Krönika: Baxter - bara ett namn
För tidigt att kritisera Baxters coachning? För att citera Zlatan: Absolut inte!
HIF:s inledning har spelmässigt varit kontrasternas inledning. Bara säsongsupptakten 2004 är sämre med två inkasserade poäng (1-1 BoIS (b), 1-2 Kalmar FF (h) och 1-1 Djurgården (h).) Spelmässigt har HIF under korta stunder pulvriserat sitt motstånd. Under de längre stunderna har det dock varit ombytta roller där HIF agerat slagpåse.
Jag var en av många som korkade upp den finaste champagnen när Stuart Baxter blev klar för HIF. Och jag är lika lycklig än i dag. Att det gått dåligt spel- som resultatmässigt kan man givetvis skylla på många saker. Men de åsikter som lagts fram har varit en tydlig lögn. För dåliga nyförvärv ropar någon, den infekterade stämningen bland bossarna säger en annan. Men bakom denna fasad gömmer kan det mycket väl gömma sig en känslig sanning. Stuart Baxter, vars namn inger så mycket respekt att nästan motståndarna lyssnar mer på honom än på sin egen tränare, kan inte motivera spelarna (jag vill tillägga ett frågetecken, diskutera gärna). Eller är det så att han förlorat fingertoppskänslan? Mot Djurgården verkade det inte som att den så eftertraktade coachningen fått plats i bagaget upp till Stockholm.
Bristande motivation och märklig coachning bakom resultaten ?
Att spelarna verkade omotiverade kan vi nog alla enas om. Stuart Baxters coachning har inte haft samma utrymme i medias stora och kritiska värld. När jag kritiserar Stuarts coachning är det mer pga de spelare han inte använder än de som byts in och ut under matchens gång. Den så omtalade regeln om att maximalt använda tre spelare som inte har ett EU-medlemskap i en matchtrupp gjorde att Baxter och Eklund fick tänka om lite. Att starta med Andreas Landgren var djärvt och gav förmodligen hela Sveriges gnällspik (dialekten gör en hel del) Lars-Åke Lagrell en rak höger mitt i nyllet. För visst förlitar sig HIF en hel del på sina yngre förmågor. Just denna gång gick det inget vidare för Landgren och han fick sig en ordentlig utskällning av försvarskollegan Fredrik Björck (som var var nånstans på Djurgårdens andra mål?). Eftersom man inte ska lägga alldeles för stor press på de yngre tog Baxter med sig Adama Tamboura som back-up om det skulle gå som det faktiskt gick. Och eftersom Baxter för det mesta är en klok herre lämnade han inte kvar McDonald Mariga i Helsingborg och även Razak Omotoyossi fick spela i brist på andra alternativ. Det innebar att HIF:s skyttekung 2006, Olivier Karekezi, fick stanna i Helsingborg. Ni protesterar säkert över att jag ser det som fel, men jag kommer till saken. För saken är ju den att slösar man Olivier Karekezi som givetvis ska spela för att ha med Adama Tamboura, då ska han (Tamboura) givetvis starta, inte agera reserv. Att använda Andreas Landgren i en bortamatch mot Djurgården som HIF inte lyckats ta poäng i sedan 2002, känns mer dumt än smart. Pressen på honom blev för stor även om han såg cool ut emellanåt. För första gången saknade jag Franco Miranda på vänsterbacksplatsen. Som offensiv spelare är han bättre.
Måste vinna mot Elfsborg
Nu är det mästarna Elfsborg som abonnerar på resultatet 1-1 som kommer till stan och skulle HIF gå segrande ur den kampen, ja då är det starkt. Problemet med HIF är att efter en övertygande seger på Olympia infinner sig en falsk trygghetskänsla. För när det drar ihop sig för bortamatch, då förvandlas de självsäkra och trygga profilerna till små, rädda och hjälplösa barn. En seger mot Elfsborg eller guldet är helt kört (vilket det redan lär vara). Du misstycker säkert och säger att det bara är tre matcher som lagts till handlingarna. Må så vara, men kom ihåg att Allsvenskan bara blir mer och mer jämn och att Elfsborg, som vann guldet i fjol, bara förlorade två matcher under guldåret. De förlusterna har HIF redan åkt på.
Inte ens Baxter är odödlig
Skulle resultaten fortsätta att utebli och spelarna blir allt mer loja, ja, då ser det mörkt ut för Baxter. För även om namnet Baxter känns mäktigt krävs det inte särskilt mycket för att en tränare ska få lämna sin post. Peter Swärdhs problem var att han inte lyckades motivera spelarna. Ser man till HIF:s spel känns det igen. Självklart ska HIF vara rädda om en tränare av Stuart Baxters kaliber, men låt oss vänta med att säga att det är en supercoach och att han är bäst osv. Han måste uppfylla ryktet också.
För som det är sagt så många gånger förr, man kan inte leva på gamla meriter. Låt oss se hur han klarar sitt arbete när det bjuds på klassmotstånd på tisdag.
