Crawley Town - Portsmouth
0 - 2

Sylvia - Örgryte 0-4

Örgryte körde över Sylvia på bortaplan

Regnet öser ner och det är kanske 8 grader i luften när spelarna kommer in till match. Det med andra ord inget vidare väder för fotboll. Som tur är har ingen talat om detta för spelarna i ÖIS:s startelva denna kväll. Det är nämligen ett taggat och spelsuget gäng som kommer till start och redan på avspark får vi se en fyndig variant där ÖIS flyttar upp Alexandros Pappas och Christian Lindström långt upp i planen för att skapa ett övertag på Sylvias vänsterkant (det såg lite ut som att man var inspirerade av den klassiska avspelsvarianten i handboll där man flyttar över en kantspelare till motsatt kant för att på så sätt skapa ett räknefel i motståndarens försvar). Tyvärr så misslyckades varianten då den långa bollen från Magnus Källander rensades undan av Sylvias vänsterback. Tonen för matchen sätts dock redan under de första minuterna; det är ÖIS som för spelet och man skapar under de inledande fem minuterna en halvchans då Samuel Barlay tar sig fram på vänsterkanten och får in en fin boll i Sylvias straffområde, men då Ken Fagerberg och Boyd Mwila missförstår varandra rinner chansen ut i sanden. Inledningsvis präglas matchen i övrigt av relativt öppet spel och det finns hela tiden stora ytor på kanterna för Boyd och Christian Lindström. Under den inledande kvarten skapar ÖIS en viss press mot Sylvias backlinje även om de riktigt heta målchanserna lyser med sin frånvaro. Det bästa man mäktar med är när Boyd, på en krossboll från Pappas, tar sig förbi sin back och får iväg ett avslut som blockeras av en Sylvias backar.

Bäst i ÖIS under den inledande halvtimmen var Barlay, som verkade vara på ett alldeles strålande spelhumör, och som hela tiden spelade smart och med kraft, Källander som styrde och ställde på mitten, och Boyd som stundtals hade fullkomlig lekstuga på sin vänsterkant. Backlinjen spelade tryggt och höll hela tiden uppe laget så att det blev svårt för Sylvia att skapa några ordentliga chanser. Här ska Martin Strömberg ha en eloge då han på ett föredömligt sätt löste de luckor och problem som stundtals uppstod på ÖIS:s vänsterkant. I den 20:e minuten var Ken på väg att bli helt fri med Sylvias målvakt efter en elegant genomskärare från ÖIS:s mittfält, men han stoppades i sista sekunden genom en glidtackling, i bästa åttiotals stil, från Sylvias mittback Mikael Cupan. Ken såg annars lite bortkommen ut inledningsvis och kom inte riktigt rätt in i situationerna och han verkade inte heller vara riktigt vän med bollen (en hel del felpass och bolltapp under första halvtimmen).

I den 23:e minuten skapar ÖIS en bra chans då Boyd kastar ett inkast till Källander, Källa spelar tillbaka till Boyd som drar sin back och spelar in bollen till Strömberg, som tagit sig in i straffområdet, och som i sin tur klackar bollen till Ken som befinner sig i ett bra läge för avslut, men tyvärr tar vår unge lovande anfallsspelare lite för lång tid på sig och Sylvias backar lyckas peta ut bollen till (en resultatlös) hörna. So far, so good.

Att flytta ner Källander i en av de defensiva mittfältspositionerna visade sig vara ett lyckat taktikdrag från Janne Carlssons sida. I den mer tillbakadragna positionen fick Källander gott om tid och utrymme och kunde på så vis fungera som en lugn och trygg bas i uppbyggnaden av ÖIS:s spel (samspelet med backlinjen fungerade igår föredömligt och Sylvias anfallare och mittfältare hade svårt att komma åt bollen i uppspelsfasen). Igår fick vi se Källa spela upp hela sitt register; de klassiska nätta piruetterna för att skaka av sig sin motspelare, de klockrena brytningarna, och de tjusiga framspelningarna. I gårkväll kontrollerade Källa tid och rum och det var stundtals som att vara tillbaka på Gamla Ullevi säsongen 2002 (så bra var han). ÖIS fick igår det utrymme på mittfältet som man så väl behöver för att få igång ett ordnat anfallsspel och i första halvlek skapade man gång på gång bra tryck mot Sylvias försvar. Det enda som fattades var de vassa avsluten (dags för Barlay, Boyd, Ken och Lindström att träna avslut inför torsdagens match mot BK Häcken). Jag tror jag räknade till att ÖISarna fick sju eller åtta riktigt bra skottlägen täckte av Sylviaförsvaret under den första halvleken för att man var för omständliga och tog för lång tid på sig att komma till skott, hade man varit lite vassare där hade man inte behövt vänta till den 43:e minuten på det förlösande målet.

Inför matchen var jag mycket tveksam till valet av Alexander Mellqvist som defensiv mittfältare. Nu visade det sig att jag i framtiden gör bäst i att hålla käften för Mellqvist tillsammans med Barlay och Källander på det centrala mittfältet visade sig vara ”a match made in heaven”. Samarbetet mellan dessa herrar fungerade alldeles utmärkt och spelet, såväl defensivt som offensivt, gav mersmak. Det var kanske därför extra glädjande att det var just Mellqvist som stod för 0-1-målet. Även om det kändes som att ÖIS kontrollerade matchen fullständigt fram till målet så fanns det hela tiden en gnagande oro att om Sylvia bara stod upp hela halvleken så kunde matchen sluta precis hur som helst. Och då gör han entré; Alexander Mellqvist! Efter en tilltrasslad situation där Ken nickar ihop med en Sylviaspelare, som blir liggande, når Källa bollen som tar sig in i straffområdet och får på ett skott som täcks av en Sylviaback. Bollen når, kanske lite turligt, Mellqvist som iskallt nätar. 0-1. Hej då Sylvia!

0-1-målet föranleddes dock av en något tveksam situation där en Sylviaspelare blir liggande, och tar sig mot huvudet, efter en nickduell med Ken (han är tuff, han är hård, Ken Fagerberg) och där hade det nog varit motiverat för domaren att blåsa av spelet för huvudskada. Strax efter 0-1-målet blåste Johnny Lundbäck för halvtid.

Andra halvlek inleds med hög press av ÖIS vilket leder till en hel del tjongande från Sylvias backlinje och det är inledningsvis riktigt dålig kvalitet på spelet, från båda lagen. Det böljar fram och tillbaka men det ser ändå hela tiden ut som att ÖISarna har saker och ting under kontroll. Så här i efterhand kan det sägas att det såg ut som att ÖIS hela tiden hade en man mer än Sylvia på plan. I varje situation var det övertag för ÖISarna. Robin Jonsson och Marcus Dahlin spelade i stort sett hela tiden två-mot-en mot Sylvias anfallare. Om försvarspelet fungerade fin-fint under inledningen av andra halvlek kan tyvärr inte detsamma sägas om det egna anfallsspelet, under de första 5 minuterna av andra halvlek skapades intet. I den 51:a minuten kommer så en kanonchans för ÖIS då Mellqvist drar upp tempot en bit in på Sylvias planhalva, avancerar med bollen under kontroll och sticker in en boll på Ken som befinner sig strax utanför straffområdet, bollen når dock aldrig fram till Ken, utan passningen bryts av en Sylviaspelare, men Barlay vinner direkt tillbaka bollen i en närkamp med en av Sylvias backar och får fram bollen till Boyd som distinkt drar till på direkten: det sjunger i ribban; lite lägre och det hade varit 0-2 redan där. ÖIS börjar nu mer eller mindre fullständigt ta över matchen även om Sylvia stundtals lyckas skrapa ihop tillräckligt mycket mod för att få fram en och annan strumprullare mot Dick Last.

I den 68:e minuten kommer så ÖIS-mål nummer två och det kom lika lekfullt som barn trär upp pärlor på tråd; Källander till Fagerberg till Lindström till Barlay. Pang, boom, tjoff liksom! Det är alltså Källander som återigen håller i dirigentpinnen genom att lyfta ner en boll djupt på Sylvias planhalva, bollen hinns upp av Ken innan kortlinjen och lyfts in mot straffområdet där Lindström skarvar den vidare till Barlay som enkelt kan göra 0-2. Stor glädje i Lirarnas lag - tappade suckar och hängande huvuden hos Sylviaspelarna. Saken var helt enkelt biff.

Kvällens fotbollslektion hade dock bara börjat, och Sylvia hinner knappt göra avspark innan de är tvungna att hämta ut bollen ur maskorna igen. Den här gången är det Mentor Zhubi (inbytt mot Boyd i 64:e minuten) som hamnar i målprotokollet. Målet föranleds av en tveksam insats av linjemannen (eller förresten den är inte i närheten av att vara tveksam utan det är en klar felbedömning av linjemannen) som dömer hörna till ÖIS fast det är Lindström som har ut bollen över sidlinjen. Hörnan tas av Pappas som slår en precis boll mot första stolpen där Dahlin möter för en skarv mot bortre stolpen där Mentor finns och kan sätta till skallen; 0-3. Ridå för Sylvia. Och nu börjar gnället från Sylviaspelarna (två varningar för snack i nästan direkt anslutning till 0-3).

ÖIS har efter 0-3-målet fullständig kontroll på matchen och trycker tillbaka Sylvia djupt ner på egen planhalva. I den 77:e minuten byts Ken ut mot en tänd och ambitiös Zé Rony. Matchen är egentligen död då Sylvia helt har vikt ner sig och ÖISarna spelar lugnt och kontrollerat. Källa fördelar boll ut på kanterna och ÖIS kommer till ett par halvchanser, bland annat har Zé Rony ett bra avslut som målvakten räddar till hörna i 78:e minuten. Det mesta handlar om Zé Rony nu. I 82:a minuten får ÖIS en frispark stax utanför Sylvias straffområde som Zé Rony absolut vill ta (det ser till och med ut som att han tjafsar till sig frisparken från Källa men det kanske bara var en missuppfattning från min sida). Frisparken blir dock fullkomligt misslyckad och man hinner tänka; ”någon Afonso är han då inte den där Zé Rony”. Jag borde ha haft bättre förstånd, jag borde ha lärt mig av mina tidigare misstag (Mellqvist etc.). 0-4 kommer nämligen genom just Zé Rony som efter en nick av Pappas, tar sig förbi sin försvarare, och elegant placerar bollen intill målvaktens högra stolpe. Lättnad, glädje, eufori? Förmodligen allting på samma gång, i vilket fall som helst är det länge sedan man såg en spelare bli så lycklig efter ett mål som Zé Rony blev efter sitt mål. Efter målet spelar ÖIS lekfullt och enkelt av matchen.

Sylvia då, hur var de? Tja, vad ska man säga, kanske att tränaren Bajen Olssons ord bäst sammanfattar kvällen ”vi kan bara tacka för lektionen”. Jepp, uhu, du har så rätt, så rätt. Se, lyssna och lär, det kan ni behöva. Sylvia var helt enkelt inte mycket att ha i gårdagens match och det ska sägas att man redan i första minuten kände ”att det här ska nog gå bra”, ”det här ska inte vara några problem”, ”de väger lätt och hänger inte med i tempot”. När firma ”Källander & Sons” (d.v.s. Källa, Mellqvist och Barlay) drog upp bolltempot så hade inte Sylvias innermittfält mycket att sätta emot, utan de såg tunga och stabbiga ut och fick mest jaga boll i första halvlek. Seger med 0-4 alltså, ett gott dasgsverke från ÖISarn, men det ska samtidigt understrykas att det unga Norrköpinglaget aldrig utgjorde något större hot mot ÖIS, utan lyckades enbart skrapa ihop en och annan halvchans under hela matchen. I andra halvlek var det bara ett lag på planen (OK, en överdrift men vad fan…). Som en värdemätare inför matchen mot BK Häcken vet jag inte riktigt hur man ska se på matchen mot Sylvia men vad spelar det för roll; smällkaramellen 0-4, med bud på både 0-5 (Ken borde satt något av sina lägen i första halvlek) och 0-6 (Boyds ribbträff i 51:a minuten), kan vi suga på ända tills på torsdag kl. 19.00 då det är dags för nästa gäng till mangling. Här kommer (nya) ÖIS!

I vår ”införmatchentext” hade vi vissa förhoppningar och önskningar, låt oss avslutningsvis se hur det gick med den saken:

(1) Stabilt backspel med självförtroende och pondus – Check!

(2) Aggressivt mittfältsspel med hög press – Check!

(3) Varierat och rörligt anfallsspel – Check!

(4) Ett ställningstagande om att man hör hemma i den övre delen av tabellen – Check!

(5) Hjärta – Check!

(6) Glöd – Check!

(7) Samba-rödblått – hmm, ehh, låt mig se nu, hur var det nu med den saken, hmm, ehh… äh, vad fan – Check!*

Statistik

IF Sylvia – Örgryte IS 0-4, 21 maj, kl. 19.00, Idrottsparken, Norrköping

0-1 Alexander Mellqvist, assist Magnus Källander, 43 minuten.
0-2 Samuel Barlay, assist Christian Lindström, 68 minuten.
0-3 Mentor Zhubi, assist Marcus Dahlin, 70 minuten.
0-4 Zé Rony assist, Alexandros Pappas, 84 minuten.

Domare:Johnny Lundbäck

Publik: 671 personer (varav ca. 50 ÖISare).