Gästkrönika: Fuck you, Fuck you very much!
“Nä, jag är inte bitter” börjar en klassisk monolog av Robert Gustafsson som bygger på det faktum att trots att Speedway föraren Tony Rickardsson samlade VM-guld på hög och nominerades till Jerringpriset år efter år så vann han aldrig bortsett från sista året, och efter förlusterna levererade han bittra kommentarer efteråt där det verkligen lös igen om hur bitter han var. Frågan är om Christian Järdler är den nya Tony Rickardsson?
Proffslivet i Turkiet blev inte vad han tänkt sig utan han vände sig till HIF och bad om att få komma hem efter ett antal månader. Han fick nobben av HIF, dels för att man redan skaffat en ersättare men även för att vidareförsäljningspotentialen hos en spelare som endast pallar 6 månader som proffs i europa var liten. Sen ville givetvis Turkarna ha igen sin misslyckade investering, de pengarna ville HIF inte hosta upp. Klart Järdler blev bitter.
När han insett att HIF inte tar tillbaka honom börjar han leta alternativ. MFF dyker upp och är villiga att betala vad turkarna begär. Kan tänka mig att det tog ett tag för Christian att mentalt komma över den spärr det innebär att gå från HIF till MFF under en period på mindre än 6 månader. Hade fallet varit det omvända skulle det givetvis varit lika svårt mentalt för till exempel Daniel ”Lillebror” Andersson att göra samma sak ifall MFF inte velat ha honom när han återvände.
Stämningen är upprörd bland HIF-supportrarna till en början men det lugnar sig snart. Sen börjar Christian Järdler glappa med käften lite väl ofta. Han vill komma till en klubb som kan vinna något, MFF är en mycket större klubb, fansen är så bra, bla bla bla bla. Han pissar på den klubb som såg till att han kunde komma ut i Europa som proffs och tjäna bra pengar. HIF kunde ju ha sagt till turkarna när de värvade honom att han inte vart till salu för de kaffepengarna de erbjöd då han hade tid kvar på kontraktet. Men HIF var hyggliga och släppte iväg honom.
Han missar vårens derby efter att ha skallats av sin egen lagkamrat men till höstderbyt på Olympia är han spelklar och nu börjar återigen käften glappa, ivrigt påhejad av diverse supporterfraktioner i syd.
Bland annat kom samma saker upp som under våren plus att han adderade att han gärna ville vinna ett derby för att veta hur det känns eftersom det hade han inte gjort med HIF.
När krutröken skingrats på Olympia stod han där som förlorare igen, 3-1 till HIF.
Fast denna gång hade han ju Rikigt, Ricktigt, Ritgit, eller vad det nu heter stöd från MFF-Support, i alla fall om man ska tro deras mödosamt korrekturlästa banderoll på Olympia. Som upplysning slutade MFF 7:a i allsvenskan, HIF blev 4:a. Järdler var tyst ett tag efter det och man trodde att han lärt sig något, men icke.
I dagarna kom en ny intervju med Christian Järdler där han återigen beklagar sig över att HIF inte ville ha honom och passar på att hylla MFF och dess supportrar okritiskt. Hade Christian haft lite vett i skallen hade han inte gått i dessa fällor gång på gång, utan uttalat sig lite smidigare om den klubb han trots allt spelade en massa år i och som gav honom chansen i Europa. Börjar faktiskt undra om den där kollisionen med ”Göken” inte tog värre än vad han själv vill medge?
Så Christian, ett råd i all välmening, lägg ner den där bitterheten nu en gång för alla. Finns ingen anledning att pissa på din gamla klubb och dess supportrar, det finns inte heller någon anledning att tokhylla MFF och deras supportrar. Get over it!
Ska du ändå vara den dålige förloraren så bör du ta lärdom av en av de största dåliga förlorare vi har i detta land, Leila K. Under Grammisgalan 1996 var hon tippad att ta hem det stora priset för skivan ”Electric” priset gick dock lite otippat till Dilba och Leila K tog inte den förlusten särskilt bra, hon lät hälsa juryn med ”Fuck you, fuck you very much!” från scenen och det blev början på hennes väg utför. Idag lever Leila K som hemlös i Stockholm.
//Stefan Christensen
