i mitten av tabellen, denna gång på en åttonde plats. Även om man inte skall vara alltför nedslagen över att vi endast lyckades hålla sex lag bakom oss, så går det inte att komma ifrån. Det kunde ha slutat ännu bättre.
Varje vår, just när en ny härlig och mycket efterlängtad säsong av Allsvenskan skall dra igång är mina förhoppningar allt som oftast väldigt stora inför vårt lags drabbningar på den gröna mattan. Denna vår var allt annat än ett undantag. Faktum är att det var länge sedan som jag så innerligt trott på en närkiansk topplacering. Även om jag personligen var lindrigt entusiastisk över utnämnandet av Stefan Lundin till ny svartvit regissör, så såg ju vårt lag ändå riktigt, riktigt vasst ut.
En ny, ung och ambitiös målvakt hade, mitt framför näsan på betydligt rikare klubbar, hämtats från Frölunda. Backlinjen, med de rutinerade ungtupparna Chris och Gustaf, eleganten Danielsson och rutinerade Tompa, hade fått ytterligare en försäsong i benen. Dessutom fanns numera alternativ i Samuelsson x 2 och en skadefri Axel Kjäll.
Mittfältet verkade solidare än någonsin. Anttonens ben såg piggare ut än någonsin, Mirzas teknik verkade gott och väl ha övervintrat och dessutom fanns nu en kille som verkligen vet hur man slår en passning, Lars Larsen. När sedan vår kapten överraskade med att snabbare än många hade väntat sig vara tillbaka i träning, höjdes mina förväntningar ytterligare. I anfallet såg det också finemang ut. Måltjuven Kuhi, med en lovande höstavslutning i benen och en löpvillig Lundblad såg ut att kunna komplettera vår skönspringande kenyan på topp.
Efter att ha inlett på ett inte allt för övertygande sätt med klara förluster mot Malmö borta och Hammarby hemma kom de första tre poängen för vårt älskade lag på ett mycket överraskande sätt, och på en mycket överraskande arena. På grund av utlandsvistelse, fick jag lidande läsa om förlusten mot Bajen på internet. Mina tankar gick direkt till de två följande matcherna, HBK borta och Djurgår´n hemma, det var läge för noll poäng efter fyra matcher. Men istället för den tredje raka förlusten presterades en härlig fotboll på Örjans vall, och man började skymta ett nytt samspelt forwardspar i Simba och ända-upp-i-hundra-knyck-Herish.
Skandalöst nog blev mitt första bevittnande av ÖSK anno 2003 inte tidigare än mötet med de svenska mästarna från den kungliga huvudstaden. Men vilken match det blev! Larsens mål, Oyugas utvisning och Källströms egenframkallade visslingskonsert var bara några av ingredienserna i en härligt skräckfylld fotbollsanrättning. Åkebys pinsamma kommentarer om matchen och dess rättvisa vinnare gjorde inte segersötman beskare. Efter denna tidiga peripeti tycker jag att säsongen skiftade färg till en klart grå nyans. Backlinjen var inte helt bunkersäker, Larsens geniglans började mattats och Kenya-BK Forward-duon på topp blev faktiskt bara sämre och sämre.
Resten av året skulle jag vilja sammanfatta som en helt vanlig berg- och dalbana, som går både upp och ner men slutar precis där den började. Något tursamma segrar mot Elfsborg och Giffarna blandades med plågsamt hedersamma förluster (läs 0-3 mot Isaksson på Stadion). De riktiga bottennappen tycker jag ändå har varit relativt få. Att få stryk med 0-2 mot jumbon är så klart inte någon jätteprestation, och i hemmamötet med Halmstad var det väl bara allas vår käre herr Frisk som lyckades prestera sämre än oss.
Även om jag kan tyckas en smula negativ beträffande våra svartvita hjältars insatser, så får man väl ändå vara relativt nöjd med året. Vi har sett ett lag som ännu inte nått sin höjdpunkt. För även om vissa spelare börjar sträcka sig för att kunna nå skohyllan, finns stor potential i laget. Anttonen, Alvbåge, Mirza och ett antal till kommer bara att bli bättre och bättre, det finns absolut hopp om en ljus framtid.
Man får komma ihåg att vi slutade inte fler än två poäng efter femman och man får inte heller glömma att vi trots allt slog tjafsande Sören Åkebys 2-åriga svenska mästare.
Nästa säsong kommer mina förhoppningar på en medalj vara lika stora som i år, men 2004, då ska vi räcka ända fram!
