Vad är poängen med fotbolls-fanatismen?
"I år har jag lovat mig själv att dämpa förväntningarna en smula för att förhoppningsvis kunna vara snäppet gladare i slutändan."
En ny allsvensk fotbolls-säsong är i annalkande. En ny säsong med förhoppningar och hos många övertygelsen om att i år kommer ÖSK att närma sig toppen. I år kommer storstadslagen att få känna på närkingskt stål. I år ska vi på allvar ta upp kampen med de på förhand stora. Det räcker ju att titta på nyförvärven för att ärligen kunna säga att det ser riktigt bra ut. Vilket ÖSK-fansen tror även i år. När cirka 500 personer sagt sitt på Svenska Fans Örebrosida (Svartvitt) så tror sexton procent att ÖSK vinner allsvenskan. Ytterligare tolv procent anser att ÖSK kommer att placera sig bland de tre främsta! Är det realism eller fantasier och drömmar från personer som inte har fötterna där de borde vara? Om nio månader har vi svaret.
Men handen på hjärtat, är det inte precis samma övertygelse som allt för många av oss hade även ifjol. Och året innan det. Och så vidare. Ifjol var det en ny arena som entusiasmerade och ett nytt underlag som skulle ge oss fördelar i kampen om medaljer. Lägg därtill en nyinförskaffad utmärkt målvakt, en försvarare som var en av superettans bästa, en dansk mittfältsmotor som skulle bli något i närheten av en viss isländsk gigant. Lägg därtill två mycket lovande forwards där väl åtminstone en av herrar Lundblad och Kuhi skulle få sitt definitiva genombrott och frälsa oss med en sådär tio-tolv pytsar. Det var i alla fall undertecknad helt övertygad om! En plats bland de fyra-fem bästa tycktes given...
Det blev inte riktigt så. Många av spelarna levde av olika anledningar inte upp till fansens förväntningar. Men det är en realism som inte alla tar till sig i år. Med facit i hand kan man ändå säga att säsongen ändå var klart godkänd för vårt kära ÖSK, särskilt med tanke på den förargliga måltorkan under säsongens mitt. Och för en gångs skull var det på ett tidigt stadium klart att vi skulle undvika bottenstriden. Så skönt!
Hursomhelst, i år är forwardproblemet löst! Hoppas och tror vi! Två nya norrmän har inhandlats, för att inte prata om Ricardo Costa som verkligen sett grym ut på försäsongen. Vi har även breddat mittfältet med en duktig (?) vänsterspringare och unge Patrik Haginge har verkligen gjort skäl för de förhoppningar som hugade spekulanter i det tilltänkta riskkapitalbolaget hoppats på. Vi hoppas till mans att dessa positiva signaler håller i sig även när allvaret börjar.
Men låt oss stanna upp och tänka till lite. Det är i alla fall något som undertecknad gjort mer än vanligt jämfört med tidigare säsonger. Vi fotbollssupportrar har ju en obändlig förmåga att utöva självbedrägeri. Vi hoppas att laget skall bli bättre än säsongen innan och det är ett hopp som snabbare än vi kan säga Furuseth-Olsen övergår till tro, för att inte säga fast övertygelse om att det egna laget kommer att göra bättre ifrån sig i år jämfört fjolåret.
Vi har dessutom oerhört lätt att glömma att även andra lag värvar duktiga spelare, höjer träningsdosen och förbättrar förutsättningarna till bra träning. Även andra lag förbättrar organisationen, ändrar kosten till det bättre och allt annat som gör att ett lag ökar i slagstyrka. Så för att en tabellposition ska kunna förbättras så krävs det inte bara att det egna laget ska höja sig ett snäpp mer än allsvenskans kombatanter. Man bör helst också ha en hel del tur, vilket inte alltid är så enkelt när man supportar ett lag med sämre ekonomiska resurser än många av motståndarna.
Kärnfrågan är given; Hur och i vad skall man finna positiv näring i sitt fanatiska fotbollsintresse? Efter 35 år orkar jag inte lura mig själv längre (ÖSK har under denna tid som bäst lyckats ta stora silvret i allsvenskan). Att sänka förhoppningarna till en, uppenbarligen, rimligare nivå är kanske ett steg på vägen för att inte bli besviken år ut och år in. I gisslet av att vara en fotbollsfanatiker så innebär missade förhoppningar obenhörligen mörka moln på ens himmel när laget i slutändan inte presterar det man väntar på. För säg den äkta och innerliga supporter som inte lider grymt när det går emot det egna laget? Men hur kul och kreativa är dessa förbannelser och denna dysterhet? I hur många år till vill man ligga och stirra tomt upp i taket och fundera på vad livet har för mening efter ännu fler grusade förhoppningar?
Eller ska man i sin jakt på sportsliga triumfer och egen glädje på något konstlat sätt hitta andra klubbar att stödja med sin fanatism? Klubbar med större potential att ge en de efterlängtade glädjeutbrotten? Real Madrid eller Milan i fotbollen, kan det vara något? Eller man kanske rentav ska bli en fanatisk supporter av Sandviken i bandy, Detroit Red Wings i NHL, Örebros volleyboll-damer, BK Pergamon från Göteborg i den svenska bowling-eliten eller varför inte Bangolfklubben Tantogården, ett annat lag som sägs vara suveräna dominanter i sin sport. Är det någon som vet vilket lag som är kungar i varpa?
Så är det inte inom en annan av de stora nöjesgrenarna, musiken. Visst händer det ofta att ens favoritartister släpper medelmåttiga, för att inte säga direkt dåliga, skivor. Men i musikens värld kan man i alla fall gå tillbaka till ens skivsamling och hela tiden få kickar av gamla favoritplattor. Dåliga skivor bryr man sig inte om, men hur negligerar man sorgliga fotbollsresultat? Ens musikfokus genererar mer eller mindre bara glädje. Men hur många gånger orkar man i sin hunger efter sportsliga framgångar sätta sig och titta på en inspelad match från förr, bara för att få uppleva en härlig seger? Sa jag att mitt andra stora favoritlag är Tottenham Hotspurs, engelska medelmåttornas lag personifierat? Grattis till utsökta val, Dennis Karlsson!
Ingen kan emellertid klandra oss ÖSK-are för att vända kappan efter vinden. För hur många patetiska kommentarer typ "jag har alltid hållit på Djurgården" har man inte fått höra de sista åren? Vi ÖSK-are är, trots allt, betydligt stoltare än så. Men i år har jag lovat mig själv att dämpa förväntningarna en smula för att förhoppningsvis kunna vara snäppet gladare i slutändan. Men om inte annat så kan man som ÖSK-are glädja sig åt att vi äntligen har stommen till en riktigt bra klack. Inramningen runt planen kommer under alla omständigheter att bli bättre. Det är i alla fall ett som är säkert!
Dennis Karlsson
Frilansskribent
