GIF Sundsvall vann "norrlandsderby"
Så var årets andra match på Norrporten Arena avklarad. Som många förutspått gick Sundsvall segrande ur striden mot Norrlandskonkurrenterna Umeå, men knappast med någon klang- och jubelföreställning som förra gången de vit-blåa var på besök. Då skrevs slutresultatet till 6-0, nu fick Giffarna nöja sig med endast 1-0, vilket man kanske borde vara nöjda med också, trots allt.
Tränare Sankala hade ungefär lika många (få) spelare som vanligt under denna försäsong att tillgå, då ytterligare en spelare, Johan Melander, skadat sig, samtidigt som Erkan Saglik nu var tillbaka på Norrporten Arena för första gången sedan 11 september på grund av sitt axelbesvär.
Då var han mittback och gjorde Giffarnas enda mål i 1-1 matchen mot Assyriska, nu fick han vara nöjd med att göra comeback på ytterbackspositionen, som han efter 45 godkända minuter fick lämna över till Niklas Bengtsson. Innan det hade Tarmo Neemelo redan gjort 1-0, vilket alltså skulle visa sig vara matchens enda mål – en match som var relativt fri från riktigt, riktigt vassa chanser.
De första 15-20 minuterna visade Giffarna vilket lag som spelar i Superettan och vilket som hör hemma i division 1, då Umeå mestadels av den tiden fick jaga boll. Något som de uppenbarligen klarade av väl, eftersom GIF egentligen bara hade en farlig målchans under hela perioden, och den kom från en – trots en grötig situation – ren Benny Mattsson. Umeås ex-Giffare i målet, Petter Augustsson, fick dock bollen i rätt höjd, och räddade snyggt till en ofarlig hörna.
Umeås andra två ex-Giffare, ”Henry & Herman” (Magnus Henrysson och Andreas Hermansson) bildade ett intressant och rutinerat centralt mittfält, vilket inte minst Tobias Eriksson fick vetskap om, och det inte bara en gång.
Dessa två veteraner kan bli viktiga för Umeå kommande säsong, vilket de visade då de var två viktiga kuggar när Umeå långsamt jobbade sig in i matchen efter 20 minuter. Men, som sagt, så var detta en tämligen chanslös match, där bollarna ofta stoppades av de båda lagets mittbackar. GIF var synnerligen hetare, och i minut 40 kontrade man, då återigen duktige Benny Mattsson fick kontroll på bollen på offensiv planhalva. En liten 2 mot 2-situation uppstod, mellan Benny och anfallskollegan Neemelo mot Umeås mittbackar, en situation som våra anfallare löste mycket väl. Benny slår en fin boll mellan mittbackarna, där Tarmo – tro det eller ej – är sekunden före en utrusande Augustsson, vilket gör att Tarmo kan rulla in sitt första, men troligen inte sista mål på Norrporten Arena. En lättnandes suck drogs nog av samtliga åskådare när bollen rullade över mållinjen, och visst var det skönt att just han fick avsluta anfallet på det sättet.
Därefter följde fem händelselösa minuter, innan domaren blåste av halvleken.
I andra halvlek hade Sundsvall endast gjort ett byte, det redan nämnda mellan Saglik och Bengtsson. Detta märktes inte vidare mycket under resterande matchen, då GIF återigen tog kommandot i halvlekens början. Tyvärr var det mycket mittfältsspel även under denna halvlek, där planens fyra anfallare oftast gjorde bäst i att rulla tillbaka bollen på en mittfältare eller ut på en kant. Och när därför målskytten Neemelo byttes ut efter en kvart in på halvleken, blev GIF:s anfallsspel beroende av sina kantlöpare, Arash Bayat och Johan Patriksson. Denna duo gjorde, i alla fall från mitt perspektiv, sin bästa respektive sämsta match i GIF-tröjan, och – tro det eller ej igen – det var Arash som var den sämre av dem. Patriksson såg ut att vara på gladeligt humör, och gång på gång provade han på både den ena och andra finten, med oftast lyckat resultat. Bayat däremot, hade inte allt för många rätt, utan var tämligen osynlig under sin tid på planen.
En annan man som var osynlig (om man ser på det med fotbollsögon) var Tobias Eriksson, som inte alls kom in i matchen, och som hade stora problem med Umeås centrala mittfält. Han behöver mer tid för att hitta passningsmöjligheter, och gör därför bättre på en kant, vilket han visade när han slog bort i stort sett varenda långboll.
En långboll som däremot hittade rätt var den från inhoppande Carlos Mancuso till Linus Hallenius, även han inhoppare. Hallenius fick bollen perfekt i djupet, och med en flåsande västerbottning i ryggen, löpte han ett tiotal meter innan han i mycket bra läge sköt bollen på en utrusande och denna gång täckande Augustsson.
Det var med GIF-ögon sedda halvlekens höjdpunkt, och när domaren äntligen blåste av efter fem sibirisktempererade övertidsminuter var man som supporter ändå nöjd, mest givetvis på att målskytten hette Tarmo Neemelo.
Håller vi oss kvar inom ämnet Neemelo så tyckte jag att han verkade komma in mer och mer i spelet, så detta lär bara bli bättre och bättre. Men det var egentligen när man inte såg honom, när han klivit av planen, som man insåg att han kommer att bli en tillgång. Tyngden försvann helt i anfallet, och det är något som kan komma att bli viktigt i framtiden, så jag tror att Tarmo kan bli mycket viktig denna säsong.
Till sist, de tre bästa;
Benny Mattsson
Johan Patriksson
Per Nyman
