Enköping SK - ÖIS 0-2
ÖIS tog tredje raka segern i Superettan genom att i en risigt spelad match, som hade kunnat sluta precis hur som helst, besegra Enköping SK med 0-2. ÖIS har nu definitivt häng på uppflyttningsplatsen och i nästa omgång väntar Sylvia och en ny trepoängare.
51 min. 0-1 Ken Fagerberg (assist Tommy Lycén)
94 min. 0-2 Ken Fagerberg
Domare: Magnus Ahlsén
Varningar: ÖIS: Magnus Källander, Ken Fagerberg; ESK: Mario Dodic & Sebastian Rajalasko
Publik: 946
ÖIS tog tredje raka segern genom att i en risigt spelad match, som hade kunnat sluta precis hur som helst, även det tredje rak på Enavallen
Låt oss göra en sak klar från allra första början, ÖIS vinner just nu sina matcher enbart på grund av att de övriga Superettanlagen har så erbarmligt dåliga avslutare och inte för att man spelar en konstruktiv och vägvinnande fotboll. I de tre senaste vinstmatcherna har man genom ett lamt och odisciplinerat mittfälts- och försvarsspel bjudit motståndarlagen på upprepade chanser att avgöra matcherna med både tre och fyra bollar. Som tur är för ÖIS så har man Dick Last i målet, utan honom hade de nio senast inspelade poängen varit noll poäng och ÖIS hade varit indraget i bottenstriden.
Matchen mot Enköping SK utgjorde inget undantag från denna trend även om det var ÖIS som inledningsvis kontrollerade matchen och skapade en del farligheter och då främst genom en av matchens verkliga huvudrollsinnehavare; Tommy Lycén, som vid upprepade tillfällen kom i läge för inlägg eller avslut. Den bästa av dessa chanser kom i den åttonde minuten när Lycén, efter ett fint förspel av Marcus Dahlin och Andreas Clarholm, får på ett hårt pressat skott som ställer till vissa svårigheter för Ludwig Bergström i Enköpingsmålet. Innan dess hade Ken Fagerberg varit mycket när att komma till avslut på ett lågt svepande inlägg från Boyd Mwila. I övrigt byter lagen chanser och halvtaffliga avslut med varandra under matchens inledande femton minuter även om det är ÖIS, genom just Boyd och Lycén, som står för det mest av finliret och ögongodiset. Både Boyd och Lycén har inledningsvis ett kompakt övertag på sina motspelare genom att de lyckas höja sig över det oerhört sävliga tempo som matchen spelas i under den första halvleken. Genom att utnyttja sin speedighet och teknik lyckas Boyd och Lycén gång på gång sätta ESK:s ytterbackar i skolbänken under den första halvleken. I den sjuttonde minuten skapar ÖIS återigen en bra chans genom just Lycén som efter ett antal fullkomligt strålande dragningar, lämnar två ESK:are liggande på backen, spelar in bollen till Alexander Mellqvist som får till ett lågt svepande inlägg mot första stolpen där Andreas Clarholm möter, tyvärr så får inte Kocken ordning på fötterna och bollen smiter utanför ESK-målvaktens högra stolpe. Här borde nog ÖIS tagit ledningen.
I den artonde minuten byter dock matchen karaktär när den erbarmligt usle och ryggradslöse domaren Martin Ahlsén bjuder hemmalaget på en riktig hemmalagsstraff, ni vet en sådan där straff där det är cirka 90 procents sannolikhet att en domare i normalfallet friar, då ESK:s Anders Lindberg väljer att lägga sig efter en duell med Robin Jonsson. Det bör dock sägas att Ahlsén i den andra halvleken betalar tillbaka genom att blåsa en om möjligt ännu billigare straff för ÖIS; jag sa ju att han var ryggradslös; gjorde jag inte det!?! I vilket fall som helst så tar Enköping över matchen helt efter straffen; oh by the way, sa jag att ESK:s Martin Andersson brände ESK:s straff genom att göra sin bästa Lasse Nilsson-imitation (ni minns väl öppningsmatchen mot Elfsborg säsongen 2004) genom att chippa bollen i ribban; och ÖIS:s mittfälts- och försvarspel blir mer än lovligt ostrukturerat och ängsligt. Störst problem har Robin Jonsson och Marcus Dahlin mot Vitali Gussev och Anders Lindberg; under denna period minuten vinner man inte en nickduell och man står även upp dåligt i närkampsspelet vilket göra att ESK kan ta över och dominera matchen under tjugo minuter. I denna del av matchen skapar Enköping två riktigt bra lägen att ta ledningen; i den tjugoförsta minuten har Gussev en bra nick strax över ribban efter att unge och lovande Sebastian Rajalakso skickat Christian Lindström till Enavallens korvmojj och ett hårt skott från Rajalakso som Dick Last räddar men i övrigt skapar man inga direkta farligheter. Under den period då ESK dominerar matchen så spelar man fotboll på ungefär på samma sätt som Stellan Brynell spelar schack*; d.v.s. genom ett lugnt, metodiskt och smart positionsspel som med hjälp av enkla väl intränade kombinationer långsamt men säkert luckrar upp motståndarens försvarslinjer utan att ha det där riktigt vassa vapnet som kan sätta till den där lilla sista avgörande stöten. De sista tio minuterna av första halvlek är dock ÖIS återigen med i matchen och man skapar en del halvchanser genom Clarholm, Källander och Fagerberg.
Andra halvlek inleds i ungefär samma tempo som den första halvleken spelades i även om ESK spelar något mer rakt och direkt och på så sätt skapar ett visst övertag. Det ser ut som att Bosse Pettersson har uppfattat Dahlins och Jonssons osäkerhet för Enköping nöter envist på genom att vid upprepade tillfällen byta sida genom långa crossbollar för att sedan snabbt sätta in bollen på djupet bakom ÖIS:s backlinje. Till en början skapar detta vissa problem för framförallt Dahlin men varefter Jonsson rycker upp sig så spelar backlinjen sig in i andra halvlek. Det är dock ESK som skapar den vassaste chansen i andra halvleks inledning när Boyd och Mellqvist dräller med bollen på egen planhalva. En av ESK:s innermittfältare vinner enkelt bollen och spelar bollen till Anders Lindberg som ser att Last är långt ut (inte konstigt att han är det när ÖIS sekunden innan hade bollen under full kontroll och var på att lyfta spel och spelare) och får till en fin liten chip som helt ställer Last, som tur för ÖIS är bollen något för hård och tar i ribbans överkant.
I spelsekvensen efter Enköpings ribbträff spelar Källander in en boll bakom ESK:s högerback där Lycén rycker fram och tar sig förbi en spelare och lättar bollen snettinåtbakåt där Ken kommer ångande och med bröstet stöter han in ÖIS:s ledningsmål. Det här var förmodligen tjugofemte gången som Lycén tog sig förbi sin ytterback och äntligen gav det utdelning. Från det förlösande målet och en bra bit framåt kontrollerar ÖIS matchen och man får en bra chans att döda matchen när Clarholm, efter en klockren svepande boll från Christian Lindström, väljer att falla i en duell med ESK:s Mario Dodic och domaren blåser givetvis straff. Av någon konstigt anledning, eller inte konstig utan självklar om man får tro Janne Carlsson, så tar Mellqvist straffen. Det blir en riktig fjutt till straff som Enköpings målvakt knappt behöver sträcka sig för att ta.
Undan för undan jobbar nu Enköping in sig i matchen igen och man bygger långsamt upp ett visst övertag gentemot ÖIS, som givetvis blir lite fegt och vill bevaka sin 1-0-ledning. I det här läget är Clarholm och Fagerberg väldigt nyttiga för ÖIS eftersom de hela tiden sliter och stör ESK i uppbyggnadsfasen vilket medför att ESK aldrig lyckas skapa det där vägvinnande övertaget. Samtidigt som ÖIS backar hemåt börjar vissa av ÖIS-spelarna att mattas och i den sextiosjätte minuten byts Boyd ut mot Mentor Zhubi och i den sjuttiosjunde går Mellqvist av till förmån för Iheb Hamzeh. De här bytena göra att ÖIS klarar av att stå upp och utmana på mittfältet där ESK har bytt in mycket duktige Jamal Muhamed, som stundtals totalt kontrollerar och styr och ställer på ESK:s mittfält.
I slutskedet av matchen går Enköping över och spelar 3-4-3 när Daniel Fiorini kommer in istället för Erik Zettergren, d.v.s. en anfallare mot en ytterback. Det här skapar onekligen en viss press mot ÖIS:s-målet men ESK lyckas inte vaska fram de där riktigt vassa chanserna, mycket tack vare Robin Jonssons stundtals riktigt svettiga glidtacklingar och rensningar och Dick Last vakna målvaktsspel. I den nittiofjärde minuten så avgörs då äntligen matchen när Tommy Lycén snappar upp en boll från Enköpings mittfält och slår en boll i djupet för Mentor att löpa på. Bollen vinns dock av ESK:s mittback men Mentor ger inte upp utan pressar Enköpingsbacken till ett enkelt misstag vilket leder till att Ken kan vinna bollen och avancera in i straffområdet där han med matchens nästsista spark stänker in 0-2.
Sett ur Örgrytes ögon är det oroande att Marcus Dahlin för tredje matchen i rad gör en riktigt svag insats. Tränarna har här valt att ta Marcus sida och skylla mycket av problemen i försvarspelet på Alexandros Pappas offensiv lusta, och det kan kanske till viss del stämma, men det förklarar inte Dahlins bleka och stundtals sengångaraktiga uppträdande mot Enköpings Anders Lindberg och Vitali Gussev. Jag menar man vet att någon inte är tårna när de låter sig bli uppsnurrade av Anders Lindberg; det är inte direkt så att Lindberg är vindsnabb.
I övrigt kan det sägas att ÖIS just nu spelar en väldigt offensiv fotboll och i praktiken spelar man just nu med vad som skulle kunna sägas vara fyra anfallare, eftersom Lycén och Boyd ligger så oerhört långt uppe i plan i det offensiva spelet. Titta bara på hur laget formerar sig när man har egna insparkar; man ligger med fyra man i linje med motståndarens backlinje. Laget kom förvisso igår till start med en bänk bestående av tre defensiva spelare; Jukka Sauso, Iheb Hamzeh och Henrik Lawenius; det enda offensiva inslaget på bänken var Mentor Zhubi, men i grunden är det en oerhört offensiv, nästintill naiv, modell man använder sig av just nu. Så länge man har Dick Last i målet kan det kanske fungera men i längden är det frågan om det håller att bjuda på så mycket bakåt som ÖIS har gjort under de senaste omgångarna.
Nu har ÖIS bara tre poäng upp till uppflyttningsplats och i nästa match möter man Sylvia som man slog med 0-4 senast lagen möttes. ÖIS hamnar därmed i bra slagläge inför de avslutande omgångarna av Superettan men man ställs också inför en jobbig situation eftersom man just nu varken har spelarmaterialet, de ekonomiska eller organisatoriska resurserna för att ta steget upp i Allsvenskan. Och detta samtidigt som man har en ung lovande forward som definitivt är för bra för att spela i Superettan nästa säsong.
* OK, kanske lite väl snällt mot Enköping det där, Stellan Brynell är trots allt stormästare och har vunnit SM en gång, men det spelar ingen roll, spelstilen är fortfarande den samma även om nivån givetvis skiljer sig.
94 min. 0-2 Ken Fagerberg
Domare: Magnus Ahlsén
Varningar: ÖIS: Magnus Källander, Ken Fagerberg; ESK: Mario Dodic & Sebastian Rajalasko
Publik: 946
ÖIS tog tredje raka segern genom att i en risigt spelad match, som hade kunnat sluta precis hur som helst, även det tredje rak på Enavallen
Låt oss göra en sak klar från allra första början, ÖIS vinner just nu sina matcher enbart på grund av att de övriga Superettanlagen har så erbarmligt dåliga avslutare och inte för att man spelar en konstruktiv och vägvinnande fotboll. I de tre senaste vinstmatcherna har man genom ett lamt och odisciplinerat mittfälts- och försvarsspel bjudit motståndarlagen på upprepade chanser att avgöra matcherna med både tre och fyra bollar. Som tur är för ÖIS så har man Dick Last i målet, utan honom hade de nio senast inspelade poängen varit noll poäng och ÖIS hade varit indraget i bottenstriden.
Matchen mot Enköping SK utgjorde inget undantag från denna trend även om det var ÖIS som inledningsvis kontrollerade matchen och skapade en del farligheter och då främst genom en av matchens verkliga huvudrollsinnehavare; Tommy Lycén, som vid upprepade tillfällen kom i läge för inlägg eller avslut. Den bästa av dessa chanser kom i den åttonde minuten när Lycén, efter ett fint förspel av Marcus Dahlin och Andreas Clarholm, får på ett hårt pressat skott som ställer till vissa svårigheter för Ludwig Bergström i Enköpingsmålet. Innan dess hade Ken Fagerberg varit mycket när att komma till avslut på ett lågt svepande inlägg från Boyd Mwila. I övrigt byter lagen chanser och halvtaffliga avslut med varandra under matchens inledande femton minuter även om det är ÖIS, genom just Boyd och Lycén, som står för det mest av finliret och ögongodiset. Både Boyd och Lycén har inledningsvis ett kompakt övertag på sina motspelare genom att de lyckas höja sig över det oerhört sävliga tempo som matchen spelas i under den första halvleken. Genom att utnyttja sin speedighet och teknik lyckas Boyd och Lycén gång på gång sätta ESK:s ytterbackar i skolbänken under den första halvleken. I den sjuttonde minuten skapar ÖIS återigen en bra chans genom just Lycén som efter ett antal fullkomligt strålande dragningar, lämnar två ESK:are liggande på backen, spelar in bollen till Alexander Mellqvist som får till ett lågt svepande inlägg mot första stolpen där Andreas Clarholm möter, tyvärr så får inte Kocken ordning på fötterna och bollen smiter utanför ESK-målvaktens högra stolpe. Här borde nog ÖIS tagit ledningen.
I den artonde minuten byter dock matchen karaktär när den erbarmligt usle och ryggradslöse domaren Martin Ahlsén bjuder hemmalaget på en riktig hemmalagsstraff, ni vet en sådan där straff där det är cirka 90 procents sannolikhet att en domare i normalfallet friar, då ESK:s Anders Lindberg väljer att lägga sig efter en duell med Robin Jonsson. Det bör dock sägas att Ahlsén i den andra halvleken betalar tillbaka genom att blåsa en om möjligt ännu billigare straff för ÖIS; jag sa ju att han var ryggradslös; gjorde jag inte det!?! I vilket fall som helst så tar Enköping över matchen helt efter straffen; oh by the way, sa jag att ESK:s Martin Andersson brände ESK:s straff genom att göra sin bästa Lasse Nilsson-imitation (ni minns väl öppningsmatchen mot Elfsborg säsongen 2004) genom att chippa bollen i ribban; och ÖIS:s mittfälts- och försvarspel blir mer än lovligt ostrukturerat och ängsligt. Störst problem har Robin Jonsson och Marcus Dahlin mot Vitali Gussev och Anders Lindberg; under denna period minuten vinner man inte en nickduell och man står även upp dåligt i närkampsspelet vilket göra att ESK kan ta över och dominera matchen under tjugo minuter. I denna del av matchen skapar Enköping två riktigt bra lägen att ta ledningen; i den tjugoförsta minuten har Gussev en bra nick strax över ribban efter att unge och lovande Sebastian Rajalakso skickat Christian Lindström till Enavallens korvmojj och ett hårt skott från Rajalakso som Dick Last räddar men i övrigt skapar man inga direkta farligheter. Under den period då ESK dominerar matchen så spelar man fotboll på ungefär på samma sätt som Stellan Brynell spelar schack*; d.v.s. genom ett lugnt, metodiskt och smart positionsspel som med hjälp av enkla väl intränade kombinationer långsamt men säkert luckrar upp motståndarens försvarslinjer utan att ha det där riktigt vassa vapnet som kan sätta till den där lilla sista avgörande stöten. De sista tio minuterna av första halvlek är dock ÖIS återigen med i matchen och man skapar en del halvchanser genom Clarholm, Källander och Fagerberg.
Andra halvlek inleds i ungefär samma tempo som den första halvleken spelades i även om ESK spelar något mer rakt och direkt och på så sätt skapar ett visst övertag. Det ser ut som att Bosse Pettersson har uppfattat Dahlins och Jonssons osäkerhet för Enköping nöter envist på genom att vid upprepade tillfällen byta sida genom långa crossbollar för att sedan snabbt sätta in bollen på djupet bakom ÖIS:s backlinje. Till en början skapar detta vissa problem för framförallt Dahlin men varefter Jonsson rycker upp sig så spelar backlinjen sig in i andra halvlek. Det är dock ESK som skapar den vassaste chansen i andra halvleks inledning när Boyd och Mellqvist dräller med bollen på egen planhalva. En av ESK:s innermittfältare vinner enkelt bollen och spelar bollen till Anders Lindberg som ser att Last är långt ut (inte konstigt att han är det när ÖIS sekunden innan hade bollen under full kontroll och var på att lyfta spel och spelare) och får till en fin liten chip som helt ställer Last, som tur för ÖIS är bollen något för hård och tar i ribbans överkant.
I spelsekvensen efter Enköpings ribbträff spelar Källander in en boll bakom ESK:s högerback där Lycén rycker fram och tar sig förbi en spelare och lättar bollen snettinåtbakåt där Ken kommer ångande och med bröstet stöter han in ÖIS:s ledningsmål. Det här var förmodligen tjugofemte gången som Lycén tog sig förbi sin ytterback och äntligen gav det utdelning. Från det förlösande målet och en bra bit framåt kontrollerar ÖIS matchen och man får en bra chans att döda matchen när Clarholm, efter en klockren svepande boll från Christian Lindström, väljer att falla i en duell med ESK:s Mario Dodic och domaren blåser givetvis straff. Av någon konstigt anledning, eller inte konstig utan självklar om man får tro Janne Carlsson, så tar Mellqvist straffen. Det blir en riktig fjutt till straff som Enköpings målvakt knappt behöver sträcka sig för att ta.
Undan för undan jobbar nu Enköping in sig i matchen igen och man bygger långsamt upp ett visst övertag gentemot ÖIS, som givetvis blir lite fegt och vill bevaka sin 1-0-ledning. I det här läget är Clarholm och Fagerberg väldigt nyttiga för ÖIS eftersom de hela tiden sliter och stör ESK i uppbyggnadsfasen vilket medför att ESK aldrig lyckas skapa det där vägvinnande övertaget. Samtidigt som ÖIS backar hemåt börjar vissa av ÖIS-spelarna att mattas och i den sextiosjätte minuten byts Boyd ut mot Mentor Zhubi och i den sjuttiosjunde går Mellqvist av till förmån för Iheb Hamzeh. De här bytena göra att ÖIS klarar av att stå upp och utmana på mittfältet där ESK har bytt in mycket duktige Jamal Muhamed, som stundtals totalt kontrollerar och styr och ställer på ESK:s mittfält.
I slutskedet av matchen går Enköping över och spelar 3-4-3 när Daniel Fiorini kommer in istället för Erik Zettergren, d.v.s. en anfallare mot en ytterback. Det här skapar onekligen en viss press mot ÖIS:s-målet men ESK lyckas inte vaska fram de där riktigt vassa chanserna, mycket tack vare Robin Jonssons stundtals riktigt svettiga glidtacklingar och rensningar och Dick Last vakna målvaktsspel. I den nittiofjärde minuten så avgörs då äntligen matchen när Tommy Lycén snappar upp en boll från Enköpings mittfält och slår en boll i djupet för Mentor att löpa på. Bollen vinns dock av ESK:s mittback men Mentor ger inte upp utan pressar Enköpingsbacken till ett enkelt misstag vilket leder till att Ken kan vinna bollen och avancera in i straffområdet där han med matchens nästsista spark stänker in 0-2.
Sett ur Örgrytes ögon är det oroande att Marcus Dahlin för tredje matchen i rad gör en riktigt svag insats. Tränarna har här valt att ta Marcus sida och skylla mycket av problemen i försvarspelet på Alexandros Pappas offensiv lusta, och det kan kanske till viss del stämma, men det förklarar inte Dahlins bleka och stundtals sengångaraktiga uppträdande mot Enköpings Anders Lindberg och Vitali Gussev. Jag menar man vet att någon inte är tårna när de låter sig bli uppsnurrade av Anders Lindberg; det är inte direkt så att Lindberg är vindsnabb.
I övrigt kan det sägas att ÖIS just nu spelar en väldigt offensiv fotboll och i praktiken spelar man just nu med vad som skulle kunna sägas vara fyra anfallare, eftersom Lycén och Boyd ligger så oerhört långt uppe i plan i det offensiva spelet. Titta bara på hur laget formerar sig när man har egna insparkar; man ligger med fyra man i linje med motståndarens backlinje. Laget kom förvisso igår till start med en bänk bestående av tre defensiva spelare; Jukka Sauso, Iheb Hamzeh och Henrik Lawenius; det enda offensiva inslaget på bänken var Mentor Zhubi, men i grunden är det en oerhört offensiv, nästintill naiv, modell man använder sig av just nu. Så länge man har Dick Last i målet kan det kanske fungera men i längden är det frågan om det håller att bjuda på så mycket bakåt som ÖIS har gjort under de senaste omgångarna.
Nu har ÖIS bara tre poäng upp till uppflyttningsplats och i nästa match möter man Sylvia som man slog med 0-4 senast lagen möttes. ÖIS hamnar därmed i bra slagläge inför de avslutande omgångarna av Superettan men man ställs också inför en jobbig situation eftersom man just nu varken har spelarmaterialet, de ekonomiska eller organisatoriska resurserna för att ta steget upp i Allsvenskan. Och detta samtidigt som man har en ung lovande forward som definitivt är för bra för att spela i Superettan nästa säsong.
* OK, kanske lite väl snällt mot Enköping det där, Stellan Brynell är trots allt stormästare och har vunnit SM en gång, men det spelar ingen roll, spelstilen är fortfarande den samma även om nivån givetvis skiljer sig.
Martin Johansson2007-08-28 21:05:00
Fler artiklar om Örgryte
Inför ÖIS-Skövde AIK
2024-06-29 21:16:00 - Lukas Almqvist
Groundhog Day
2024-05-26 22:33:00 - Lukas Almqvist
Det krävs trygghet för spelarna i ÖIS
2024-05-23 20:50:00 - Sina Syrous
Pålle om säsongsinledningen: ”Har inte lyxen att deppa"
2024-05-22 18:56:00 - Tim Gashi
Är ÖIS inte bättre än såhär?
2024-05-20 18:00:00 - Sina Syrous
Adde inför Degerfors: ”Finns svagheter”
2024-05-17 13:38:42 - Tim Gashi
Fem punkter efter ÖIS-HIF
2024-05-08 15:19:00 - Lukas Almqvist
Kvantresultat för ÖIS mot ÖFK
2024-04-22 19:00:00 - Sina Syrous