Enköping – GIF:s bogey team?
Ingen Giffer har kunnat förtränga de usla insatserna mot Enköping i allsvenskan 2003. Det gick inte bättre i bortamatchen i våras. Norrlandsfönstrets Lars Nylin kom att tänka på andra tveksamma matcher tillbaka i tiden, och ställde sig frågan: Är ESK vårt bogey team? Svaret är INTE uppmuntrande inför torsdagens möte. Men det finns ljus i mörkret.
Enavallen i juli 2003. I smärtsam värme gör GIF en av sina sämsta insatser det året. En viss Andreas Hermansson får fritt spelrum mot ett havererat GIF och Enköping vinner med 3-1.
En vecka senare slutar matchen på IP i Sundsvall 0-0 och GIF är i kris, såväl spel- som relationsmässigt. Efter ett internt tumult får spelaren Tom Kåre Staurvik lämna klubben. GIF-supportrar lider av ett trauma som är ett av de värre vi minns.
Efter vårens förlust i Enköping, jag slapp själv bevittna debaclet, slogs jag av tanken att Enköping kanske vårt lilla ”bogey team”. D v s en klubb som trots att vi ”borde” betvinga dem ändå är oss övermäktiga. Alltså som GIF under en serie år var för kaxiga Malmö FF.
Personligen hade jag vaga minnen av miserabla insatser mot ESK tillbaka i tiden. När signaturen ”Tretjak” på Patronernas forum sedan skrev något om ”klubben vi aldrig kan slå” blev det hög tid att kolla upp hur det egentligen står till.
Fakta är dystra. Inte ens år när vi vunnit serier vi har delat, d v s Division 1 1986 respektive 1999, har GIF slagit ESK.
1986 vann senare nedflyttade Enköping med 3-1 på hemmaplan. En av GIF:s två bortaförluster det året. På Idrottsparken slutade mötet 0-0. Detta samma säsong som ett hemmastarkt GIF exempelvis krossade Degerfors med 7-0 och de båda Västeråsklubbarna med 5-2 i respektive match. Klubbar som då inte ens var inblandade i nedflyttningsstriden.
1999 slutade båda tillställningarna 2-2. Det var ändå lite tröst det året att ESK faktiskt var bra, de kom till slut fyra, endast tre poäng efter seriesegrande GIF.
Däremot så var Enköping ett bottenlag 1997, året när de gröna drabbades av justitiemordet "Vasalundsdomen" och rasade ur. Men det hjälpte föga för GIF. 1-1 två gånger om.
Med detta har alla säsonger när GIF och ESK spelat i samma serie redovisats.
Förutom en. Lyckligtvis.
Ärans år 1979 stötte klubbarna för allra första gången på varandra i samma serie. Medan mitt rockjag nynnade på ”We’re Only In It For The Drugs” med Ebba Grön sjöng mitt GIF-jag ”We’re Only In It For Jukka Ikkäläinen”.
Finnen ”Juppe", en av GIF:s mest meriterade spelare genom tiderna, var jobbpolare på min första arbetsplats. Men vad som var betydligt intressantare var att killen från Kemi sig själv helt ovetandes satte tonen för den första och enda ESK-krossen. Inför 685 vittnen på IP inledde ”Juppe” målskyttet i en match som slutade övertygande 4-0. Övriga målskyttar: Rolf-Ola Nilsson, Thomas Wiklund, Tommy Holmgren.
I det läget kändes det som en klen tröst efter den vårens 1-1 på bortplan – med kultiga målskyttar i form av Enköpings Stefan Holm (senare i IFK och ännu senare Tomas Brolin-polare i Undici-projektet) respektive Giffarnas Bengt-Göran ”Kinna” Stenbäcken (möjligen den mest pondusfyllda GIF-spelaren)
Klent tröst eftersom GIF ändå befann sig i ett ingenmansland långt efter Brage.
Men i historiens backspegel var det en kväll som borde ha firats. Det är HÖG tid att ta igen förlorat partajande. Låt det bli läge för det på torsdag kväll.
Ska vi säga 5-0 och ett utraderat bogey-spöke? Det är trots allt inte bara GIF som har ett b-betonat lag i denna omgång...
