Krönika: Befinner HIF sig i ett obotligt tillstånd?
Gårdagens match var en i raden av svagare insatser från HIF:s sida. Var är det som skon klämmer? Vad är felet på HIF?
Premiärdags 2002. Ett hett derby mot BoIS på Landskrona IP stod på agendan. Sedan spelschemat publicerades kunde man ta på stämningen. Gliringarna kom allt oftare, allt hårdare och det var som att hela Nordvästra Skåne skulle explodera när det var dags för match. Och vilken match sen... Nog exploderade det allt.
Som bekant besegrades HIF med onödiga 6-2. Varför jag drar upp HIF:s värsta minne? Jo. Det är nämligen så att det var efter den förlusten som något hände. HIF var plötsligt inte HIF. Smällen skadade HIF ordentligt. Den svartvita dolken hade lyckats träffa det rödblå hjärtat. Sedan dess har det gått utför och vill man se HIF:s slutposition i tabellerna får man istället för att titta på topplaceringarna titta vid mitten och nedåt, bortsett från fjolåret. Efter Álvaro Santos flytt från HIF började det gå ännu sämre samtidigt som HIF hotades av konkurs året därefter vilket inte lämnade plats åt värdiga ersättare. HIF har blivit ett svagt bortalag, bortsett från 2003 då man vann hela sju bortamatcher, men samtidigt bara mäktade md fyra hemmasegrar vilket inte är godkänt. Samma säsong passade HIF på att visa sin ojämna sida då man ena veckan besegrade Djurgården med spelare som Kim Källström, Andreas Isaksson, Johan Elmander, Mikael Dorsin och Andreas Johansson. Veckan efter tog Enköping sin första seger i Allsvenskan någonsin efter att ha våldtagit och misshandlat HIF. 4-0 till ESK på ett soldränkt Olympia.
I dag hjälper inga "enkla" lösningar
Så fort ett förmodat topplag inte vunnit tillräckligt många matcher hör det till vanligheterna att den ansvarige tränaren får lämna sin plats. I dagens HIF gör det inte laget bättre, det får antagligen motsatt effekt. Stuart Baxter är ett respekterat namn och, för det mesta, en bra tränare. Att han stått för en del märkliga laguttagningar och uteblivna byten när de som mest behövs ska jag inte sticka under stolen med. Dagens HIF är långt förbi det stadie då ett tränarbyte vänder HIF-skutan i rätt riktning. Viruset har spridit sig i hela organisationen. Givetvis gör HIF rätt som håller ett extra öga på ekonomin efter allt trassel, men var är miljonerna för Luton Shelton och Andreas Granqvist? Med sådana summor är spelare som Martin Ericsson och Rade Prica inte på något sätt orealistiska. Föreningen måste ta tag i situationen och när man hör Sten-Inge Fredin i "Klubb-Tv HIF" när han säger att det nog kan komma in ett nytt namn i sommar blir man orolig. Är det allt som behövs? Då hoppas jag att han inte menar Isaac Chansa som är klar sedan tidigare.
Problem i alla lagdelar
HIF har i år visat att samtliga lagdelar inte pallat för trycket. Backlinjen är inte särskilt betryggande, mittfältet alldeles för ojämnt och anfallet obefintligt. HIF behöver återgå till det HIF man en gång var. En stolt förening med spelare som höll god klass utan att för den skull kosta miljarder. Jag är antagligen inte ensam om att ha hört någon inom HIF säga att laget skulle bli ännu bättre än fjolårets upplaga. Kanske var det förhastade glädjerop under cupguldsfirandet? Inte vet jag, men med facit i hand så ser det inte så ut. Att HIF skulle vinna guld var för mig aldrig realistiskt. Men att bli ett så lättbesegrat lag är inte okej. HIF:s bortaspel är katastrof, resultaten därefter. Bortasegern mot AIK blir mindre och mindre imponerande efter varje match som AIK spelat på hemmaplan. En seger, två oavgjorda, två förluster. Det ska inte vara en självklarhet att HIF förlorar så fort man spelar utanför Helsingborgs gränser, men så har det blivit. Man lider lite med de som byggt upp HIF och slitit för att göra den till den anrika klubb som det faktiskt är.
HIF spelar mot GAIS på Olympia på måndag och det är, som så många gånger förr, nu eller aldrig. Men det kvittar egentligen hur många gånger HIF vinner på Olympia. Man blir inget vinnande lag av att bara vinna på hemmaplan...
