Jämförelse 2002-2003, del två
"Men om man inte vågar försöka på grund av rädsla för misslyckande så kommer man heller aldrig att lyckas."
Det nya tränarparet
För första gången på bra länge byttes både huvudtränare och assisterande tränare ut. Peder Ståhl hade länge varit i klubben, och hade funnits som assisterande tränare under både Sven Dahlkvist och Mats Jingblad. Även om Peder gjort ett mycket bra jobb, så kan det behövas nytt blod i
ledningen ibland.
Fansen hoppades, drömde och önskade och resultatet blev Stefan Lundin. Förmodligen ett av de få namn som inte nämnts bland önskemålen hos fansen. Stefan gjorde snabbt sitt första nyförvärv och plockade hit sin vän Pelle Olsson från Gävle, för att få en ny assisterande tränare. Stefan Lundin hade månaderna innan sagt upp sig från IFK Göteborg efter att laget totalt misslyckats i Allsvenskan 2002. Många var bekymrade och otaliga var de IFK-fans som skrev domedagsprofetior på Svartvitts forum.
Under försäsongen fick vi se ett spel i ÖSK som gjorde oss glatt överraskade. Av tråkfotboll syntes inget, utan det var ett rappt och uppfinningsrikt spel som visades upp i träningsmatcherna. Tyvärr uteblev resultaten i Allsvenskan, varför det togs till en tråkigare modell i många matcher.
Stefan Lundin är en taktiker som verkar ha planen klar redan innan match. Han tycks ha bestämt vid vilken tidpunkt byten ska ske, vilka som ska gå ut och vilka ska gå in. Denna plan verkar han inte vilja gå ifrån, även om matchbilden inte alls motsvarar den förväntade. En aktiv coachning lyser till stor del med sin frånvaro. Detta tycks dock vara en tradition bland ÖSK-tränare, då varken "Dala" eller Jingblad var överdrivet aktiva på bänken heller. Jag har förtroende för Lundin.
Han ger intrycket av att vara en tänkare av stora mått, ger ett lugnt och balanserat intryck i media och väljer inte den enkla vägen med bortförklaringar när det går dåligt. Att utvärdera en tränare efter en säsong är egentligen fel. Det är först andra säsongen som laget kan skörda frukterna av den första säsongen med den nya ledningen.
Eyravallen
Här har det hänt mycket jämfört med 2002. Skillnaderna kan ni numera, Gamla Trä har gått i graven och ersatts av Norra Läktaren och den känsliga gräsmattan har bytts mot konstgräs. Det första som slog mig när jag äntrade läktaren för första gången är hur bra man ser när man sitter på den. Jag har haft lite olika platser under säsongen, och kan inte klaga på sikten från någon av platserna.
Förhoppningarna var stora när läktaren växte fram. Läktaren skulle bli en ekonomisk gödkalv för ÖSK, och den skulle vara full av liv även mellan matcherna. Med facit i hand så blev det tyvärr inte riktigt så. Läktaren har varit ett skelett med gapande hål i stället för kommersiella lokaler. ÖSK hade inga pengar att slutföra bygget, och utan färdiga lokaler inga hyresgäster, utan hyresgäster inga pengar att bygga klart.
Lösningen har blivit att Örebro Kommun satsar pengar för att slutföra bygget av lokalerna. Detta mot att kommunen får största delen av hyresintäkterna och ÖSK får en liten del. Hur detta kommer påverka ÖSK´s möjligheter att klara av hyran för Eyravallen känns oroande. Till skillnad från läktaren så är konstgräset en helgjuten succé.
Eyravallen har kunnat användas otroligt mycket mer än tidigare säsonger. Antalet träningstimmar har ökat med 1700% och antalet spelade matcher har varit 208 jämfört med 29 förra säsongen. Detta har fått kritiken att tystna inom Örebro, och det är andra tongångar ute i landet sedan statistiken kom. Inom några få år kommer Elfsborg att spela sina matcher på konstgräs och fler klubbar lär följa.
Örebro och ÖSK har varit först, och detta kommer vi kunna dra nytta av. När mattan på Eyravallen börjar närma sig slutet så kommer den förmodligen att flyttas till någon annan anläggning i Örebro, vilket gör att föreningslivet i Örebro kommer ha ännu mera nytta av den och att det plötsligt finns två konstgräsplaner i stan.
Sammanfattning
ÖSK har tagit många och stora kliv framåt på vissa fronter, men även gått lite bakåt på andra. Organisation och arenan har gått framåt, samtidigt som många planer och en del agerande har misslyckats. Men om man inte vågar försöka på grund av rädsla för misslyckande så kommer man heller aldrig att lyckas.
Många spelare har tagit steg framåt i sin utveckling, medan vissa har stannat av eller till och med gjort sämre ifrån sig än förra säsongen. Mirza Jelecak tror jag enormt mycket på, men den här säsongen har han inte tagit för sig så mycket som jag hoppats på, även om han har varit klart godkänd i år. Kul att Lundin ändå gett honom så mycket speltid, för Mirza kommer att blomma ut rejält, och det snart.
Talangerna har närmat sig elitfotbollen ännu mer, och med A-lagskontrakt på Patrik Haginge, Niklas Klingberg och förhoppningsvis Martin Bengtsson så finns det mycket hunger och ambition i truppen.
Örebro SK har resultatmässigt stått stilla mellan 2001-2003, men med tanke på förändringarna som klubben har gått igenom så är det bra. Att stå stadigt med så mycket nytt är en styrka. Nu när det är stabilare i och runt klubben så ska den styrkan ta oss uppåt i tabellen!