Krönika: Klubbkänslan, finns den kvar?
"...allt eftersom pengar fått en större roll inom fotbollen, har klubbkänslan liksom halkat bak i periferin och satt sig på åskådarplats."
Klubbkänsla. Lojalitet. Två underbara ord, eller hur?
Två egenskaper som, efter det att Bosman-domen förkunnades på nittiotalet, har blivit allt viktigare.
För klubbarna och supportrarna, alltså. Spelarna själv behöver inte alltid bry sig lika mycket. Klubbkänsla är ett fenomen som allt mer blivit reserverat för supportrarna och i viss mån lagens organisation.
Pengarna som styr
I dagens fotbollsvärld är det i stor utsträckning pengarna som styr. Ingen nyhet, direkt, och inte heller helt ofattbart. Men allt eftersom pengar fått en större roll inom fotbollen, har klubbkänslan liksom halkat bak i periferin och satt sig på åskådarplats. Och där bak verkar den trivas jävligt bra, för den kommer inte fram i dagsljuset särskilt ofta längre.
Eftersom marknaden för spelare är både öppen och enormt tuff, betyder det att en spelare måste ta de chanser som ges. Det finns helt enkelt, inte riktigt tid eller ork att ha med klubbkänslorna i diskussionen. Det handlar om din framtid, och då verkar det spela allt mindre roll vilket lag du hamnar i, så länge din ekonomiska trygghet är säkrad. När kontraktet börjar lida mot sitt slut, verkar det som att klubbkänslorna också ifrågasätts.
Och resonemanget är inte helt obegripligt.
Jag själv, exempelvis, trivs jäkligt bra med mitt jobb just nu. Men det är klart, skulle Sportbladet komma med en stor lönecheck och erbjuda mig ett jobb, så vore jag dum om jag inte övervägde det. Skillnaden är väl att jag inte har tusentals supportrar som sörjer om jag byter jobb. Att jag inte alls berör lika mångas liv som en fotbollsspelare gör.
Klubbkänslan existerar
Nu låter det kanske på mig som att klubbkänsla och lojalitet inte existerar längre. Givetvis är så inte fallet. Det finns mängder av spelare som älskar klubben de spelar i, som känner oerhört starkt för supportrarna och laget. Men i de flesta fall, som jag sagt tidigare, måste man bortse från detta om det dyker upp andra alternativ.
Det finns tre typer av spelare som fortfarande har råd att visa klubbkänsla. Det är de spelarna som vet att de kommer få sin chans ändå, de som är tillräckligt bra. Sedan är det de som är så dåliga att de vet att de ändå aldrig får chansen, och har accepterat detta. Till sist finner vi de spelare som redan varit runt och visat upp sig, provat på lite olika saker och är nöjda med det de presterat under sin karriär.
Men för de spelare som på den internationella scenen är medelmåttor, gäller det att gripa alla halmstrån som kan uppenbara sig. Och om ens kontrakt går ut kanske det dyker upp ett eller annat om man har tur. Man är nämligen inte tillräckligt bra för att få klubbar att vilja köpa en när man är bunden via kontrakt. Så nu lockar spel i ett lag i en större liga. Kanske ett mittenlag i Holland, eller varför inte ett danskt lag. Eller varför inte bottenstrid i Tyskland? Jag har förresten hört att Moldaviens högstaliga ska vara ganska spännande.
Bosmandomen och otrohet
Som supporter till ett lag kan Bosmandomen vara ett rent helvete. Eftersom ens egen kärlek till laget är så stor, kan man givetvis aldrig förstå eller acceptera när en spelare verkar vilja bort från klubben. Det är ungefär som om spelaren vill vara otrogen. Med en östtysk kvinna med mustasch.
Det sticker också i ögonen när spelare "bjuder ut sig" i pressen. Och därför kan man ibland undra om inte media blivit som en extra spelaragent, där spelarna kan "snacka bort sig" från klubben. Som i fallet Christoffer Andersson, exempelvis.
Om detta ämne kan det ältas och diskuteras i timtal. Men man blir aldrig klok på det.
Diskutera gärna i forumet.
