Krönika: Kärleken är blind
Övervärderar vi vår kära Allsvenska? Det känns så ibland. Men är den verkligen så dålig?
Visst är det ett svaghetstecken att det är nya mästare varje år. Det faktum att inget lag lyckas etablera sig som det bästa. Rosenborg är ett exempel, Lyon ett annat. Om jag är avundsjuk på att andra ligor har lag som vinner ligan varje år och som sedan firar stora triumfer i Europa? Aldrig!
Det hade varit kul med ett allsvenskt lag på den riktigt stora scenen. Bara för att svart på vitt få se om skillnaden mellan Allsvenskans bästa lag och den stora eliten är lika stor som Atlanten eller om det mer är som Öresund. Eftersom underhållningen i Allsvenskan trots allt är så hög, att dramat inte är över förrän i säsongens absolut sista spark, att det föds nya storlag och talanger hela tiden... Det är lite det som gör intresset så stort. Det är bara det för att vara ärlig. Och, så klart. Kärleken. Kärleken till våra favoritlag, favoritspelare. Titta på Elfsborg som har Allsvenskans bästa mittfält och som egentligen inte har några svagheter rent positionsmässigt. De är nog Allsvenskans mest välorganiserade lag på planen och liknar alltmer det en gång i tiden så framgångsrika Juventus som gjorde 1-0 för att sedan stänga matchen helt och vinna. Effektivt, men också jävligt tråkigt. Nu är inte Elfsborg lika tråkiga som Juventus är när de tar ledningen. Men de kan försvara en ledning. Och att de har så stark trupp och att de är så välorganiserade gör nog att många i fotbollssverige hoppas och tror på att Elfsborg ska bryta den dystra, svenska Champions League-statistiken.
Vi älskar och är naiva
Nu tror säkert de flesta Elfsborgarna att det ska ordna sig och att man ska bli första svenska lag sedan HIF slog ut Inter i sista kvalrundan att nå Champions Leagues gruppspel. HALLÅ! Nyp dig i armen, se dig omkring och tänk efter. Det blir inget Champions League. Nej, inte ens med Elfsborgs trupp. Och Magnus Haglund har själv uttalat att prioriteten ligger på Allsvenskan och inte på Champions League. Haglund är en klok man och det har jag alltid tyckt. Han är jordnära och realistisk. Det kvittar vilket lag man ställs mot. Svenska lag har kanske bättre lag än det motstånd som bjuds, men de "sämre" lagen har något som svenska lag saknar. Mod. Det är precis som att det är för stort för svenska lag när det handlar om självaste Champions League. Mentaliteten sviktar och det känns som att spelarna börjar ifrågasätta sin egen potential. De tänker för mycket medan t ex lag från Balkanområdet och andra mindre nationers mästarlag gör. De kör på, det är ju en chans de inte gärna missar. Men så är det ofta med svenska lag, rädslan att göra fel är för stor. I Europa är Allsvenskan lika rolig att skratta åt och lika tragisk som Lars-Åke Lagrell. Vi kanske borde nöja oss med att ha vår underhållning som vi faktiskt får i Allsvenskan. Det bjuds på nya talanger, snygga mål, trevlig stämning på läktarna och dramatik som andra ligor inte har. Årets Serie A är ju lika dramatisk som Jim Carrey i Ace Ventura.
Uefacupen en möjlighet
Jag tror att Svenska lag har chansen att ta sig till UEFA-cupens gruppspel. Det gjorde om inte annat Halmstad efter bortaseger mot självaste Sporting Lissabon. Och kvalmotståndet måste inte nödvändigtvis vara så svårt. Det är väl inte fy skam att komma till UEFA-cupens gruppspel? Tro mig, det är svårt nog där. Eller hur skulle en match mellan Elfsborg - Sevilla eller Elfsborg - Leverkusen sluta?
Hur som helst så börjar Allsvenskan i morgon och det känns riktigt härligt. Allt annat kan nu läggas åt sidan och all fokus på att heja HIF fram till guldet. Det är inte orealistiskt att HIF ska kunna vinna guld redan i år. Det är i och för sig inte mitt förhandstips, men hur ofta har nu jag och alla "experter" fått rätt? Ska säga att årets Allsvenska är den mest svårtippade hittills. Förr hade man en aning om var lagen stod, nu har jag inte den blekaste. HIF kan mycket väl hamna i toppen, likaväl som vi kanske överskattat materialet och det senare visar sig att det inte räckte till mer än en åttondeplats.
Saken är att vi i Sverige faktiskt älskar våra lag så mycket så all tänkbar realism är som bortblåst och vi blir snabbt naiva. Jag är också sådan och man blir lika besviken varje gång som man får se hur fel man hade. Tänk med hjärnan, inte med hjärtat. För det är ju som jag sa. Kärleken är blind.
