Ett steg i rätt riktning
HBK-ÖIS 2-2. Oavgjort borta mot serieledarna var ett klart framsteg jämfört med den usla förra matchen. Sällskapets anfallsspel gav också anledning att se lite ljusare på framtiden. Men försvaret är det lika bra att avskriva, det har vi inget.
En dålig första halvlek och en bra andra, är väl en kortkort sammanfattning av matchen mot Halmstad. Men det är långt ifrån hela sanningen. Anfallsspelet var faktiskt helt OK även i första. Vi vaskade fram en hel del chanser och var inte särskilt långt ifrån att göra ett mål eller två på dem. Försvarsspelet däremot, som var helt bedrövligt i första, blev visserligen bättre men var ganska svajigt även i andra. Den största skillnaden mellan halvlekarna var snarare att HBK verkade nöjda med 2-0 och slutade anfalla efter halvtidsvilan.
Försvarspelet var uselt i första, alltså. Men då menar jag inte bara backarna; det var försvarsarbetet över hela planen, och i synnerhet på mittfältet, som inte höll måttet. Att spela med hög backlinje och offsidefällor som ÖIS gjorde kan vara en utmärkt taktik. Men en absolut förutsättning för det är att man har press på bollhållaren så att de inte får komma rättvända och sikta in djupledsbollarna. Får de det, i synnerhet när de har en snabb spelare som Yaw Preko där framme, så är det klippt. Och ÖIS hade ingen press på mitten över huvud taget. Jukkas chansning att ha Valter Tomaz Jr på mitten, trots att vår tränare naturligtvis vet lika väl som någon annan vilken nytta Valter gör i backlinjen, syftade tveklöst till att stärka mittfältet, låta oss vinna den så viktiga kampen där och därmed göra lejonparten av försvarsjobbet redan innan backarna kom i spel. Men det fungerade inte alls, inte för fem öre. Av någon outgrundlig anledning kunde varken Valter eller Magnus Källander, som förresten var direkt dålig i första halvlek, hindra HBK från att springa igenom mitten precis som de ville och måtta sina djupledsbollar. Att mittbacksparet Johan Anegrund och Eric Gustafsson sedan hade vissa problem i kommunikationen och tajmingen gjorde ju inte saken bättre, men att vårt försvarsspel som helhet knappt höll korpklass var alltså inte bara deras fel.
Det hade varit väldigt intressant att se om Valter hade lyckats bättre än Eric med det så svåra uppdraget att försvara utan hjälp från mittfältet. Men det fick vi inte veta, för när Jukka redan i paus (tack för det snabba agerandet!) gjorde det självklara bytet - ut med Eric, ner med Valter på backen, in med Robin Ganemyr i mitten, ned med Tryggvi Gudmundsson på kanten, in med Boyd Mwila på topp - då hade Halmstad slutat att spela anfallsfotboll. Förmodligen hade det ändå funkat bättre med Valter, då han med sin snabbhet kan kompensera det omöjliga i att pricka offsidefällorna varje gång med att istället springa ikapp anfallaren. Men säkert är det inte, Preko är ju som sagt också snabb. Att tro att det räcker att bara flytta ner Valter, att det är det enda som är fel med vårt försvarsspel, vore hur som helst ett misstag.
Likaledes intressant hade det varit att få veta hur det hade gått med Robin och Källa på centralt mittfält i första halvlek istället för Valter och Källa. Efter paus såg den förstnämnda kombinationen riktigt bra ut (och Källa var nu betydligt närmare gammal god standard), men då spelade som sagt HBK inte längre som förut. Glädjande i alla fall att vi inte verkade spela med diamant utan med de centrala mittfältarna bredvid varandra. Det tror jag är en bättre lösning för vårt material, och lämnar mer utrymme för yttermittfältarna att vara offensivare istället.
ÖIS gjorde i alla fall en riktigt bra andra halvlek, den delen av den kortkorta sammanfattningen från första raden i den här texten får stå kvar. Vi spelade bra, vi skapade chanser, det kändes hela tiden som om en reducering var på väg, och när straffen kom var den välförtjänt. Vi hade jobbat ihop till den. Därmed inte sagt att den var rätt dömd; om det vet jag inget, då jag inte har sett några vettiga repriser på den situationen. Att Tryggvi missade straffen... Den som blir fälld skall aldrig, aldrig lägga straffen, hur ofta skall man behöva säga det! Men å andra sidan, vem skulle annars ha tagit den? Jag kan faktiskt inte komma på en enda spelare i elvan som känns som typen för en pålitlig straffskytt utom just Tryggvi. Jo förresten, kanske Anegrund. ... men jo, som sagt, att Tryggvi missade straffen fick inte ÖIS bra period att ta slut, inte riktigt än. Vi vaskade fram en hel del chanser till och fortsatte spela bra. Men gradvis, när belöningen för det bra spelet uteblev, kändes det som om ÖIS började ge upp. När målet så äntligen kom - på en lysande liten stickare från Boyd till Ailton - var det faktiskt ganska oväntat, det hade vid det laget gått ett bra tag sedan vi såg farliga ut. Men kom gjorde det, och givetvis blev det panik i HBK. Nu vädrade ÖIS morgonluft och såg plötsligt riktigt heta ut igen. Att vi passade på att gå ner på trebackslinje när Anegrund tvangs utgå med en ymnigt blödande skalpskada kändes helt följdriktigt. Mentor Zhubi hade gärna fått komma in redan en stund tidigare, i samband med att reduceringsjakten börjat tappa farten.
Den vilda kvitteringspressen belönades ju också. Målet var en riktig viljeprestation av Tryggvi, som kämpade sig loss i straffområdet och trots dålig vinkel tryckte in bollen i gaveln. Hans kampanda är värd mycket i sådana här matcher, och nu kanske de mest rabiata islandshatarna i våra supporterled kan lugna sig en aning och förstå att även sådana killar kan vara bra att ha.
Allt var dock inte frid och fröjd i andra halvlek. Försvarsagerandet var bitvis okoordinerat och darrigt. Typexemplet är väl den HBK-hörna där hela ÖIS-laget - precis hela! - stod och knödde långt inne i eget straffområde och lät sig grundluras av att hörnan istället gick bak till "Turbo" Svensson, som oattackerad strax utanför straffområdet sköt ett rungande skott i stolpen. Ett misstag av juniorklass, och tyvärr inte det enda. Det är nog bara för oss att inse att vi i år har ett av Allsvenskans sämsta försvar, och det är inget som låter sig fixas med att bara ...
[fortsättning i del 2]
