Jag söker ett nytt Grimsås...
Ja, nu menar jag inte att jag vill flytta till en liknande stad eller dylikt. Jag vill bara uppleva en känsla som jag för många år sedan tappade bort. Jag tror att det är dags att uppleva den igen - 27 år senare.
För er som inte var med så hände det i sista matchen 1980. Öis låg i division 2 södra tillsammans med GAIS och en del andra mer eller mindre lindansande lag som aldrig har hittat en rejäl stabilitet i klubben. Vi spelade på den tiden på Nya Ullevi. Jag minns att jag stod på ståplats strax under logerna som finns idag men inte då. Öis hade i princip gjort en bra säsong och var inför sista omgången på samma poäng och målskillnad som GAIS med IFK Malmö två poäng före. Grimsås låg fyra med en teoretisk chans att gå upp om resultaten gick deras väg. Det var med annat ord upplagt för en thriller som inte ens Hitchcock hade kunnat regissera med ett mer oanat slut, eftersom de här fyra lagen möttes i den absolut sista omgången.
Jag vill minnas att det var den 19 oktober allt skedde och om jag inte minns alldeles fel så var matchstarten på den tiden 13.30. Själv var jag 16 år och självklart en arg ung man med ambition, vilja och kraft att vilja ha Öis så högt upp som möjligt. Div. II södra var inte tillräckligt för mig då. Precis samma inställning som de unga och ambitiösa supportrar som vi har idag. Superettan är något som bara skall springas förbi och det skall satsas hårt. Samtidigt så är jag glad för att jag fick uppleva upplösningen 1980. Det gjorde mig till en mer ödmjuk och kanske klokare ung man. Jag insåg plötsligt då på allvar, denna söndag 1980, att fotbollslivet består av vinnare. Och ett otroligt grymt öde för de förfördelade. GAIS. Förlorarna. Som fick se sig snuvade på uppflyttningen på det mest ofattbart grymma sätt man kan tänka sig.
Även om vi kanske känner oss lite molokna så här i årets elfte timme så skall vi egentligen bara vara förhoppningsfulla. Vi har nu chansen att bygga ett nytt lag, med duktiga förstaårsseniorer och lite gammalt beprövat. En bra mix kan vi väl kalla det. Och, vi har chansen att hitta ett nytt Grimsås. Jag tror aldrig att jag har varit gladare än just den eftermiddagen. Totalt euforisk. Mycket större än SM-guldet -85 enligt min mening. Jag tror faktiskt att ett nytt Grimsås och lite vinnarattityd i föreningen är precis vad vi behöver.
Nåväl, tillbaka till den spännande eftermiddagen 1980. Det hade egentligen räckt med en poäng för IFK Malmö då man tog emot GAIS på Malmö Stadion. Den poängen hade man också i säkert förvar ända till slutminuterna då GAIS får en straff. Den förvaltades säkert av Sten Pålsson vill jag minnas. När resultatet kom upp på Ullevis anslagstavla vart vi ju alldeles skogstokiga på ståplats. GAIS skulle gå upp för vi hade bara 2-2 mot Grimsås. Men chansen fanns ju fortfarande.
Det är den här känslan, som vi hade då, som jag tycker vi har saknat på sistone. Det skall bara gå att ta igen det här. Vi kunde det då. Varför skall vi inte kunna det nu?
Det visade sig i alla fall att vår match var lite senare och det hade blivit lite tillägg. Vi låg ungefär 5 minuter efter matchen i Malmö. GAIS-IFK Malmö hade slutat 0-1 och GAIS firade sin nyvunna div. 1 plats på Malmö Stadion. Från läktarplats så piskade vi fram våra rödblå hjältar till anfallsvåg efter anfallsvåg. Och plötsligt så hände det; Peter Dahlqvist tog med sig bollen in i straffområdet, föll på ett utsträckt Grimsåsben, och vi höll alla andan i väntan på signalen som skulle förkunna en solklar straff till Öis. I sista matchminuten…
Domaren tvekade egentligen aldrig utan pekade på straffpunkten i princip omgående. Om vi hade varit uppjagade på läktaren tidigare så var det ingenting mot vad vi upplevde nu. Det var, i princip, matchens sista spark som skulle göras. På övertid. Om den gick i mål så var vår framtid i dåvarande Div. 1 istället för ytterligare ett års harvande i Div. 2.
Bollen gick till Stig-Olof Berg. En slitstark mittfältare som hade varit överallt på planen under matchen. Vår ordinarie straffläggare. Skulle han verkligen klara av pressen?
Jag kan upplysa att vi inte var många på läktaren som vågade titta fullt ut på straffen. Mellan spretiga fingrar gick det bra men inte fullt ut. Det djuriska vrål, som klockan 15.15 fyllde Ullevis betongöken när Stickan sköt in straffen i mål, var obeskrivligt. Vi klättrade på stängsel, vi skrek ut vår glädje, vuxna män grät och var totalt vansinniga av lycka samt alla andra obeskrivliga känslor. Vi hade vunnit med 3-2. Vi hade gått upp igen. Med minsta möjliga marginal. På GAIS bekostnad. Det var helt ofattbart.
Det jag egentligen vill säga med denna lilla krönika på sluttampen av året är att det finns hopp. Kan vi alla Öisare tänka på Grimsås i nyårslöftet, skicka en tanke upp till tomten i Rovaniemi att han kommer med en försenad julklapp i oktober 2007, så skall vi göra det. Vi är alla förtjänta av att se ett nytt Grimsås passera revy i oktober nästa år. Vi är alla förtjänta av att vårt kära Öis börjar vinna igen. Min önskan är att det är Mackan som då lägger den avgörande straffen… Hörde Du det, tomten?
