Farväl Allsvenskan: Falkenbergs FF-ÖIS 2-1

Inför matchen mot Falkenberg hade ÖIS gjort vissa förändringar i startelvan. Ken Fagerberg inledde matchen på bänken och ÖIS startade matchen med Andreas Clarholm och Boyd Mwila på topp. I och med att Boyd flyttats upp som anfallare fick Carlos Espinosa chansen från start, på ”Boyds plats”, till höger på mittfältet. Skadade Alexander Mellqvist ersattes av Christian Lindström. Lindström inledde matchen som defensiv mittfältare, men hade stora problem på den positionen och fick därför avsluta matchen som offensiv mittfältare. I övrigt så mönstrade ÖIS samma manskap och uppställning som i plattmatchen mot Öster, något som till en början präglade matchbilden.

Inledningen av den första halvleken var utomordentligt svag från ÖIS:s sida. Falkenberg tilläts helt att kontrollera tempo och spel. Av den starka defensiven från Östermatchen syntes inte skymten. Falkenbergs Ricardo Penella (21), Johan Claesson (5) och David Svensson (7) fick ohotade dominera på mittfältet och på topp sprang Björn Carlsson (3), Joel Johansson (15) och Pawel Mendel (9) med större vilja, djävlaranamma och tanke än ÖIS-försvaret. Det var framförallt ÖIS:s vänstersida som hade problem. Robin Jonsson och Alexandros Pappas framstod som bleka kopior till de spelare som spelade på deras positioner i matchen mot Öster.

Sett till de inledande trettiofem minuterna så får nog enbart Iheb Hamzeh, Magnus Källander, Tommy Lycén och Boyd godkänt, övriga spelares hjärnor och hjärtat satt förmodligen på läktaren och snackade skit med Robin Ganemyr. Som ett litet fint exempel på denna totala frånvaro av försvarsspel under den första halvleken kan det sägas att Falkenberg under hela matchen sköt tio skott mot ÖIS:s mål, sju av dessa föll under de inledande trettiofem minuterna.

Sett till antal målchanser och chansernas kvalitet så måste det sägas att slutresultatet var helt rättvist. Under den första halvleken skapade Falkenberg ett flertal frilägen och ett antal riktigt heta målchanser. Modellen för hallänningarnas anfallsspel var exakt den väntade, d.v.s. mycket boll hos centrala spelfördelarna Penella och Claesson, här borde nog Janne Carlsson ha insett att Lindström ännu inte är mogen nog att möta en så pass bra spelare som Penella. Från de centrala mittfältspositionerna kom det sedan hela tiden in giftiga djupledsbollar och intelligenta instick mot anfallarna.

Det här ställde till stora bryderier för ÖIS:s backlinje. Redan i den fjärde minuten var det sånär att Claesson frispelade Johansson, men Hamzeh läste situationen på ett föredömligt sätt och med en galant luftbrytning avvärjde han anfallsförsöket. I den tolfte minuten var det dock dags igen när Markus Thorbjörnsson (4), med en lång fin crossboll, friställde Mendel, som i kamp med en allt för klen Jonsson fick till ett direktavslut på volley som Last tämligen enkelt kunde rädda. Och så där höll det på under inledningen av matchen där Falkenberg hade mycket boll och ÖIS försökte hitta positioner och få igång sitt passningsspel. Hemmalagets ledningsmål hängde liksom i luften.

Och i den tjugotredje minuten kom också hemmalagets ledningsmål som ett brev på posten. Förspelet till straffsituationen var återigen en djupledsboll, signerad Björn Carlsson, i ytan mellan ÖIS:s backlinje och Last i målet, den här gången i ytan bakom Hamzeh och Pappas, som såg ut att ligga lite för högt i sina utgångspositioner, vilket Mendel utnyttjade genom att sätta full fart i djupet.

Till en början ser det ut som att ÖIS har situationen under kontroll; Hamzeh tar löpduellen mot Mendel, men så går det helt plötsligt fel, väldigt fel, någonstans. Från läktarplats låter det som att Last skriker (”Dickens”) till Hamzeh att han har läget under kontroll och att Hamzeh ska släppa bollen och löpningen. Hamzeh slår då av på takten. Problemet är att Mendel fortsätter sin löpning och att Last inte riktigt är på tårna i sin utrusning. Mendel hinner upp bollen före Last. Förbipetningen går dock ut över kortlinjen, det finns inte en chans i helvete att Mendel hade hunnit upp den bollen, men Last klipper ändå Mendel klockrent över smalbenen, en riktigt klantig kapning i bästa Paul Scholes-stil, och domarens pipa ljuder. Straff.

Straffen tas av Penella, som enkelt slår in den till vänster om Last, som sin vana trogen slänger sig till höger. Så här i efterhand så är det lätt at vara efterklok och säga att Hamzeh givetvis borde ha fortsatt sin löpning mot Mendel och spelat honom på kropp (obstruerat) för att sänka farten i löpningen mot bollen. Allt för att Last enkelt skall hinna ut och plocka bollen.

Efter ledningsmålet, med vind i seglen, äger Falkenberg mer eller mindre matchen under femton till tjugo minuter. Förutom straffen så skapar de ytterligare ett antal vassa chanser. Bland annat så har Carlsson, i den trettioförsta minuten, ett hårt skott på mål från cirka tio meter, efter ett inkast från Mendel. En situation som Jonsson och Pappas helt klart borde ha löst på ett smartare sätt. Som tur var så gjorde Last en av sina patenterade reflexräddningar på skottet. I den trettiofjärde minuten skapas så återigen en jättechans för Falkenberg när Johansson, alldeles för enkelt, snurrar upp Jonsson och drar iväg ett skott som tar i ribbans underkant. Last hinner överhuvudtaget inte reagera utan står kvar i sin utgångsposition, ungefär fem-sex meter från mållinjen. Här är det ren och skär tur som räddar ÖIS från ett tvåmålsunderläge. På returen är sedan Carlsson framme och han har egentligen bara att raka in bollen i öppet mål, men på något otroligt vis så hinner Last tillbaka för att rädda bollen på mållinjen. Den här gången är det ren och skär atletisism som räddar ÖIS från ett tvåmålsunderläge.

ÖIS skapade som sagt ytterst lite under den första halvleken, och det man skapade slarvade man bort genom oskarpa avslut och obegripliga felpass i de avgörande lägena. Som ett exempel på detta kan nämnas Clarholms aktion i den tionde minuten då han påpassligt nickar bollen över och förbi sin försvarare för att utmana nästa back, så här långt ser allt riktigt lovande ut, han gör sedan ett par riktigt stabbiga ”överstegare” och försöker rycka sig förbi för att komma till avslut, men får förstås bollen för långt ifrån sig, och ”väljer” då att istället lägga sig för att få frispark. Ett annat sorgligt exempel på det här är när Lindström, i den andra halvlekens mitt, driver upp bollen längs vänsterkanten, gör en två-tre överstegsfinter - återigen, så här långt ser allting bra ut men det ska snart bli ändring på det – kommer till inläggsläge, slår till, utanför och över - femton meter över(!). Hur fan är det möjligt! Är det någonting som ÖISarna behöver arbeta med under hösten och vinteruppehållet så är det den grundläggande tekniken; bollmottagningar, bollbehandling och bollträff. Om man nu, som ÖIS, säger sig vilja spela ett av Sveriges bästa passningsspel så måste man mönstra ett lag som behärskar bollmottagning och bolltempo. Som det är idag är det alldeles för många touch i varje enskilt läge, vilket helt klart drar ner tempot, men det är också på tok för dålig kvalitet i passningarna och inlägg; när en pass slås skall den vara distinkt, med fart och kraft, på en spelare som kommer i fart, och den ska vidare slås i löpvägen, och inte bakom spelaren som så ofta var fallet i matchen mot Falkenberg.

I ett svagt ÖIS fanns det ett lysande undantag i den första halvleken; Boyd. Gång på gång visade Boyd fina intentioner genom att leka fotboll mot de långsamma Falkenbergsförsvararna. Han blir kanske lite väl bollkär emellanåt men å andra sidan så händer det åtminstone något när han har bollen (även om Boyd också behöver bättra på passningsspelet). Det är också Boyd som på egen hand gör ÖIS:s kvitteringsmål. Efter ett inkast från Martin Strömberg tar Boyd kontrollerat emot bollen, samtidigt som han skickligt klarar av att hålla undan, den bra mycket starkare, Jens Gustafsson (2). Vad som händer därefter är ren och skär ”fotbollsporr”. Med Gustafsson i ryggen så drar Boyd bollen bakom stödbenet och i samma rörelser spinner han runt, som på en femöring, och rycker förbi Gustafsson. Boyd kör sedan slalom mellan Billy Berntsson (22) och Gustafsson och rullar enkelt in bollen i Tommy Naurins vänstra burgavel. Fart, funktionell och enkel teknik, så mycket mer krävs inte för att lyckas i Superettan.

I långa stunder av första halvlek så satt man och förbannade sig själv för att man överhuvudtaget brydde sig om ett så dåligt lag som ÖIS. Det gick till och med så långt att jag började fundera på varför jag överhuvudtaget gick på fotboll. Sedan, under ett fåtal sekunder, så briljerar Boyd och euforin är total. Alla negativa tankar och känslor är som bortblåsta. Mina vänner, bara i fotboll, bara i fotboll.

En sista sak som måste sägas om den första halvleken är hur trist det är att se Carlos Espinosas insats när han väl får chansen. Alla ni som tror att han är lösningen på ÖIS:s problem får definitivt tänka om. Sure, killen har vissa kvaliteter, men så förvirrad som han var i matchen mot Falkenberg får man bara inte vara om man ska platsa i Superettan, eller Allsvenskan om nu så skulle bli fallet någon gång. Ständiga problem i positionsspelet, osynlig i uppspelsfasen, dålig kommunikation med övriga spelare (framförallt Pappas och Lindström) och obefintlig defensiv (här måste man visa en viss förståelse för Carlssons kommentarer om varför Espinosa suttit så mycket på bänk och läktare). Vid ett flertal tillfällen krockar han nästan med sina medspelare (återigen framförallt Lindström och Pappas) för att han är så ”bollkåt” och det blir nästan som att han vill ta bollen från sina medspelare för att visa vad han går för. Det är förvisso bra att han vill ha boll, men det är inte bra för ”lagmaskinen” om en enda spelare ”kräver” att samtliga spelare ska anpassa sig efter honom och överlåta uppspelen på just honom. Jag kan i och för sig ha förståelse för att Carlos ser sig själv som en ”regista”, men han måste samtidigt inse att svensk fotboll är någonting annat än den fotboll som han är van att spela. Det är framförallt mindre ytor, eftersom spelet spelas i ett lägre tempo, men det är även så att här smäller det ordentligt i närkampsspelet; det är ingen motspelare som står och tittar på dig för att se om du tänker dribbla eller passa utan här smäller det direkt och klarar du inte av att ta en tackling så får du det svårt, det spelar ingen roll hur teknisk och spelskicklig du än är. En intressant jämförelse här är Falkenbergs Penella, en spelare som vant sig vid att spela mot tuffa mittfältare, och som har hittat en fin balans mellan teknik, styrka och spelskicklighet där han också blir mycket central för sitt lags anfallsspel. Här har Espinosa en hel del att lära innan han är mogen för en plats i startelvan.

I den andra halvleken är det ÖIS som för matchen. Mentor Zhubi kommer in, istället för en sliten Tommy Lycén, och gör ett bra jobb som understöd till anfallarna Clarholm och Boyd. En annan förändring som ÖIS gör inför den andra halvleken är att man byter plats på de centrala mittfältarna; Källander går ner i den defensiva positionen och Lindström intar positionen bakom anfallarna. Det här ger en bättre stabilitet i ÖIS:s spel. Lindström hittar dessutom, gång på gång, en fin yta mellan Falkenbergs defensiva mittfältare, Svensson, och backlinje. Från den positionen ger han understöd till anfallarna och blir på så sätt mycket mer delaktig i spelet än vad Källander var i den första halvleken.

Boyd är som sagt på spelhumör den här eftermiddagen, och i den fyrtionionde minuten, trollar han sig fram nere vid ena hörnflaggan, släpper upp bollen på Zhubi, som är i höjd med straffområdet. Zhubi släpper in bollen i ”skottsektorn” där Källander smugit sig upp. Källanders skott ställer dock inte till några problem för Naurin i Falkenbergs mål. Det är förvisso bara en halvchans som skapas, men förspelet visar ändå på det fina spel som dagens ÖIS har i sig.

I den femtiofemte minuten får ÖIS en hörna som tas av Pappas. Hörnan är bra slagen, hård, inåtskruvad och den ser ut att gå direkt i mål. ÖIS har dessutom packat in mycket folk mot Naurin på mållinjen, som har svårt att ta sig ut och boxa bort bollen. Tyvärr så rensas bollen bort vid den bortre stolpen av en Falkensbergsförsvarare. Den påföljande hörnan från höger (sett ur ÖIS:s position) blir resultatlös, men i läget därefter uppstår en slumpchans för ÖIS. Efter en misslyckad rensning lyfts bollen, tror det är Strömberg, in mot gränsen till Falkenbergs straffområde där Clarholm när högst i en duell med Patrik Lundgren (16). Clarholms nickskarv når en helt ren Boyd, som tyvärr inte får till avslutningen, kanske att den utrusande och desperat sprattlande Naurin stör, utan lyftning går över ribban.

Under den här perioden av matchen radar ÖIS upp en mängd ”could’ve & should’ve beens”. Exempelvis så bränner Clarholm ett bra läge efter en snygg skarv av Lindström. Boyd får inte ordning på fötterna när han är mer eller mindre ren med Naurin, och i den efterföljande situationen så bränner Clarholm öppet mål, eller eventuellt är det en falkenbergare som rensar på mållinjen, svårt att avgöra. Allt det här sker i den sextionde minuten. I den sextioförsta minuten kommer Fagerberg in istället för Espinosa. Janne Carlsson satsar på tyngd och kraft sista halvtimmen. Boyd går därmed tillbaka till sin vanliga position som vänsterbreddare och Mentor flyttar över till positionen framför Pappas på högerkanten. Mentor och Pappas har sedan under den avslutande delen av matchen ett bra samarbete, åtminstone offensivt sett. Arbetet i defensiven funkar inte riktigt lika bra då Mentor ofta är slö när det kommer till hemjobbet (hur var det nu med grisspelet, Mentor) och Pappas lämnas stora stunder ensam mot Kujovic i Falkenbergs försök till omställningsspel.

I och med att Fagerberg kommer in så får ÖIS äntligen lite tyngd i anfallen. Detta tillsammans med att Lindström har börjat kämpa och att han hittat en perfekt position på det offensiva mittfältet gör att ÖIS för spelet. Falkenberg är dock inte helt ofarliga i sina kontringsförsök. Det är i första hand på högerkanten, genom Berntsson och Penella, som man bygger upp sitt spel även om avsluten ofta kommer från Kujovic som vandrar in från vänsterkanten. De flesta avsluten går dock utanför eller över. Under långa perioder så spelas det helt OK fotboll fram till avslutslägena där alla former av precision och exakthet saknas (detta gäller för bägge lagen).

ÖIS bästa chans till ett ledningsmål, förutom ett skott från Fagerberg i den sextioåttonde minuten, kommer när Jukka Sauso, inbytt i den åttioandra minuten, lämnas ren inne i Falkenbergs straffområde. Chansen föregås av ett ypperligt samarbete mellan Boyd, Strömberg och Fagerberg. Men återigen brister det i det tekniska kunnandet i avslutssituationen. Jukka ”lyckas” få bollen både utanför och över målet.

Sedan kommer då det avgörande ögonblicket, på övertid. Den sista straffen, även om den är billig, är inte mycket att orda om. I den nittonde minuten har nämligen domaren visat på två tilläggsminuter. Under de avslutande två minuterna är spelet avblåst fem gånger och Falkenberg gör dessutom ett byte, i den nittioförsta minuten, vilket bör resultera i ett tillägg på åtminstone trettio sekunder. När klockan på Falkenbergs IP visar nittiotvå minuter och tretton sekunder så är matchen alltså inte över, även om man som ÖISare hade önskat det, utan det är helt riktigt av Michael Lerjéus att blåsa straff för Falkenberg när Jonsson bensaxar Johansson i straffområdet. Johansson hade säkert kunnat stå upp om man önskat men väljer att falla. Jonsson borde dock veta bättre än att glidtackla i det läget. Klockan är nere på de sista skälvande sekunderna, han är dessutom ”axel före” Johansson in i situationen och bör egentligen enkelt kunna täcka ut bollen till hörna men väljer ändå att ”spela” undan bollen framför fötterna på Johansson och avgör därmed matchen. När klockan på Falkenbergs IP visar nittiotre minuter och nio sekunder ligger bollen i maskorna bakom Last. När klockan på Falkenbergs IP visar nittiotre minuter och tio sekunder så blåser domaren av matchen. Ett svagt ÖIS, som bara för ett par omgångar sedan drömde om toppstrid och uppflyttningsplats, har förlorat mot bottenlaget Falkenberg. Fullkomligt obegripligt!

Nu kan man som ÖISare göra det lätt för sig och skylla förlusten på domarinsatsen. Och jag kan väl hålla med om att två straffar, varav den ena är riktigt billig och sker i den sista sekunden av matchen, känns lite väl mycket. Men det är inte de två straffarna som avgör matchen till Falkenbergs fördel utan det handlar mer om ÖIS:s totala oförmåga att spela som ett lag. Det är därför man förlorar, inte domaren. Ett bra lag bjuder inte motståndaren på två straffsituationer. Ett bra lag kör över ett lag som Falkenberg. Ett bra lag gör en tre-fyra mål på ett lag som Falkenberg. Mot ett lag av denna kaliber måste man helt enkelt skapa fler distinkta målchanser än det fåtal chanser som ÖIS vaskade fram under matchen. Visst, det fanns intentioner och en massa möjligheter att skapa några bra lägen men vid upprepade tillfällen så brister kunnandet och skärpan i de avgörande lägena. För det kan väl inte vara så illa att man redan nu är nöjda med säsongen?

Vad är då problemet för ÖIS? För det första så skapar man på tok för få riktigt vassa chanser; Fagerberg och Boyd har två skott var på mål, Clarholm har ett och Källander har ett. Så mycket mer än så blir det tyvärr inte. Av dessa chanser är Fagerberg den som är närmst att överlista Naurin när han, efter ett fagert förspel av Lindström och Strömberg, med en synnerligen funktionell kroppsfint vänder bort Gustafsson i Falkenbergsförsvaret och får till ett lågt skot med bra tryck som tvingar Tommy Naurin till en avancerad reflexräddning nere vid den vänstra stolpen (sett ur Kens ögon). Under hela matchen har alltså ÖIS endast sex skott på mål. Ett resultat som givetvis inte är hållbart när man möter ett så pass svagt motstånd som Falkenberg. I stort var det just giftigheten som skiljde lagen åt i matchen. Då Falkenberg skapade klasslägen, ofta rena frilägen, så vaskade ÖIS fram halvchanser, ofta i tilltrasslade situationer och i stort sett varje gång med en eller två försvarare mellan den avslutande spelare och målet.

För det andra så har dagens ÖIS även problem med rörlighet och bolltempo. Det blir ofta mycket bolltransport av enskilda spelare, oftast Källander, Boyd, Lycén eller Espinosa. Att låta bollen göra jobbet är inte någon direkt favoritmelodi hos årets ÖIS. En annan sak som är problematiskt är tajmingen i löpningar och passningar. Jag vet inte hur många passningar jag kunde räkna till igår som kom bakom en medspelare istället för i löpvägen. Med ett sådant spel omvandlar man snabbt någorlunda goda förutsättningar för kontringar och snabba omställningar till ett mittfältskrig i ett riktigt söndagspromenadstempo; ett sådant krig vinns oftast av det lag som mönstrar det tyngsta mittfältet och med tanke på att matchvikten för det nuvarande ÖIS-mittfältet är 70-77 kilo (undantaget är Mellqvist med sina 86 pannor) så finns det inga som helst skäl för ÖIS att spela på det sättet. Utan ledmotivet, framgångsreceptet om ni så vill, för det nya ÖIS, säsongen 2008, måste därför bli: med stil och finess, precision och kraft, fart och fläkt. På så vis ska man ta sig tillbaka till Allsvenskan.

Efter Boyds lovande inhopp mot Falkenberg så vill jag gärna till nästa match mot Landskrona BOIS se ett anfall bestående av Boyd och Fagerberg. Jag tycker inte riktigt att Clarholm kommit till sin rätt i de senaste matcherna, även om han varit långt ifrån onyttig, och det är kanske därför hög tid att han får gå tillbaka till den bänkposition som han från början värvades till.

Ett anfall med Boyd och Fagerberg kan bli oerhört underhållande, om det blir samspelt, eftersom det erbjuder snabbhet, teknik och fyndighet (Boyds bidrag) förenat med funktionalitet, styrka och killerinstikt (Fagerbergs bidrag). Det enda som saknas i en sådan kombination är väl just en riktigt bra spelfördelare, både Boyd och Ken har ju en förmåga att hålla i bollen lite för länge och när de väl slår en passning så slår de den vanligtvis till ”fel” spelare eller slarvar bort situationen genom en allt för dålig passning. I årets serie har Boyd fyra assister och Ken en assist, vilket måste betraktas som klart underkänt för två spelare som har så pass mycket boll. Frågan är hur laget kan lösa detta på ett tillfredställande sätt; kanske att lösningen kommer i form av Lindström?

Jag tycker även att det är hög tid att vi får se vad Mentor kan prestera om han får spela från start. Alltså, yttermittfältare från start i nästa match bör vara Lycén och Mentor. Det vore även roligt att experimentera med ett mittfält där Alexander Mellqvist tar den defensiva platsen och där Lindström spelar som offensiv mittfältare. En sak som talar för detta är just att samspelet mellan Strömberg, Mentor/Boyd, Lindström och Fagerberg stundtals såg riktigt lovande ut, åtminstone under den andra halvleken.

* Spelarbetyg kommer under kvällen.