Fredriks älskade fotboll (5)
SM-guldet 1985 och smällande champagnekorkar är cloun när Fredrik Ohlsson serverar ännu en härlig nostalgisk ÖIS-krönika.
Derbyn på Ullevi
Jag säger till henne: ”Vi måste vinna i morgon!”
Ord, som inte når fram, som hon inte förstår meningen bakom. Ord, som inte täcker mina tankar. Bäst att jag behåller dom för mig själv. Hon mumlar visserligen ”ja, det förstår jag verkligen”, men sedan återgår hon till sitt korsord. Nej, hon begriper inte hur viktigt det är att vi vinner i morgon.
Jag vaknar första gången klockan ett. Då har jag sovit i nästan två timmar. Mina tankar är positiva: jag ser fram mot att komma till Ullevi minst en timme före avspark. Jag vill gå för mig själv en stund och grunna, andas, ta till mig de förväntningar som generationer fotbollälskare har lämnat efter sig innan dom har gått in och ställt sig eller satt sig för att möta allvaret.
Samma beteendemönster har jag före en föreställning på teatern. Jag vill ha god tid på mig, prata med kompisarna i sminklogen, gå omkring på den tomma scenen, kolla att rekvisitan finns där den skall vara. Efter sminkning sitter jag alltid tyst och sluten i min loge och försöker samla mig. Allt en ständigt upprepad procedur för att hålla den värsta och mest destruktiva nervositeten på avstånd.
Jag somnar om, men vaknar ideligen och börjar tänka på vad som skall ske mellan klockan 19 och 21.
Klockan sju stiger jag upp och lagar frukost. Jag tänker bara på matchen. Timmarna före avfärd känns oändligt långa.
Jag sätter mig i vår gamla Volvo långt tidigare än jag hade tänkt mig. Det är lika bra att vara på väg. Jag kör genom Limmared, via Borås till Göteborg.
Jag skall möta Tord Svanström en halv timma före matchen. Innan dess går jag bort till den underbara lilla statyn av Gunnar Gren: ja, så såg han ut när han med klacken tog ner en boll.
Spelarna kommer i buss från samlingen på ÖIS-gården. Prydliga i sina grå kostymer med klubbslips. Jag nickar och hejar. Niclas, Marcus och Joakim kommer fram och hälsar. Det stockar sig i bröstet på mig, när jag önskar ”Lycka till!”
Jag morsar på kända och okända göteborgare, snart är det dags att träffa Tord och hämta biljetterna hos PO Johanssons dotter Eva i kiosken – PO var tidigare Göteborgs-Kamraternas lagledare. Jag går igenom turnstyles och fortsätter att vanka innanför grindarna. Än är det inte tid att gå upp på läktaren.
Det är en viktig match i dag. Jag säger alltid ”det är en viktig match i dag”. Så är det nämligen: alla matcher är så enormt viktiga. Alla matcher betyder så oändligt mycket. En enda missad poäng kan vara skillnaden mellan guld och silver, mellan himmel och helvete.
Det bildas köer utanför insläppen. Det har gått bra för ÖIS i år, dom spelar dessutom den ”bästa och mest attraktiva fotbollen i Sverige just nu” skriver en av de stockholmska kvällstidningarna och den andra fyller på med ”när ÖIS leker hänger inget lag i Sverige med.” Så har det inte alltid låtit!
Spelas det bra fotboll, kommer publiken. Den är kräsen i fotbollshuvudstaden Göteborg.
Vi möter Elfsborg från Borås. En match av derbykaraktär – det är inte så långt mellan städerna. För Elfsborg gäller det att inte hamna bland de fyra i botten. Djurgården, Hammarby och Norrköping har dom efter sig, vid seger över ÖIS i kväll, passerar dom både Malmö och Göteborgs-Kamraterna och är temporärt på fast mark.
Vinner vi, så är vi fortsatta serieledare före Helsingborg, AIK och Halmstad.
Habituéerna, spelare och tränare från förr, börjar samlas. Sven-Agne Larsson och Helge Börjesson, Rolf Wetterlind, Vilgot Schwartz och Lennart Wing, Göran Ramstedt, Jan Gidebratt och Peter Karlsson, Hasse Berntsson, Nisse Olsson och Ingvar Fast, alla ÖISare. Fölet Berndtsson, Bebben och Stig Fredriksson från Göteborgs-Kamraterna och den legendariske Karl-Alfred från Gais. Vi pratar minnen och förhoppningar.
Detta är min värld i lika hög grad som teatern är det. Gemenskapen och kamratskapet har likartad karaktär. Skillnaden är förstås att jag är aktiv på teatern, jag deltar fysiskt och det gör jag ju inte i fotbollen. Men min inlevelse, mitt skenbarligen passiva deltagande under matcherna har väsentliga beröringspunkter med teaterarbetet.
Efter en match är jag trött, mentalt utmattad, vare sig vi har vunnit eller förlorat. Förlusterna, och jag har upplevt många, tar naturligtvis hårdast. Hela mitt inre blir svart av sorg, kroppen tung och livsglädjen rubbad. Jag blir svår att umgås med, helst vill jag vara ensam – det gör ju så jävla ont!
Det tar dagar och nätter av nedstämdhet och tunga tankar innan jag kommer över en förlust och börjar tänka på nästa match. Nästa enormt viktiga match, som vi måste vinna.
Men jag grips inte av eufori och hysterisk, utåtriktad glädje när vi vinner. Det är som om jag toge in lyckan i mina inre kamrar och bevarar den där för att kunna ta fram den och le med den, närhelst jag vill uppleva den igen.
Jag minns så väl hur det var efter de två SM-finalerna mot Göteborgs-Kamraterna inför sammanlagt 70 000 åskådare den 31 oktober och 3 november 1985: ÖIS blev svenska mästare efter ”72 långa år” och 4-2 respektive 2-3.
Ingen som såg matcherna live eller på TV, kan väl glömma Sören Börjessons 4-2-mål i första matchen? Fem-tio meter utanför straffområdets vänstra spets skruvade han bollen runt Kamraternas klippa Glenn Hysén och in i första nätmaskan vid Thomas Wernerssons vänstra stolpe. Dessutom passade han Glenn Martindahl till 1-1 och Janne Hellström till 3-1. Sören var SM-finalernas obestridlige Kejsare. Han var bäst på plan i båda matcherna. Utan att träna med ÖIS – han tränade med Djurgården i Stockholm!! Detta med anledning av att han hade antagits vid GIH – för övrigt tillsammans med sina nuvarande tränarkompisar i ÖIS, Erik Hamrén och Ulf Svensson. Han krönte alltså sin ÖIS-karriär med ett svenskt mästerskap! Sedan spelade han två år i Djurgården och blev där, redan efter en kort tid, blårändernas lagkapten.
Första året hyrde han och hans Britta en liten blindtarmslägenhet, som låg i anslutning till Siws och min på Karlaplan. Det var kärt att umgås med dom. Djurgården betalade hyran.
Folk omkring mig dansade och sjöng, det föreföll som om hela världen kryllade av lyckliga ÖISare.
Jag var där, på Nya Ullevi, med Brasse Brännström. Vi jobbade på Maxim-Teatern tillsammans i Arsenik och Gamla Spetsar och jag hade under säsongens lopp lyckats indoktrinera honom så fördelaktigt att han till slut såg sig som en sann ÖISare och följde med ner till Göteborg – matcherna spelades gu´skelov på våra lediga dagar.
Varken han eller jag stod upp och skrek.
Väl nere i omklädningsrummet var det ett liv. Champagnekorkarna small, spelare och ledare sjöng, tränaren Agne Simonsson duschades med kläderna på. Det var underbart. Men jag kunde inte få fram ett ljud. Jag kramade svettiga och leriga spelare, men när jag skulle försöka säga ett litet ”grattis”, kom det bara ett pipande. Mina ögon tårades, gråten satt i vägen för alla ord som jag egentligen ville få fram. Jag förblev tyst, om än inte inåtvänd. Känslorna var så starka och kunde inte kläs i ord.
Att jag var lycklig och skrattade verifierar emellertid en bild av Agne och mig, där vi håller en dekal med ”Svenska Mästare 85” mellan oss.
Det känns som om jag inte begrep, eller kunde ta till mig, att vi blev Svenska Mästare förrän långt senare. Ett svenskt mästerskap är ingen färskvara, ingen slit- och slängprodukt, det är ett evighetsbetingat och ärofyllt kulturpris – även om det är nya pristagare varje år.
Åter en jämförelse med teatern: efter en premiär då vi alla känner att det har gått bra, kan många av mina kamrater skratta, skråla och skåla. Förvisso kan även jag skåla, men jag förblir tungt sittande vid mitt sminkbord. Jag känner mig tom och nästan glädjelös: är det så här framgång känns? Självklart är jag glad, men mer ändå slutet tillfredsställd
Fredrik Ohlsson
