Krönika: Iakttagelser från sektion E, del 2
Vad hände med ÖSK i andra halvlek då? Ja, jag skulle ge bra mycket för att få varit med i omklädningsrummet och hört vad Patrick Walker sa till spelarna. Stod han mitt på golvet och skällde som en bandhund så att nästan alla spelare var färdiga att göra i byxorna, eller hade han med sej taktiktavlan in, ritade och berättade vad som gått fel? Nåt måste han ha gjort för när spelet blåstes igång var det ett helt annat lag på banan.
Äntligen! Det satt hårt inne men min teori visade sej hållbar till slut. 0 – 0 mot Gefle, 1 – 1 mot Elfsborg efter att ha legat under med 0 – 1 och så slutligen 1 – 1 mot GAIS där ÖSK faktiskt tog ledningen. Och med allt det här som underlag drog jag den självklara slutsatsen att Örebro SK var på väg mot årets första seger. Visst är det skönt att få rätt!
Var det rättvist då? Nä, det kan man nog inte påstå. Var det kul då? Ja, när Patrik Haginge dundrade in 1 – 0 med ett fint långskott, först då blev det roligt, men det tog nästan 2/3 av matchen innan det blev skojigt. Men det var verkligen en match med 2 ansikten.
I första halvlek stod ÖSK inte att känna igen för 5 öre. Absolut ingenting fungerade, inte heller Trelleborgs offensiv tack och lov. Hade ÖSK mött ett bättre organiserat lag hade inte förlustnollan varit intakt, det är en sak som är säker. Men bollen ville inte in i mål för Trelleborg och vi i Örebro är i varje fall glada för det.
I övrigt tyckte jag det var mera kramp än kamp. Trelleborg hade en rad resultatlösa hörnor, många av dom var frukten av ett litet krampaktigt spel från ÖSK: s sida. Anfallen fastnade oftast på mittfältet och spelare såg lite rädda ut på något underligt sätt. Det här var ju absolut inte premiären, det var inte en bortamatch utan det var hemmamatch mot ett lag som man känner ganska så väl efter att ha gått hand i hand med genom Allsvenskan och Superettan under större delen av 2000-talet.
Och varför envisades Svartvitt med att hela tiden försöka slå sej fram på vänsterkanten. Sebastian Henriksson, för dagen högermittfältare - hjälpgumma som han är - fick nästan ingen boll alls att jobba med. När det inte fungerar på ett ställe så borde det väl inte ta 45 minuter att komma underfund med att det kanske lönar sig att prova en annan taktik. Och framför allt att det inte lönar sej att mata långbollar som hela tiden tas om hand om av rödklädda Trelleborgare.
Det gick faktiskt så långt att jag i slutet på första halvlek funderade på om jag skulle resa mig upp och åka hem. Publiken buade ordentligt åt spelarna när dom lommade iväg mot mittgången för att ta paus. Ganska så välförtjänt tyckte jag och skulle vi klara ett oavgjort resultat igen fanns det nog anledning att inte vara allt för missnöjd. Ungefär så kändes det just då.
Vad hände med ÖSK i andra halvlek då? Ja, jag skulle ge bra mycket för att få varit med i omklädningsrummet och hört vad Patrick Walker sa till spelarna. Stod han mitt på golvet och skällde som en bandhund så att nästan alla spelare var färdiga att göra i byxorna, eller hade han med sej taktiktavlan in, ritade och berättade vad som gått fel? Nåt måste han ha gjort för när spelet blåstes igång var det ett helt annat lag på banan.
Visst, det dröjde 20 minuter innan målet kom men plötsligt hade det börjat komma bollar på mål, mot en ständigt plockande Fredrik Persson. Men vilket mål det var, Patrik Haginge bryter, får med sej bollen och bara avancerar och avancerar. Finns ingen att passa så det är väl bara att skjuta och vips är 1 – 0 ett faktum. Men på något sätt kändes situationen ungefär som, nä nu får det vara nog, händer inget får man väl fixa det själv, ungefär så. Nu fick väl tv någonting att visa på sporten ikväll. En riktig pärla, sådana ser man inte ofta.
Och sen började ÖSK med det som jag har efterlyst i så många krönikor, nämligen – SKJUT! Larsen sköt, Nordback sköt, Henriksson och Näfver försökte med inspel och skott. Så ska det se ut för förr eller senare är det en slumpboll som trillar in, tar på någon försvarares ben och ställer målvakten eller blir till en stolpe-stolpe-ribba-in typ.
En spelare som är värd en liten extra eloge är Nedim Halilovic. Hemma i Kroatien befinner sej nämligen Halilovics fru som är höggravid och har redan gått över tiden. Men den käre Nedim gör allt vad han kan för att det ska fungera så bra både för sin familj och för sin arbetsgivare. Sådant där kallas lojalitet och det förtjänar en stor eloge.
Nedim var som vanligt på hugget och oroade ständigt Trelleborgs försvar i andra halvlek. Även i första var väl Nedim en av dom spelare som klarade sej hyfsat även om det inte är lätt för en anfallare att göra hela jobbet ensam utan understödjande lagkamrater.
Sen fick vi också svaret på om ÖSK: s nye straffläggare heter Lars Larsen. Så är tydligen fallet. Andra raka matchen i rad där Örebro från straff förresten, det är inte utan att man måste lyfta lite grann på ögonbrynen. Visst var det match i Svenska Cupen förra matchen men ändå. Johan Pettersson blir nedriven i straffområdet och domare Sven-Martin Åkesson pekade resolut på straffpunkten. Det var väl kanske inte den mest självklara straffsituation jag sett men heller inte den mest tveksamma å andra sidan.
Larsen väntade iskallt ut Fredrik Persson och lätta in bollen i det högra burhörnet och 2 – 0 var ett faktum. Det var också det förlösande faktumet att Örebro skulle vinna den här matchen, det skulle inte komma någon sån där förhatlig kvittering med matchens sista spark.
Så här i efterhand är det ju ganska så lätt att konstatera att tränare Patrick Walker coachade rätt. Jag satt faktiskt och väntade på ett tidigt byte, kanske redan i halvlek då spelet inte fungerade och försvaret klickade ibland och då särskilt som Magnus Wikström lyckats spela till sej ett gult kort. Men Walker gjorde bara ett byte och eftersom Johan Pettersson var den som fixade straffen och därmed säkrade segern var det helt rätt coachat. För att inte tala om vändningen i andra halvlek.
Nu är det väl läge för lite statistik- och teori-snack. Två lag är obesegrade så här långt i årets Allsvenska, svenska mästarna Elfsborg och nykomlingen Örebro SK. Ett lag har släppt in lika få mål är ÖSK och det är Hammarby som i likhet med ÖSK släppt in 2 bollar så här långt. ÖSK snittar med 1 gjort mål och ½ insläppt mål per match. Inte illa, inte illa. Naturligtvis hade det känts betydligt tryggare om ÖSK stått som segrare i dom tre inledande matcherna och parkerat högst upp i tabellen med 12 poäng men nu är det som det är. Läget hade kunnat vara mycket värre.
Vidare kan vi konstatera att hur det än går så kommer Trelleborg inte att ta några 4 poäng på ÖSK som dom gjorde förra året. Och naturligtvis är listan med lag som kan ta 6 poäng på ÖSK ytterligare decimerad. 9 lag återstår. Nu väntar närmast IFK Göteborg och om en vecka vet vi om listan är nerbantad till 8 lag som har chansen på 6 ÖSK-poäng.
Låt oss nu glömma första halvlek och istället bevara andra halvlek i våra svartvita hjärtan. Och framför allt hoppas att det är det spelet som Örebro tar med sej till nästa måndag då det åter är match på Behrn Arena. Två hemma-matcher i rad alltså och sedan väntar Hammarby borta. Ja, det här kan vara början på en väg mot flera bra matcher, för i stort sett har ÖSK stått upp mot övriga fotbolls-Sveriges nederlagsprofetior. Och lite grann infriat fansens förhoppningar.
En annan sak som sakta men säkert börjar fungera är den nya klacken på Sektion E, sakta men säkert så får vi nog med oss hela läktaren. Det är också kul att se nya läktaren välbesökt och med ståplats-Kubanerna i mitten sjungande och klappande. 6605 personer på läktare på Valborgsmässoafton det är väl inte helt underkänt det heller. Särskilt som om motståndarna inte är kända för att locka allt för stora skaror till fotbollsarenorna.
Nej, nu är det dags att pusta ut, konstatera att det gick vägen trots allt och slutligen göra som min favorit Rolf Zetterlund och inse att: ”det var en match med två halvlekar”
Vi ses på Behrn Arena den 7: e maj!
