Fredriks älskade fotboll (2)
”Utan Gunnar hade vi aldrig blivit silvermedaljörer”. Den här gången låter Fredrik Ohlsson oss ta del av en finstämd historia om möten med en av Sveriges allra största fotbollsspelare genom alla tider – Gunnar Gren.
Gunnar Gren fick guldbollen redan 1946. Efter ett OS-guld (1948) gjorde Gunnar sju proffssäsonger i Italien varav fyra i Milan. 1957 fick Gunnar Gren Idrottsbladets silverplakett som Sveriges bäste högerinner och utländska observatörer betraktade honom som världens främste fotbollsspelare.
Varje ÖISare med tidsperspektiv minns Gunnar Grens stora betydelse som spelande tränare i samband med Sällskapets återkomst till Allsvenskan 1958. Här följer Fredriks text:
Gunnar Grens popularitet bestod. 1970 valdes han till Sveriges bäste fotbollsspelare genom tiderna. Det skedde i TV-programmet Hylands Hörna och de som röstade var alla generationers landslagsspelare. En aktningsvärd expertjury således.
Men det skulle visa sig att ordspråket ”Ingen är profet i sitt eget land” i hög grad skulle komma att gälla Gunnar Gren.
I ett kåseri i tidningen ÖISaren hade jag fört fram det i mitt tycke vettiga förslaget att framför den ordinarie heders¬läktaren på Nya Ullevi, skapa en exklusiv sådan med plats för ett flertal av alla de spelare, som en gång förnöjt publiken med sin konst. Kanske kunde det röra sig om ett par hundra platser? Publikkapaciteten på arenan var vid den tiden väl över 40 000. Denna extra läktare borde således inte rubba arrangörernas ekonomiska kalkyler. Folkfester av den beskaffenhet, som Göteborgs-Kamraterna bjöd på under de benådade Europa-Cup-åren, var tyvärr allt för sällsynta. Till deras allsvenska matcher kom det kanske 10 000, till ÖIS och GAIS matcher dessvärre betydligt färre.
Jag hemställde också om att små mässingsskyltar med spelarnas namn måtte monteras på stolsryggarna och självklart skulle fri entré gälla. Med sorg i hjärtat har jag vid ett flertal tillfällen sett hurusom en gång firade spelare har försökt tigga sig till en biljett utanför Ullevi. Det är inte billigt att gå på fotboll och inte alla förunnat att ha en sparad slant på banken. Det är inte så länge sedan en fotbollsspelare kunde skatta sig lycklig om hans förening bjöd på kaffe och smörgås!
Emellertid, penningaspekten – ehuru viktig nog – borde inte vara prioriterande vid eventuellt effektuerande av min idé. Den grundläggande tanken var att erbjuda dessa spelare att delta i fotbollsgemenskapen även efter det att ”gollera” lagts på hyllan. Jag ville gärna se före detta trätobröder från GAIS, Kamraterna och ÖIS umgås i en miljö, som var dom så välbekant och där tacklingarna endast var vänligt verbala.
Någon respons på mitt förslag rönte jag aldrig. Ämnet togs vare sig upp i lokalpressen, klubbarna eller Nya Ullevis styrelse.
Gunnar kände sig förfördelad. En relief av honom hade satts upp i de inre regionerna av Hedersläktaren. Själv förväg¬rades han inträde till densamma. Hans bitterhet började gro. Han krävde att den togs bort. ”Skall den sitta någonstans”, sa han, ”så skall det vara på ståplatsläktaren.”
”Du”, sa han till mig, ”och Bernhard och Krantz får sitta på Hedersläktaren och inte jag. Förstår du om jag är ledsen?”
Om jag förstod! Och jag skämdes. Om någon förtjänade att sitta där så var det ju Gunnar!
Han togs emot med generositet på arenorna i Europa, självklart i Italien, men även i andra länder. I Stockholm var han dyrkad. Men inte i Göteborg, hans hemstad!
En del göteborgare säger att hans bitterhet var överdriven. Men vilka är vi att bedöma graden av en annan männi¬skas inre tankar och känslor?
Vem skulle inte ha blivit bitter och sårad om han efter ett framgångsrikt yrkesliv som Gunnars och väl vetande att han inte kunde vara obekant för särdeles många svenskar, blir nekad inträde på Ullevi av en fyrkantig vakt med följande motivering:
”Gunnar Gren? Jag känner ingen Gunnar Gren och tänk om alla skulle säga att dom var Gunnar Gren!! Och på Hedersläktarn! Du är la galen. Du får ta dig runt till ståplatsläktarn och betala för dig!”
Nesan förstärktes ytterligare av att Gunnar hade sin son vid handen!
Han hade separerat från sin första fru, som jag aldrig träffade, och gift om sig med den tjugofem år yngre och mycket levnadsglada skönhetsmissen Birgitta. Han kombinerade ett glatt liv med henne – jag var med ibland och vi hade trevligt tillsammans, åt italienskt och underhölls av Gunnar med sång och fotbollshistorier – med spel och tränarskap tills han gjorde sin sista seriematch för sin adertonde klubb, Oddevold, den 9 oktober 1976. Han var då 56 år!
Jag är övertygad om att han tappade fotfästet i livet, när han insåg att han var tvungen att lämna det han älskade mest av allt – fotbollen. Han var för gammal för att spela och hade inte den viljestyrka som krävdes för att träna och leda ett lag. Han förlorade sitt självförtroende, trodde att folk bara ville honom illa och när så äktenskapet med Birgitta sprack, blev han mer och mer inbunden. Han upphörde att odla sin fallenhet för ett positivt sällskapsliv, han sökte sig mer och mer till ensamheten och till människor som redan hade skrinlagt sina aspirationer att åstadkomma något konstruktivt med en för tidig ålderdom. Han tog avstånd från de vänner som han hade kvar och påbörjade på så vis vandringen in i den slutgiltiga ensligheten.
Han var mycket förtjust i min Siw. Inledningsvis berodde det nog på att hennes berömmelse var aktningsvärd och att han tyckte att hon var en betydande artist. Han var, som de flesta av oss, naturligt fåfäng och hade inget emot att umgås med kända personer. Denna beundran övergick emellertid snart till varm uppskattning. Dom tycktes finna en gemensam nämnare i sina inte helt olikartade barndomsmiljöer och bakom Siws spindelvävstunna slöja av diva fann han en jämbördig, dom pratade helt enkelt samma språk.
Dessutom var Siw, liksom Siv Ericks, italienfrälst och det underlättade kommunikationen dem emellan!
En sommardag for vi in till Göteborg, Siw och jag. Vi bodde som vanligt i Limmared och vi hade kommit överens om att träffa Gunnar på Liseberg.
Han ville gärna bjuda på middag och hade tänkt sig möjligheten att göra det på Huvudrestaurangen, det finaste av Lisebergs näringsställen.
”Men”, sa han, ”nu är det så att jag inte längre får några matkuponger till Huvudrestaurangen, dom har dragit in dom, tidigare brukade jag få ett häfte med kuponger av Lisebergsledningen, så att jag kunde gå och äta där då och då, men det får jag inte längre, men dom har gett mig kuponger till Tyrol, det kanske inte är så fint, men dom har god mat.”
Vi hade naturligtvis kunnat säga att vi bjuder dig på Huvudrestaurangen, men förstod att han nog gärna ville bjuda oss – så gott han förmådde.
Vi åt sjömansbiff som vi hämtade på bricka och drack mjölk därtill. Gunnar betalade med tre biljetter, inte olika dom som gällde till Jazzen, Stora Dansbanan, där Malte Johnsson spelade en gång i tiden.
Han täckte bollen, klackade sig runt en motspelare, tittade upp och såg att Agne var på väg in i en lucka, som ännu inte fanns. När passningen kom, hade luckan skapats. Allt hade skett i ett moment, under fullkomlig kontroll och koncentration och han hade skjutit upp axlarna och såg nästan kutryggig ut.
Han bodde ensam nu. ÖIS-mecenaten, och senare ordföranden i Sällskapet, Benny Rosén, ägde ett hus vid Övre Husargatan. Där hade Gunnar fått en lägenhet.
”Han är go, Benny”, sa Gunnar, ”han har ett stort rödblått hjärta.”
”Jag trivs där. Känner jag mig lite off side så går jag bara ner till gubbarna på trattorian och pratar bort några timmar.”
Han sa det med ett lite vemodigt leende. Han hade så gärna velat sitta på en riktig trattoria i Milano eller Torino och pratat fotbollsminnen med sina amici på flytande italienska.
I backen på östra sidan om Skanstorget låg det ingen trattoria. Däremot ett mörkt och murrigt gammalt ölsjapp.
”Men det gör inget”, sa han som om han läste mina tankar, ”där har jag mina vänner nu, när alla dom andra har försvunnit.”
Vi skildes från Gunnar vid stora entrén. Vi hade parkerat vår bil bakom Bergbanan, vid Mölndalsån. Vi skulle köra mot Kallebäcks Lider, Borås och Limmared.
Han skulle promenera bort mot Skanstorget, sa han, hem till Övre Husargatan. När han gick, sköt han upp axlarna. Han såg lite kutryggig ut.
Sista gången vi träffades var det fest. Den 31 oktober 1990 fyllde Gunnar 70 år och det var mottagning på ÖIS-gården.
Siw och jag hade åkt ner från Stockholm.
Under sommaren hade vi bott tre veckor i Rapallo och upplevt VM i fotboll på plats i Italien.
Med mig hem hade jag en gigantisk flaska i form av VM-pokalen, innehållande rött vin från Toscana. En stilig sjuttioårspresent.
Med en blomsterkrans på hjässan tog han emot gratulanter¬na.
Han hade alltid varit välklädd. Men nu hade han kanske slitit ut sina italienska kostymer eller så kom han inte i dom längre, han hade blivit lite rundnätt. Jag tyckte att det verkade, som om han inte hade valt sin kostym och slips själv, som om någon annan hade klätt honom mot hans vilja. Det föreföll hur som helst som om han inte trivdes i dagens klädsel.
”Jag har alltid varit lättränad. Någ¬ra överflödskilon har jag egentligen aldrig haft och efter ett uppehåll i träning och matcher, har jag inte behövt jobba särskilt hårt för att komma i form igen. Det kanske är nyckeln till att jag har kunnat hålla på så länge?” (Sagt i soluppgången en sommar på Långedrag i slutet av femtiotalet.)
Gratulanterna höll tal och överräckte presenter. Såg han glad ut? Han var säkert glad, men mest föreföll han lite disträ.
Hans två söner, Bert och Martin, var där. Och barnbarnen. Han kramade dom.
Sveriges meste speaker, Lars-Gunnar Björklund, öste spirituellt ur sin kunskapsbrunn, Hagge Geigert vitsade vänligt, prosten Ebbe Hagard tedde sig välsignande och GAIS supporterklubb överräckte något som liknade makrillar. Björn Nordqvist, Helge och Rune Börjesson, Thomas Wernersson, Ingvar Fast, Benny Rosén och många fler var där.
Själv försökte jag säga några ord i samband med att Siw och jag överlämnade ”VM-pokalen”, det stockade sig i halsen, jag svalde, kände mig rörd, men tänkte att det ju är en glädjestund och förutom att jag fick ur mig att han var Sveriges bäste fotbollsspelare genom tiderna och att Agne Simonsson en gång sagt till mig att Sverige aldrig hade blivit silvermedaljörer i VM 1958 utan Gunnar Gren, så försökte jag balansera lovtalet till Gunnar som fotbollsspelare med att påminna om vad han en gång yttrat om Nacka Skoglund:
”Nordahl, Liedholm och jag var stora i Italien, det gick bra för oss, men den störste av oss alla där nere var Nacka, han var ett geni och enormt populär.”
”Du kallades i Italien för il professore, men också för il pensatore, tänkaren”, avrundade jag med, innan jag tillsammans med Siw överlämnade pokalen: ”så får du en välförtjänt VM-buckla till slut.”
Hyllningstal blir lätt patetiska, mitt var nog inget undantag. Jag avstod från att berätta om all generositet, som han visat mig, därvidlag trodde jag att han förstod mig utan ord, men jag ville ändå gärna framhålla den storsinthet som jag väl visste att han ägde. På så vis kan jag påstå att jag vände mig till Gunnar och citerade vad han hade sagt om Nacka, samtidigt som jag för de övriga ville belysa den ödmjukhet, som troligen var förborgad för de flesta.
”Jag var bara tjugutvå år under VM 1958 och fick dela rum med Gunnar på Lillsved inför matcherna i Stockholm och det var ju en enorm ära för mig. Jag sov gott om nätterna, men det hände ibland att jag vaknade och då satt Gunnar upp, framåtlutad, med armarna runt magen. Jag frågade hur han mådde och då sa han att det går snart över, jag lägger mig om en stund, somna du om.”
Agne berättade att Gunnar hade magsår och var orolig för om han skulle kunna motsvara de förväntningar som han tyckte att hela Sverige hade på honom. Skulle belackarna få rätt, att han var för gammal? Han var trettioåtta år.
”Utan Gunnar hade vi aldrig blivit silvermedaljörer.”
Vad tänkte han? Tydde hans allvarliga och vemodiga blick på att han var rörd över att så många kom ihåg honom?
Kanske var det så att han hade glömt hur det kändes att vara glad, att svårmodet hade slitit ut de ljusa minnesbilderna och att även sorgen och lidandet, som hade fördunklat och besegrat dessa, numera hade förlorat sin kraft?
När Jan Malmsjö en gång spelade Danskdödaren i Åke Wihlneys TV-serie från Malmö, levde han sig in i en före detta fotbollsstjärnas tragiska slutfas i ett liv som tidigare hade varit fullsmockat med framgångar, fester och ryggdunkningar, men som när hans ”vänner” bjöd på brännvin, övergått till ett patetiskt svamlande om svunna högtidsstunder i Parken i Köpenhamn. Danskdödaren hade blivit driftkucku.
Det är något av det bästa jag sett Janne göra.
Gunnar var ingen driftkucku. En viss patetik vidlåder dock bilden av Gunnar på ett ölkafé vid Skanstorget tillsammans med enstöringar i en ensamhet, som bara kunde bli större.
Jag tror emellertid aldrig att han lät sig övertalas att berätta om sitt straffmål i VM-finalen mot Jugoslavien i London 1948 eller sin rökare mot Väst-Tyskland på Nya Ullevi 1958.
”Om inte Kurre hade snurrat upp det västtyska vänsterförsvaret och gjort det där 3-1 målet, som återgetts i TV otaliga gånger, så hade Sveriges andra mål, Gunnars oerhört välplacerade skott från c:a tjugo meter, blivit VMs mest omskrivna. Faktum är att han är en av landslagets bästa skyttar genom tiderna, något som glöms bort därför att det är hans bländande teknik, som oftast har framhållits.” Ytterligare ett Agne-citat.
Siw var programledare för ett TV-program, som kallades Fira med Fyran, och for land och rike runt och överraskade människor som fyllde år eller på annat sätt hade anledning att firas. Hon hade bestämt att Gunnar skulle vara veckans ”offer”.
Han sken upp. Han var som en gammal skådespelare som glömde krämpor och bekymmer när ridån gick upp och strålkastarna riktades mot honom och när så Siw tog fram en sprillans ny mandolin, som var en present till Gunnar från TV 4, och föreslog att han skulle spela O sole mio och att de skulle sjunga den tillsammans, upplevde jag det som om hans tillfälliga lyckokänsla skingrade det vemod som jag tidigare tyckt mig märka och för några minuter stod han än en gång mitt på scenen med allt ljus riktat enbart på honom.
”Jag hade nästan kunnat ta i honom, när han la en hörna nere hos mig.”
När kameran hade slutat surra och i den tystnad som uppstod efter gratulanternas applåder, tackade Gunnar för att vi hade varit vänliga att komma och sa att han måste gå vidare. ”Jag har några fler vänner, som jag tror vill uppvakta mig.”
Drygt ett år senare, en dag i mitten av november 1991, kom ett brev. Jag kände igen Gunnars handstil. I kuvertet låg en polaroidbild på Gunnar i ÖIS-tröja. I bakgrunden målvakten Kurt Johansson. Båda ler. Kortet förmodligen taget efter en veteranmatch tidigare under hösten. I nedre högra hörnet står ”Till Siw och Fredrik, Gunnar Gren.”
Samma kväll ringde Tord Svanström och berättade att Gunnar var död. Han hade avlidit i sitt hem.
”Han tog emot en höjdboll från Ville Schwartz vid mittlinjen. I en rörelse tog han ner den med utsidan av högerfoten, lät den till synes sakta sänkas ner på gräset och satte höger sko ovanpå. Han täckte bollen med överkroppen, lutade vänster axel en aning framåt och iakttog motståndarnas högerhalv, som försökte gå runt honom för att erövra bollen. Gunnar drog den någon decimeter bakåt med dobbarna och lättade sedan upp den på vänster fot och över halvbacken och rundade denne, som var på väg framåt på Gunnars högra sida, och tog emot den på bröstet, som han drog in och på så vis dämpade bollen, som mjukt lade sig tillrätta under hans högerfot igen. I nästa moment tog han tre trippande steg framåt, drog upp armbågarna, såg Agne springa mot vänster hörnflagga, och smekte med höger insida bollen runt två blåvitrandiga spelare. Halvbacken var långt bakom honom. Agne tog emot bollen med höger fot, fintade en rörelse åt vänster kortlinje, som ställde deras back, såg Rune vid halvcirkeln utanför strafflinjen och Rune sköt på volley.”
