Fredriks älskade fotboll (6)
Den passionerade supporterns hängivenhet för sitt lag, här naturligtvis ÖIS, beskriver Fredrik Ohlsson kärleksfullt i sin sjätte nostalgiska krönika. Den här gången får även ett annat rödblått lag ett omnämnande...
Det finns ingen skönhet i ett baklängesmål
TV-journalisten Ken Olofsson är, tillsammans med den bortgångne Stellan Sundahl, den mest devote HIFare jag har haft glädjen att lära känna. HIF står då för Helsingborgs IF.
Men han har inte nerver att gå på en avgörande match, som den i 1998 års Allsvenska, då Häcken som redan var nedflyttningsklart, slog HIF i sista matchen på Nya Ullevi och passade guldet till AIK, eller den mot Göteborgs-Kamraterna, också på Nya Ullevi 1999, då HIF snöt guldet från samma AIK.
Nej, då vankar han omkring i sitt stamrum på Hotell Marina Plaza i Helsingborg med en whisky i handen. Han lyssnar till radion och tittar på TV samtidigt, för att, när matchen är över och HIF Svenska Mästare, utbrista i glädjevrål, som får det fina hotellet att skaka. Jag har själv lyssnat på Ralf Edström i radio och är glad för att HIF vann – när nu inte ÖIS gjorde det – men när Ken ringer några sekunder efter slutsignalen och jag hör en ”sjungande”, skrikande, gråtande, skrattande, fullkomligt fnoskigt lycklig skånsk fotbollsgalning, känner jag ändå igen mig själv och vet att han har drabbats av den stora, absoluta sällheten – om än en något hysterisk sådan.
Men jag förstår honom ändå inte.
Jag vill vara hos mitt lag. Se killarna springa ut i sina rödblå dräkter, förnimma doften av liniment och nyklippt gräs och lida mig igenom de, trots allt, underbara nittio minuterna. Jag vill leva under dessa nittio minuter i lyckokänslan efter ett ÖIS-mål och i den grymma kontrast ett baklängesmål innebär.
När ÖIS gör mål, griper lyckofjärilar tag i mitt sinne och tonar det i vitt och gult och rött, som cirrusmoln i solnedgången en vacker sommarkväll, saligheten smyger sig in i min själ, jag kan inte andas och jag tror att jag skall dö av återhållen glädje.
När motståndarlaget gör mål, förvandlas samma sinne och själ till sugande kvicksand, som drar mig ner i ett stort, svart hål och pressar ihop min kropp till en tung, oformlig massa. Det är kört. Det är slut. Aldrig att vi kan komma tillbaka.
Någon i den suddiga gruppen av människor omkring mig försöker taktlöst trösta sig själv och andra ÖISare med ”men det var ett vackert mål”.
Vackert? Det kunde jag inte för mitt liv begripa. Och vad hjälper det mig? Det finns ingen skönhet i ett baklängesmål, ingen!
Den 11 maj 1998. Derby på Ullevi. Kamraterna–ÖIS. De blåvita tar ledningen med 1-0 efter två minuter. Ett skitmål förstås. Jag sjunker ihop: ännu en förlust mot ärkefienden! Men det är 88 minuter kvar. Det säger jag till mig själv. Innerst inne anar jag emellertid det värsta.
Jag är tyst, otillgänglig, bedrövad.
Efter fem minuter 0-2! Herre gud, skall det bli ett ras? Förnedring?
Jag kör ner huvudet i min regnrock. Jag vill inte vara med mer. Har dom inte vunnit nog? Europacuper och Svenska mästerskap i parti och minut. Är det inte vår tur snart?
Och hur påverkas spelarna? Deppar dom eller orkar dom resa sig? Klarar Anders Holmberg, vår unge reservmålvakt, av att skaka av sig två insläppta mål? Jag vet att jag tyckte att han var vår bäste målvakt, trots att han bara var junior, men han fick nästan aldrig stå i A-laget. Hur starkt psyke har han? Och vår kapten, Niclas Sjöstedt, kan han upprätthålla lagmoralen?
Men ingen tveksamhet syntes bland ÖIS-spelarna. De fortsatte sitt kortpassningsspel, växlade med långa crossbollar till frispringande yttermittfältare och backar, höll bollen inom laget och tillät inte kamratspelarna att bygga upp sina anfall. Det skulle ge resultat! Svante Samuelsson smällde in det förlösande första målet för oss med en kanon från trettio meter och följde sedan upp detta med ytterligare två mål. Henrik Bertilsson och Stefan Vennberg fixade till ett slutresultat, som jag inte ens vågat drömma om: 5-2!!!
När slutsignalen gick, var jag mycket lycklig.
* * *
Kärleken till fotboll som spel och arenaidrott går att återge, kärleken till ett lag, en klubb, är lite svårare att göra begriplig. Lika lite som kärleken mellan två människor kan återges. Ord blir platta. Det är i tystnaden kärleken lever.
Jag talar naturligtvis inte om vardaglig vanekärlek, som visst är både vacker och värdefull, utan om passion, lidelse, hängivenhet. Passionen gör oss tygellösa, lättsinniga och i omvärldens ögon löjliga – dessa defekter inser inte den drabbade, han/hon förmår inte särskilja sitt liv, han/hon är blind och tror att medmänniskorna förstår. Det gör dom inte.
Så länge människan har funnits på jorden har hon drabbats av Kärleken och försökt att teckna ner sina känslor på sand, klipphällar, pergament och i diktsamlingar.
Ingen har någonsin lyckats skapa den slutgiltiga KÄRLEKSDIKTEN.
Varför skulle i så fall generation efter generation av poeter, lyckliga eller olyckliga, begåvade eller mindre lämpade för skrivaryrket, fortsätta med sin omöjliga uppgift?
De djupaste känslorna låter sig inte transponeras till ord, till musik måhända, men aldrig till ord.
