HIF tappade spel och poäng

Efter en bra första halvlek tappade HIF både spel och poäng i en tafatt andra.

HIF gjorde en bra första halvlek, men var nära att sjabbla bort samtliga poäng i en något tafatt och väldigt försiktig andra halvlek.

Premiärnerver
Att det var premiär gick inte att ta miste på. Förväntningarna hos spelarna var synbara och likaså nervositeten. Felpassningarna och tveksamheten i positionsspelet på plan var tydlig och matchen kom aldrig upp i någon högre nivå. Detta delvis för att HIF faktiskt slutade spela konstruktivt i andra halvlek.

Men nu var inte allting negativt. Under den första halvleken hade HIF kontroll på matchen. Landskrona inledde piggt de första tio minuterna, men därefter var det rödblå dominans. HIF var effektiva och spelade vägvinnande, och mycket riktigt dunkade Peter Graulund in matchens första mål, framspelad av Gustaf Andersson. Landskrona hade inte lärt sig hur man träffar innanför målramen och HIF anföll snabbt. Thando Mngomeni firade stora triumfer med sin vänsterfot och allting såg fint ut till halvtidsvilan.

"En match med två halvlekar"
Allting frid och fröjd, tänkte man. Men i andra halvlek kom Landskrona ut som ett nytt lag. Klyschan "det var en match med två halvlekar" blev påtagligt aktuell, när HIF blev passiva och hemmalaget pressade på.

Stundtals såg det lite virrigt ut i HIF-försvaret, mycket på grund av att kommunikationen mellan målvakt och backar verkade lite...bristfällig. Tack vare uppoffrande slit för backlinjen fick HIF ändå med sig en poäng och det är man nog ganska nöjd med. Målet som Landskrona gör, däremot, såg riktigt billigt ut. Om det beror på missförstånd mellan Rosén och backarna eller vad, är svårt att säga, men snyggt var det inte.

Om HIF var bättre i första, så var BoIS totalt spelförande i andra. Det var, således, en viss lättnad som infann sig när domaren blåste av.

Helhetsintryck
Som helhet gör HIF, som ni kanske förstår, en bra första halvlek och en lam andra.

Passningsspelet var stundtals riktigt lovande under den första halvan av matchen, för att sedan nästan bli obefintligt minut 46-93. Thando Mngomeni som var så dominant i första halvlek, mattades i andra och spelbilden passade inte alls honom - han är ingen kraftspelare.

Försvarsmässigt såg det bättre ut än anfallsmässigt, om det inte vore för uppoffrande och starkt spel av de defensiva spelarna skulle HIF inte fått med sig någon poäng alls. Många var gångerna som HIF:are offrade sig hänsynslöst för att täcka skott eller göra sista-sekunden brytningar. Och tur var väl det.

Nej, som helhet kan man inte vara nöjd. Varför backade man ner och blev så försiktiga när det sett så stabilt ut i första halvlek?

Motståndet, då?
Jodå, Landskrona gjorde en bra match, det ska sägas. Detta trots att Jörgen Pettersson var tandlös som en Ukrainsk 95-åring. Johan "Bambi" Andersson var lagets bästa spelare och ynglingarna i försvaret skötte sig okay, men hade å andra sidan inte mycket att göra under sisådär halva matchen.

Men nu är Allsvenskan igång, och det känns skönt att ha avklarat premiärmatchen. Det blir bättre mot Kalmar, det är jag faktiskt tvärsäker på.

Reflektioner:
- Dinei fick ingen varning. Däremot fick fyra andra HIF:are varning, domaren hade svårt att bestämma sig för EN toleransnivå.

- Landskronas bortdömda mål. Tveksamt. Det är 50/50 och i de situationerna får målvakten frispark i 99% av fallen.

- Graulund och Anders Friberg är inte bästa vänner. Smockan hängde i luften vid flera tillfällen.

- Atiba Hutchinson kan mycket bättre, kom inte med tillräckligt i spelet och såg lite vilsen ut i sin offensiva roll.

- HIF-supportrarna hördes betydligt mer än hemmasupportrarna. Alltid något som kan göra en lite glad.

0 kommentarer