Fredriks älskade fotboll (4)
5-1 mot Elfsborg och ett allsvenskt ÖIS-mål av den blott sjuttonårige Johan Elmander! Med Fredrik Ohlssons hjälp förflyttar vi oss till den 1 juli 1999. Ett år då ÖIS blev fyra i Allsvenskan. Läs och njut.
"Bussiga bänkkamrater"
Det är dags att gå upp och sätta sig. Jag åtnjuter privilegiet att få sitta på Hedersläktaren. Varje år skänker ÖIS mig biljetter till alla hemmamatcher och det på en så traditionsmättad och ärofull kultplats! Jag är både rörd och stolt över denna generositet. Det är kanske som tack för långt och tålmodigt buret lidande, vad vet jag? Eller är det så att det finns dom som förstår att jag är drabbad av den stora kärleken, som ingen frestare i världen kan spräcka? Belöningen är i så fall rundhänt!
Som en vänlig Cerberus tar vaktmästaren Göran Andersson emot med program till ”matchen och signalsystemet”, som man sade före digital datatid, och i trappan upp möter jag planchefen Leif Canebring, vars ansvarsfulla uppgift det är att vårda Ullevis gräsmatta. ”Den är som en green på St Andrews”, säger han.
Gamle mästerlöparen och Svenska Dagbladets bragdmedaljör, Arne Andersson, är där. Han far ner från Vänersborg till varje match. TV-mannen Harald Treutiger, Göteborgs-Kamraternas ordförande Gunnar Larsson och deras förre målvakt Thomas Wernersson, som nu är expertkommentator på TV-sporten, ÖIS tidigare ordförande Arne Thorén och nuvarande, Anders Lundberg med familj, kammaråklagare Ulf Norén och Stena Lines Sten A. Olsson är några andra.
Jag sätter mig bredvid Tord Svanström. Han och hans bröder spelade i ÖIS och Tord har varit lagledare och under många år suttit i styrelsen. Vi var en gång skolkamrater i Hvitfeldtska Läroverket, där jag gästspelade två år i samma klass. Vi är alltså relativt jämngamla. Vi har samma matchpuls och vill båda helst slippa kommunicera med omvärlden om annat än möjligen uppkomna matchsituationer, nödvändiga spelarbyten och en och annan feldömd straff. Vi känner varandra väl och respekterar varandras tystnad. Eller rättare: det vi tror är tystnad.
Tredje statsmaktens experter sitter bakom oss med laddade datorer.
Jag påpekade en gång för Tord att jag tyckte att han pratade för mycket på matcherna och att han då var onödigt negativ. Hans kärlek till ÖIS och hans förhoppningar om seger är ovedersägliga och i paritet med mina, men jag tyckte kanhända att han kunde sila snacket.
”Vad är det du säger,” sa Tord, ” jag är ju alldeles tyst, jag tänker bara”.
”Ja”, sa jag, ”men du tänker högt!”
”Herrena då”, sa Tord, ”ska du säga, som gapar och skriker och viftar med armarna och hoppar upp och ner, som en jo-jo!” Och efter en stunds tystnad: ”Om du festår vad jag menar?”
Jo, nog förstod jag alltid. Visst hade jag en liten aning om att jag inte satt helt stilla hela matchen och att jag kanske undslapp mig en och annan kommentar någon enstaka gång, men att jag betedde mig så ystert kunde jag inte föreställa mig.
Jag trodde också att jag bara tänkte. Tyst.
Bakom oss satt Agne Simonsson och han var inte heller alldeles tyst. Men till skillnad från mina av Tord antydda böl, levererade Agne intelligenta förutsägelser av vad som skulle ske och glasklara analyser av det som just pågick.
Bättre granne kunde jag inte önska mig och jag lovade mig själv att uppföra mig så som jag föreställde mig att jag gjorde.
De första tio minuterna har Elfsborg ett klart grepp om spelet, våra mittfältare kommer ideligen på mellanhand. Men vår backlinje är stabil, den isländske landslagsmannen Brynjar Gunnarsson excellerar visserligen i till synes livsfarliga dribblingar innanför straffområdet, en dödssynd av en aldrig så skicklig spelare, men han gör det med framgång och är därmed förlåten. Niclas Sjöstedt tar allt i luften och rensar effektivt med sin vänster och den unge och spenslige importen från Brasilien, Valter Tomaz Jr, lyckas allt oftare med sina rusher utmed linjen. De gånger de gulsvarta tillåts skjuta mot mål, sker det från långt håll och Freddie Roth i målet blir sålunda uppvärmd med skott som inte vållar honom några bekymmer. Magnus Källander och hans mittfältskollegor tar tag i spelet och bollen och deras ögonfägnande kortpassningsspel får boråsarna att springa i tomme. Men effektiviteten är skral. Marcus Allbäck och Joachim Karlsson på topp springer i öppna luckor utan att få bollen. Nästan en hel halvlek och inte en egentlig målchans. Så, i fyrtiotredje minuten, finner Valter Marcus med en crossboll från trettio meter. Denne visar ypperlig teknik, tar ner bollen på bröstet, låter den rulla ner framför högerfoten, tar två steg och lyfter så bollen in i målvakten Bogsjös högra kryss. Målet var värdefullt att ha med sig in till vilan och förlösande för spelet i andra halvlek, som i stort sett fördes mot ett mål, Elfsborgs nämligen. Marcus gjorde ytterligare ett mål och befäste därmed sin ledning i skytteligan, som han senare vann. Niclas, Magnus Källander och den blott sjuttonårige Johan Elmander, sprungen från division III-laget Holmalund i Alingsås, gjorde var sitt. ÖIS gjorde även ett sjätte mål – dessvärre i egen bur, men en seger på 5-1 är naturligtvis stort att få uppleva.
Om Johan Elmander uttryckte Agne sin förtjusning: ”Vilken begåvning! Tro mig, han kommer att gå långt.” Han tindrade av fotbollskärlek och njöt av den unges driv i steget, hans teknik och hans eminenta förmåga att täcka bollen. Och bara sjutton år!
Ja, jag tror Agne. Och tänker: Så lik Agne Johan är.
Tyvärr innebar Elfsborgs förlust att Kalle Björklund, vår förre tränare, nu med samma post i Elfsborg, fick sparken, men det var han inte ensam om i det årets allsvenska!
Färden hem gick på lätta hjul och väl inträdd i den lilla stugan, frågade Siw inte hur det hade gått, hon sa bara, som en självklarhet: ”Jag ser att ÖIS vann.” Så tydligt avspeglades glädjen i mitt föga pokerfaceaktiga anlete.
/Fredrik Ohlsson
